PM om att hjälpa hundtränare att nå sina mål

Att tänka på:

  • Roll – i vilken roll försöker du hjälpa en hundtränare att nå sina mål? Är du en träningskompis (ni hjälper varandra på lika villkor), instruktör (berättar systematiskt hur en gör) eller en coach (som peppar och/eller utmanar)?
  • Trygghet – eleven behöver känna sig trygg i situationen för att kunna lära sig något. För att känna sig trygg behöver eleven uppleva att du följer givna tidsramar (startar i tid och, lika viktigt, tar ansvar för att avsluta inom given tidsram), att det är ordning och reda på saker och ting, inga hundar står och skäller eller annat som stjäl elevens uppmärksamhet, samt att hundhållningen sköts i övrigt på ett sätt så att eleven inte behöver oroa sig för potentiell aggression mellan hundar, etc.
  • Möjlighet att kognitivt uppfatta informationen – När du ska berätta om något, se till att dina ord inte dränks i något buller eller blåser iväg i motvind. När du ska visa något, se till att dina elever inte har solen i ögonen. Etc.
  • Inlärningsstil – vi lär oss på olika sätt. Vi kan lära oss genom att ta till oss av teori (i en bok eller av en föreläsare etc.), genom att härma någon annan eller genom att själva pröva oss fram. Om din elev inte förstår vad du försöker förmedla, försök förmedla det på ett annat sätt!
  • Informera om ett steg i taget – Dela upp informationen till din elev i flera steg. Du kan med fördel berätta om alla stegen under en teorilektion men under praktiskt arbete instruerar du ett steg i taget.
  • ”Torrträna” utan hund – i all hundträning gör du klokt i att låta din elev pröva att utföra momentet ”torrt”, det vill säga utan hund, innan hunden blandas in. Det kan handla om att alltifrån att snabbt få upp godiset ur fickan till att öva på hur eleven ska sätta fötterna i en viss övning.
  • Tajming! – Hundträning är ett praktiskt hantverk och när du ska träna hundtränare behöver din belöningstajming vara, minst, lika bra som när du tränar hundar! Precis när din elev gör något bra ska du uppmärksamma det.
  • Planera! Ju noggrannare du planerat lektionen med avseende på syfte och mål med övningarna desto större flexibilitet kommer du att ha för oförutsedda händelser. Ett mål kan ha flera möjliga vägar dit. Om du vet ditt mål kan du byta väg dit när hunden, hundtränaren eller omgivningen inte fungerar så som du hade tänkt. Givetvis är det viktigt att inte bara tänka på vad en ska göra och varför utan också hur (och att anpassa detta till givna tidsramar), men när det oförutsedda inträffar är det frågan om varför som kommer att hjälpa dig att vara flexibel.
Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Fjant-träning hösten 2017

Nyss hemkommen från en härlig sommarkvällsträning på klubben med jyckarna kände jag mig manad att för min egen skull, och kanske någon annans inspiration, teckna ned mina planer och tankar kring Fjants träning i höst. 

Under sommaren har jag fokuserat mycket på vad jag kallar för “uthållighet” i agility-träning och -tävling, vilket har gett fantastiska resultat! Jag är dock inte säker på att det är just uthållighet jag tränar, kanske handlar det mer om en attityd och att bygga relation. Eller så handlar det helt enkelt om energinivåer. Oavsett vilket – det har funkat! Och plötsligt, peppar-peppar, är vi liksom nästan jämt på samma bana, jag och Fjant, och vi båda får ut så mycket mer av träningen!

Så, ÄNTLIGEN, känns det som att vi kan fokusera på själva agilityn. Vad som ska vara fokus är ganska tydligt efter denna sammanställning av sommarens tävlande:

FjantFel

Helt nyligen har jag börjat stanna, lyfta bommen och ta om när han river på träning. Vi får se vad det ger för resultat. Det kan väl inte göra det värre i alla fall. Så småningom får jag införa detta även på tävling. Fjant har ganska bra grunder i hoppteknik men jag måste såklart jobba vidare på att få den att funka i hög fart på banor. Hoppning är alltså höstens agilityfokus.

Resultatmålet är först och främst att ta sista pinnen i Agility 1 men jag hoppas faktiskt på att vi är i klass 3 till nästa SM-kvalår. Och med den träningsmotivation vi bägge har nu borde det inte vara heeeelt omöjligt. Mer banträning är dock absolut nödvändig om det ska till.

Slutligen är det såklart läge att fortsätta jobba på att kunna lita på jycken lös, helt enkelt. Det är ju grunden för allt i hundägandet, känner jag, och då jag aldrig haft problem med det tidigare har jag haft svårt att ens acceptera hur hopplös situationen har varit. För att göra det hela lite sexigare gjorde jag en beteendeanalys kring vad jag skulle kunna jobba med i de situationer där saker ibland spricker för oss:

A: När det väl skitit sig i en situation har jag märkt att vi kan vinna mycket på att byta intryck. I vintras exempelvis sket det sig flera gånger på brukshundklubben och då tränade vi helt enkelt inte där i våras. De nya platserna gav nya intryck och det hjälpte.

B: Skvallerbeteenden vore bättre än vallhundsbeteenden i många sammanhang…

C: Att se till att ha varierade och superhäftiga belöningar. Jämt. Det är grundläggande men med Fjant också helt nödvändigt och jag får bara inte slarva med det.

Fjant är också anmäld på Fortsättningskurs 3 på Fria hundar i höst. Blir en riktig utmaning!

Önska oss lycka till! 😉

/Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Höstens tävlande

Efter en intensiv tävlingsperiod i juli har vi nu vila i augusti. Vi inledde vilan med att vara på mina föräldrars landställe på Fogdö. Skittråkigt sa hundarna som mest låg på rygg i husvagnen. Perfekt återhämtning för dem! Själv var jag aktiverad konstant.

Meningen var att vi skulle agilityvila hela augusti men så föll det sig så att jag inte ska döma några Fjantklasser i Piteå så nu nu ska Fjant med!

I höst kommer vi också att starta ett nytt lag. Det är bara jag och Helene Wallskär i det laget med två hundar var. Ett spännande upplägg på många sätt. Om ni vill kolla in spektaklet planerar vi att köra Frövi-tävlingen, Sörmland(s)laget, hemmatävlingen på SoSu BK och DTBK.

I övrigt prioriterar jag Fjants himlans agility 1:or, även om jag anmält till en Hopp2-tävling i Fagersta den 13/9. Agility1 har jag anmält till Fagersta 4/9 och till både Norsborg och Gävle den 10/9. Alla klasser i Österåker 23-24/9. Sedan planerar jag Tångahallen den 14/10 och har hört ryktas om klass 1 på Lidingö den 15/10.

Som Grand Finale hade jag tänkt tävla på Norweigian Open (*hjälp*) hittills har jag inte kommit längre än att jag försöker skapa ett nytt konto, då min gamla ändå inte har några hundar längre (?!) och då måste jag ha min PIN-kod i NKK. Så vi får väl se om jag ens lyckas anmäla oss. 😉

Vi ses på banorna!
/Mija, Rasken och Fjant

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Högsäsong under härlig högsommar

IMG_6142Midnatt på Piteå BK i juli. 

Vi har haft en helt underbar högsäsong, jag och jyckarna, då vi kajkat runt landet i husvagnen efter den svenska agilitytävlingskalendern.

Vi smygstartarde lite redan före midsommar (som sedan spenderades på Fjants kennel, For the Win i Fjugesta) med hoppklass 2 på GMBK följt av samma klass inomhus i Kinnaredshallen. GMBK lät mig mycket generöst stå kvar med husvagnen över natten och jag minns än känslan av att vakna första dagen på husvagnssemestern och blicka ut över de enorma appellplanerna.

Första helgen i juli började husvagnssemestern på riktigt i och med SM i Östersund. Jag fick en husvagnsplats dikt intill Storsjön och odjuret lös med sin frånvaro. Vi slaggade kvar några dagar efter SM hos snälla Kerstin med familj i Östersund, sedan bar det av mot Kalix. Stannade på vägen på en vacker ställplats vid Älvsbyn på väg dit. Oerhört gulligt med en kommunal ställplats med trasmattor på utedassen.

Jag hann med en hel del turistande i dessa dagar, och ännu fler härliga promenader. Bäst var nog Kukkolaforsen, faktiskt magnifikt. I Kalix stod vi fint vid en övergiven förskola nära tävlingsplatsen. Lyxigt! Ännu lyxigare blev det i Piteå, där jag också dömde. Husvagnsplats med utsikt över appellplanerna!

Direkt (bokstavligen) efter Piteåtävlingarna var det tävlingsvecka i Fagersta. För min del var upplägget inte så opimalt (mina klasser lag dag 1, 3, 4 och 6) så jag fick verkligen en vecka i Fagersta. Vi stod med husvagnen hos min söta moster i Söderbärke. Den första vilodagen sov jag bort (då jag kört över natten mellan Piteå och Fagersta) men den andra försökte moster och jag sola och bada. Men moster tröttnade efter några minuter på grund av solbristen.

Högsäsongen avslutades med Fjant-tävlingar där vi utgick ifrån hans kennel i Fjugesta och åkte på agilityklass 1 i Lindesberg och i Kinnaredshallen samt hoppklass 2 i Lindesberg. Avslutningsvis åkte vi traditionsenligt på tävlingshelgen i Gagnef-Floda. På väg därifrån exploderade ett däck på husvagnen och jag hade inget reservhjul.

Resultaten då? Jodå,

Rasken har varit helt fantastisk! SM var såklart sommarens viktigaste tävling för honom. Vi hade en tuff första dag med veterinärbesiktning och i första kvalloppet fick vi ett missförstånd på ett av de sista hindren, som jag faktiskt tror beror lite på vår tuffa uppladdning. Inför andra individuella kvalloppet låg vi egentligen rätt så bra till men jag hade inte helt förstått kvalsystemet till finalen så jag trodde att det var vinna-eller-försvinna som gällde för oss i lopp nr 2 och valde en väg som jag faktiskt nästan visste att vi inte skulle sätta. I verkligheten kunde vi haft 10 fel och ändå kommit till final. Rasken skötte sig med andra ord väldigt bra. Great dog, shame about the handler. Igen.
Raskens lag var tyvärr ganska kört med en skadad hund men jag är jätteimpad av mina lagkamrater Malin och Helene (med unga vilda hundar) som gick i mål i bägge loppen! (Vi har aldrig tidigare fått resultat på bara tre hundar.) Det var ruggit bra gjort och Team Limex.se fick faktiskt en placering på SM med bara tre ekipage. Bäst när det gäller!

Rasken har också med god marginal kvalat till SM 2018.

Fjant däremot har inte tagit en enda pinne!!! Vilket faktiskt INTE speglar våra prestationer, i alla fall inte i agilityklass 1. Inte sedan i Timrå i maj hade vi haft problem med kontaktfält förrän vi kom till Kinnaredshallen förra veckan och de inte satt alls. Det är dock den enda tävlingen det varit problemet annars har det varit än det ena än det andra även om rivningar är överrepresenterat. Typresultatet har varit 5 fel. Tyvärr har det också varit vår högstanivå. Både i ett av de två agilityloppen  i Lindesberg och nu ett av dem i Gagnef-Floda var det “bara” det sista hindret han rev. Sista hindret har dock inte varit ett problem tidigare. Men två sådana på samma vecka känns ju lite mycket.

Hoppklass 2 har varit utvecklande men har faktiskt gått mycket sämre i år än föregående säsong. Trots att vi är bättre. Jag upplever helt enkelt att banorna, generellt har varit svårare och ganska nära klass 3 fast med fler raksträckor (vilket INTE är lätt med en XL-hund). Inte så att det gör mig något. Jag bara konstaterar att det för oss varit svårare banor i år än vi fick i fjol. Vi lär ju klara den variationen innan det är dags för trean oavsett.

Det som känns väldigt positivt med Fjant är dock viktigare än de uteblivna resultaten:

  1. Jag har tränat rätt så mycket uthållighet inför denna högsommar-säsong och det märktes tydligt att det gett resultat.
  2. Vi har fått till mycket bättre träningar och jag börjar förstå det där, som jag förstått, klassiska BC-problemet att hunden ibland är extremt hård men ganska ofta väldigt mjuk. För oss handlar det om att jag måste bryta igenom pannbenet på Fjant och sätta ribban. På agilitybanor handlar det ofta om starten och hinder 1-5 om man ska förenkla det hela.
  3. Fjant har verkligen blivit tävlingshund. Fortfarande är han en social typ som uppskattar mingel. Men nu är det mest bara trevligt. Han tar agility på allvar.

Det är väl helt enkelt så att vi fortfarande har en del problem men vi har äntligen börjat få till agilityn. Mycket tack vare att jag inte lyssnat så förbannat extremt mycket på alla andra utan gått på egen känsla av vad vi behöver för att lyckas. Det är inte det att jag brytt mig så hemskt mycket vad folk tycker men det är ju svårt att inte lyssna på andra när det man själv gör inte fungerar… nu känner jag dock att det gör det och den här tävlings-bootcampen har gett mig en nytändning för agilityträning som jag lär få anledning att återkomma till.

Apropå att riva sista hindret och så är det ju som den där berömde mannen sa att man ju mer man tränar desto mer tur har man.
/Mija, Rasken och Fjant

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Slalomkurs 7 maj

Söndagen den 7 maj kl. 12-15 är det återigen dags för Agilitybitens numera klassiska slalomkurs.

Var? Bredkilsbacken, Solna
Kostnad? 350 kr/ekipage till Agilitybiten bg 420-1901
Anmälan till agilitybiten@gmail.com

Innehåll:

  • Slalomteknik
  • Slalomingångar och handling till slalom
  • Slalomutgångar och säkerhet i slalom

Kursen passar den bäst som har kommit en bit på väg i slalomträningen (hunden kan ta hela slalomet självständigt) och tävlande som vill ha hjälp med slalom. Även nybörjare är välkomna, ni kommer dock inte kunna delta praktiskt med hund i moment “utgångar”.

Varmt välkommen med din anmälan! 

/Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Living for agility?

Ärligt talat så har jag haft en liten “agilitydepression”. Jag har försökt reda ut vadan denna består. 

En del av det hela är såklart föreningslivet i lilleputtlandet agility-Sverige. Jag mår väldigt dåligt över den dåliga stämning som SAgiKs styrelse skapat på senaste och över den brist på kommunikation och möjlighet till medlemsinflytande som de stått för under 2016 och än värre under starten av 2017.

Faktum är att jag tror att detta har en ganska så stor del i min bristande agilitymotivation. Faktum är att när jag själv var drabbad av avstängning på oegentliga grunder hände det sig så att jag ändå kämpade mig iväg till en tävling på Åland. Där var det en klok agilityutövare vid namn Ulf Jönsson som sade till mig, efter något inledande lopp:

– Så där kör inte Mija Jansson agility. 

Han utvecklade det till att förklara att jag inte verkade bry mig. Jag kämpade inte. Och det var sant. Och jag skärpte mig. Och tog flera championat.

Men agilitypolitiken är såklart inte allena hela förklaringen till den, för att vara mig, extremt låga motivationen för agility jag känt de senaste året. Snarare är det väl känslan av att vara en “föredetting”. Jag vet att det är normalt i agilitysporten. Särskilt för oss som har andra huvudsysselsättningar och inte har möjlighet att hålla oss med en stor flock hundar.

Jag var på väg att skriva bloggen som snart följer redan före jul. Satte till och med ihop filmer i december från grabbarnas aktiviteter, för att kunna utvärdera. Men jag motivationen trött även för det.

Men i början av februari fick jag, ganska slumpmässigt, på en kurs på jobbet lite djurträningsinput. Och det fick mig att komma ihåg vad det var som brukade tända mig förut. Det gav en liten gnista att få allt på rätt spår igen. Och så bad jag om hjälp med motivationen i “Agility ocensurerat” på fejan. Bästa Helene Wallskär skrev:

“Jag älskar blandningen av intellektuell utmaning (hitta bästa vägen, förstå hur banan “hänger ihop”) och fysisk ansträngning. Jag älskar att jag o hunden får ett gemensamt “språk” som vi kan använda hur banan än ser ut. Jag älskar spänningen när nummerskyltarna placeras ut på tävling – vad får vi att bita i den här gången? Jag älskar gemenskapen med andra som jag tror uppskattar ungefär samma saker. Jag älskar att vi är så många som hjälps åt att driva sporten vidare med tävlingar, kurser och andra aktiviteter. Jag älskar hundträningen. Jag älskar hundarnas glädje och arbetsvilja. Jag älskar att se glädjen och samarbetet hos andra ekipage. Jag älskar att se fin och häftig agility. Jag älskar att agilityfolk inte bryr sig så mycket om generationsgränser. Jag älskar att man har en ny chans nästa gång. Jag älskar att få komma runt till en massa platser jag annars inte skulle ha besökt. Jag älskar att bo på konstiga motell och i underliga stugor. Och mycket mer.”

Det där är ju det jag älskar, och några fler saker. Så… nu skärper jag mig. Och tar mina duktiga grabbar på allvar.

Bloggen mina grabbar förtjänade som avslutning på år 2016: 

Rasken har tjänstgjort ännu ett agilityår och han avslutade det med den äran med att som 10-åring efter tre felfria internationella lopp gå till final på Stora Stockholm. Är han inte grym så säg!?

Rasken på HUND16

Fjant och kan inte sägas ha haft något bra agilityår 2016. Och detta bidrog såklart till min “föredetting”-känsla. Fjant är ju påläggskalven och han fortsätter att vara lovande (han är rent fysiskt en ultimat agilityhund!) men slår inte riktigt igenom. Något lossnade dock lite på kursen för Maria Alexandersson i december:

Fjant på rätt kurs

Fjant var, som vanligt… , en ganska hopplös kurshund. Det är helt enkelt “uppfostran” som brister. Eller, mer rättvist uttryckt, han har inte utvecklat sin motivation åt rätt håll utan är fortfarande väldigt socialt orienterad.

Det som lossnade på Maria Alexanderssons kurs var att jag började agera handler lite mer. Och det har jag fortsatt med. När jag, tack vare jobbet, fick en liten djurtränarboost i februari kom jag också på hur jag ska kunna jobba vidare med Fjant himself. Och, kanske viktigast, hur det kan bli kul! Så det gör jag nu.

I mångt och mycket efterapar jag vad jag lärt mig om att träna med kvalitet snarare än kvantitet av Veronica Bache. Jag ska inte försöka citera henne för det “enda” hon pratar om är att träna med kvalitet men för mig, som faktiskt älskar agility och gärna vill springa vareviga kväll är det lätt att tänka att alla probs löses med att träna mer, oftare och hårdare (så länge hunden vill och mår bra av det, såklart).

Lägg märke till parentesen ovan. Fjant har inte riktigt haft motivation för samma saker som jag och därför har et blivit viktigare att träna med kvalitet än att bara älska agility och springa mycket av det, som tidigare varit min melodi. Att träna mindre och mer kvalitativt har blivit den nya Fjant-melodin. Om det hjälper med resultaten eller ej återstår att se men.. det har blivit så jävla mycket roligare! Och det är värt mycket.

Agility är ju faktiskt det roligaste som finns!

Kram Mija

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Dålig stämning

Någon månad före min femtonde födelsedag höll jag på att dö i sviterna av en “vanlig” blindtarmsinflammation. Jag hade jobbat som funktionär på “Stora Stockholm” på Älvsjömässan på helgen. Jag trodde att det var därför jag kände mig så hängig, det var ju jobb tolv timmar per dygn. Men sedan svimmade jag i lucia-tåget, uppsökte därefter skolsyster som utgick ifrån att jag var “påverkad” och sa åt mig att gå hem.

Mitt minne av tiden som följde är, som du säkert förstår, inte helt glasklart. Jag vet att jag till slut ringde till mormor och sa att jag inte mådde riktigt bra. Det hela ledde så klart till Karolinskas akutmottagning. För barn – det var problemet. Jag led redan då av en djävulsk mensvärk och det var så jag beskrev den smärta jag upplevde. Lika som mensvärk på skalan men ändå “annorlunda”. Och så febern. Barnläkaren bad mig att hoppa. Eftersom jag kunde hoppa fick jag åka hem. Något dum diagnosmetod.

Blindtarmen sprack den natten och hade jag inte tagit min tillflykt till mina föräldrars säng (vilket naturligtvis var mot mina femtonåriga principer) hade jag mest troligt dött i min egen. Nu blev det istället operation. Och veckor på sjukhus. Det blev inget julfirande det året. Men det blev i alla fall fler år.

Mina föräldrar ville anmäla både skolsyster och läkaren. Jag tyckte att de var dumma i huvudet, så det blev inga anmälningar. Jag kunde inte förstå varför de skulle bråka och anmäla människor som faktiskt inte ens gjort något med flit? Jag kan fortfarande inte förstå varför anmälningar ska vara sättet att lösa något på. Hade detta hänt mig idag hade jag skrivit insändare i varenda tidskrift som kunde tänkas läsas av vårdpersonal. Det hade kunnat lära någon något. Bestraffning i sig lär sig ingen någonting av. Bestraffningar kan till och med blockera lärande.

Det har hänt att jag har anmält folk. Jag anmälde Svenska Agilityklubben/SKK till konkurrensverket förra året då SAgiKs ordförande använde sin makt felaktigt och sa upp ett avtal som jag som företagare hade med en annan företagare. Det var något SAgiKs ordförande gjorde med flit och trots att jag hade försökt förklara EUs konkurrenslagstiftning.

Jag har anmält ett par poliser till interna utredningar då de missbrukat sin ställning. Den första polisen anmälde jag, tillsammans med några klubbkompisar, redan i tonåren faktiskt. Han satt på brukshundklubben i full uniform och skrönade om hur tjejer i kort kjol förtjänar att våldtas och när det kom en mörk kille till hundungdom hade idiot-polisen såklart saker att säga om det också. En annan polis jag anmälde till interna utredningar betedde sig som en skit mot mig vid en bilolycka vi bägge var inblandade i.

Jag anmälde ordföranden i SBKs centrala agilitysektor internt, inom organisationen, för personförföljelse eftersom det var det denne ägnade sig åt. I protokoll efter protokoll där hen skulle ägna sig åt att förvalta svensk agility gick istället att läsa om hur hen grävde efter lik i min garderob!? Som att bli av med mig var den viktigaste frågan för svensk agility det året.

Bestraffningar som utskällningar, anmälningar, avstängningar etc KAN fungera om syftet faktiskt är att helt släcka en eldsjäl och döda dennes engagemang. En kvinnofientlig rasistisk polis kan i mina ögon vara värd en sådan behandling – mot den graden av dumhet kämpar man nog förgäves.

Handlar det om agility så har vi inte råd att förlora någon eldsjäls engagemang! Det betyder såklart inte att vi stillasittande ska se på när makt missbrukas så att konflikter mellan personer leder till att den part som har makten stänger av den person man har olika åsikter än.

Det är helt orimligt att styrelser, utan juridisk kompetens, ska agera domstol. Det visar inte minst avstängningen av Lena Dyrsmeds. Först fick hon inte alls någon motivering till avstängningen. Nu har den kommit. Den består av några punkter som är del av en intern konflikt inom styrelsen och som styrelsen inte borde vilja ser dagens ljus.

Sedan punktar man INTE vilka paragrafer man kopplar att de “brott” Lena Dyrsmeds har begått hör ihop med! Man bara listar lite bestämmelser, utan att koppla dem till handlingarna. Det är helt tydligt att styrelsen saknar kompetens att leka domstol. De borde sluta med det omedelbart! Jag tycker inte att de ska straffas på ett sätt så att de försvinner från svensk agility. De har säkert andra kompetenser. Men jurister är de uppenbarligen inte så vi måste på något vis ta ifrån dem den makten!

Eftersom det inte är första gången det här händer har jag länge förespråkat en “medlemsombudsman”, med juridisk kompetens, som medlemmar som drabbas av anmälningar kan vända sig till. Det finns ju okomplicerade anmälningar också, när någon faktiskt har brutit mot någon existerande paragraf. Men även då bör man kunna få hjälp att förstå och försvara sig.

Rättssäkerhet är grundläggande i en demokrati. Rättssäkerhet innebär att individen har ett skydd mot övergrepp. Det innebär också att rättsreglerna ska tillämpas på ett förutsägbart sätt. Typ att alla agilitydomare som skäller på en annan agilitydomare får motsvarande straff. (Om det nu ska utdelas straff, det är en annan diskussion.)

Just nu råder det väldigt dålig stämning i agility-Sverige. Ansvaret för denna dåliga stämning bär SAgiKs-styrelseledamöter som lekt domstol på ett osmakligt sätt. Jag hoppas att många, många av er som läser detta kommer på SAgiKs årsmöte så att vi kan diskutera denna viktiga fråga, där människors liv och hälsa sätts på spel.

Kram, Mija

 

Posted in Uncategorized | 2 Comments