Living for agility?

Ärligt talat så har jag haft en liten “agilitydepression”. Jag har försökt reda ut vadan denna består. 

En del av det hela är såklart föreningslivet i lilleputtlandet agility-Sverige. Jag mår väldigt dåligt över den dåliga stämning som SAgiKs styrelse skapat på senaste och över den brist på kommunikation och möjlighet till medlemsinflytande som de stått för under 2016 och än värre under starten av 2017.

Faktum är att jag tror att detta har en ganska så stor del i min bristande agilitymotivation. Faktum är att när jag själv var drabbad av avstängning på oegentliga grunder hände det sig så att jag ändå kämpade mig iväg till en tävling på Åland. Där var det en klok agilityutövare vid namn Ulf Jönsson som sade till mig, efter något inledande lopp:

– Så där kör inte Mija Jansson agility. 

Han utvecklade det till att förklara att jag inte verkade bry mig. Jag kämpade inte. Och det var sant. Och jag skärpte mig. Och tog flera championat.

Men agilitypolitiken är såklart inte allena hela förklaringen till den, för att vara mig, extremt låga motivationen för agility jag känt de senaste året. Snarare är det väl känslan av att vara en “föredetting”. Jag vet att det är normalt i agilitysporten. Särskilt för oss som har andra huvudsysselsättningar och inte har möjlighet att hålla oss med en stor flock hundar.

Jag var på väg att skriva bloggen som snart följer redan före jul. Satte till och med ihop filmer i december från grabbarnas aktiviteter, för att kunna utvärdera. Men jag motivationen trött även för det.

Men i början av februari fick jag, ganska slumpmässigt, på en kurs på jobbet lite djurträningsinput. Och det fick mig att komma ihåg vad det var som brukade tända mig förut. Det gav en liten gnista att få allt på rätt spår igen. Och så bad jag om hjälp med motivationen i “Agility ocensurerat” på fejan. Bästa Helene Wallskär skrev:

“Jag älskar blandningen av intellektuell utmaning (hitta bästa vägen, förstå hur banan “hänger ihop”) och fysisk ansträngning. Jag älskar att jag o hunden får ett gemensamt “språk” som vi kan använda hur banan än ser ut. Jag älskar spänningen när nummerskyltarna placeras ut på tävling – vad får vi att bita i den här gången? Jag älskar gemenskapen med andra som jag tror uppskattar ungefär samma saker. Jag älskar att vi är så många som hjälps åt att driva sporten vidare med tävlingar, kurser och andra aktiviteter. Jag älskar hundträningen. Jag älskar hundarnas glädje och arbetsvilja. Jag älskar att se glädjen och samarbetet hos andra ekipage. Jag älskar att se fin och häftig agility. Jag älskar att agilityfolk inte bryr sig så mycket om generationsgränser. Jag älskar att man har en ny chans nästa gång. Jag älskar att få komma runt till en massa platser jag annars inte skulle ha besökt. Jag älskar att bo på konstiga motell och i underliga stugor. Och mycket mer.”

Det där är ju det jag älskar, och några fler saker. Så… nu skärper jag mig. Och tar mina duktiga grabbar på allvar.

Bloggen mina grabbar förtjänade som avslutning på år 2016: 

Rasken har tjänstgjort ännu ett agilityår och han avslutade det med den äran med att som 10-åring efter tre felfria internationella lopp gå till final på Stora Stockholm. Är han inte grym så säg!?

Rasken på HUND16

Fjant och kan inte sägas ha haft något bra agilityår 2016. Och detta bidrog såklart till min “föredetting”-känsla. Fjant är ju påläggskalven och han fortsätter att vara lovande (han är rent fysiskt en ultimat agilityhund!) men slår inte riktigt igenom. Något lossnade dock lite på kursen för Maria Alexandersson i december:

Fjant på rätt kurs

Fjant var, som vanligt… , en ganska hopplös kurshund. Det är helt enkelt “uppfostran” som brister. Eller, mer rättvist uttryckt, han har inte utvecklat sin motivation åt rätt håll utan är fortfarande väldigt socialt orienterad.

Det som lossnade på Maria Alexanderssons kurs var att jag började agera handler lite mer. Och det har jag fortsatt med. När jag, tack vare jobbet, fick en liten djurtränarboost i februari kom jag också på hur jag ska kunna jobba vidare med Fjant himself. Och, kanske viktigast, hur det kan bli kul! Så det gör jag nu.

I mångt och mycket efterapar jag vad jag lärt mig om att träna med kvalitet snarare än kvantitet av Veronica Bache. Jag ska inte försöka citera henne för det “enda” hon pratar om är att träna med kvalitet men för mig, som faktiskt älskar agility och gärna vill springa vareviga kväll är det lätt att tänka att alla probs löses med att träna mer, oftare och hårdare (så länge hunden vill och mår bra av det, såklart).

Lägg märke till parentesen ovan. Fjant har inte riktigt haft motivation för samma saker som jag och därför har et blivit viktigare att träna med kvalitet än att bara älska agility och springa mycket av det, som tidigare varit min melodi. Att träna mindre och mer kvalitativt har blivit den nya Fjant-melodin. Om det hjälper med resultaten eller ej återstår att se men.. det har blivit så jävla mycket roligare! Och det är värt mycket.

Agility är ju faktiskt det roligaste som finns!

Kram Mija

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Dålig stämning

Någon månad före min femtonde födelsedag höll jag på att dö i sviterna av en “vanlig” blindtarmsinflammation. Jag hade jobbat som funktionär på “Stora Stockholm” på Älvsjömässan på helgen. Jag trodde att det var därför jag kände mig så hängig, det var ju jobb tolv timmar per dygn. Men sedan svimmade jag i lucia-tåget, uppsökte därefter skolsyster som utgick ifrån att jag var “påverkad” och sa åt mig att gå hem.

Mitt minne av tiden som följde är, som du säkert förstår, inte helt glasklart. Jag vet att jag till slut ringde till mormor och sa att jag inte mådde riktigt bra. Det hela ledde så klart till Karolinskas akutmottagning. För barn – det var problemet. Jag led redan då av en djävulsk mensvärk och det var så jag beskrev den smärta jag upplevde. Lika som mensvärk på skalan men ändå “annorlunda”. Och så febern. Barnläkaren bad mig att hoppa. Eftersom jag kunde hoppa fick jag åka hem. Något dum diagnosmetod.

Blindtarmen sprack den natten och hade jag inte tagit min tillflykt till mina föräldrars säng (vilket naturligtvis var mot mina femtonåriga principer) hade jag mest troligt dött i min egen. Nu blev det istället operation. Och veckor på sjukhus. Det blev inget julfirande det året. Men det blev i alla fall fler år.

Mina föräldrar ville anmäla både skolsyster och läkaren. Jag tyckte att de var dumma i huvudet, så det blev inga anmälningar. Jag kunde inte förstå varför de skulle bråka och anmäla människor som faktiskt inte ens gjort något med flit? Jag kan fortfarande inte förstå varför anmälningar ska vara sättet att lösa något på. Hade detta hänt mig idag hade jag skrivit insändare i varenda tidskrift som kunde tänkas läsas av vårdpersonal. Det hade kunnat lära någon något. Bestraffning i sig lär sig ingen någonting av. Bestraffningar kan till och med blockera lärande.

Det har hänt att jag har anmält folk. Jag anmälde Svenska Agilityklubben/SKK till konkurrensverket förra året då SAgiKs ordförande använde sin makt felaktigt och sa upp ett avtal som jag som företagare hade med en annan företagare. Det var något SAgiKs ordförande gjorde med flit och trots att jag hade försökt förklara EUs konkurrenslagstiftning.

Jag har anmält ett par poliser till interna utredningar då de missbrukat sin ställning. Den första polisen anmälde jag, tillsammans med några klubbkompisar, redan i tonåren faktiskt. Han satt på brukshundklubben i full uniform och skrönade om hur tjejer i kort kjol förtjänar att våldtas och när det kom en mörk kille till hundungdom hade idiot-polisen såklart saker att säga om det också. En annan polis jag anmälde till interna utredningar betedde sig som en skit mot mig vid en bilolycka vi bägge var inblandade i.

Jag anmälde ordföranden i SBKs centrala agilitysektor internt, inom organisationen, för personförföljelse eftersom det var det denne ägnade sig åt. I protokoll efter protokoll där hen skulle ägna sig åt att förvalta svensk agility gick istället att läsa om hur hen grävde efter lik i min garderob!? Som att bli av med mig var den viktigaste frågan för svensk agility det året.

Bestraffningar som utskällningar, anmälningar, avstängningar etc KAN fungera om syftet faktiskt är att helt släcka en eldsjäl och döda dennes engagemang. En kvinnofientlig rasistisk polis kan i mina ögon vara värd en sådan behandling – mot den graden av dumhet kämpar man nog förgäves.

Handlar det om agility så har vi inte råd att förlora någon eldsjäls engagemang! Det betyder såklart inte att vi stillasittande ska se på när makt missbrukas så att konflikter mellan personer leder till att den part som har makten stänger av den person man har olika åsikter än.

Det är helt orimligt att styrelser, utan juridisk kompetens, ska agera domstol. Det visar inte minst avstängningen av Lena Dyrsmeds. Först fick hon inte alls någon motivering till avstängningen. Nu har den kommit. Den består av några punkter som är del av en intern konflikt inom styrelsen och som styrelsen inte borde vilja ser dagens ljus.

Sedan punktar man INTE vilka paragrafer man kopplar att de “brott” Lena Dyrsmeds har begått hör ihop med! Man bara listar lite bestämmelser, utan att koppla dem till handlingarna. Det är helt tydligt att styrelsen saknar kompetens att leka domstol. De borde sluta med det omedelbart! Jag tycker inte att de ska straffas på ett sätt så att de försvinner från svensk agility. De har säkert andra kompetenser. Men jurister är de uppenbarligen inte så vi måste på något vis ta ifrån dem den makten!

Eftersom det inte är första gången det här händer har jag länge förespråkat en “medlemsombudsman”, med juridisk kompetens, som medlemmar som drabbas av anmälningar kan vända sig till. Det finns ju okomplicerade anmälningar också, när någon faktiskt har brutit mot någon existerande paragraf. Men även då bör man kunna få hjälp att förstå och försvara sig.

Rättssäkerhet är grundläggande i en demokrati. Rättssäkerhet innebär att individen har ett skydd mot övergrepp. Det innebär också att rättsreglerna ska tillämpas på ett förutsägbart sätt. Typ att alla agilitydomare som skäller på en annan agilitydomare får motsvarande straff. (Om det nu ska utdelas straff, det är en annan diskussion.)

Just nu råder det väldigt dålig stämning i agility-Sverige. Ansvaret för denna dåliga stämning bär SAgiKs-styrelseledamöter som lekt domstol på ett osmakligt sätt. Jag hoppas att många, många av er som läser detta kommer på SAgiKs årsmöte så att vi kan diskutera denna viktiga fråga, där människors liv och hälsa sätts på spel.

Kram, Mija

 

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Det där med tunnlar och klätterhinder

Förvirringen verkar total kring vad som egentligen beslutades på helgens agilitydomarkonferens angående tunnlar och klätterhinder. Så jag har lovat att försöka, med betoning på att försöka, och med viss reservation för att jag kan ha missförstått något. Kommentera gärna direkt i bloggen om du hittar några konstigheter! 

Nedanstående bana skissade jag på mitt block under domarkonferensen, körde i ett ridhus på kvällen och publicerade på fejan, just som banan jag tränade på söndagskvällen.

traning161128

Den nya regeln:
“Föraren ska kunna passera varje hinder på bägge sidor utan att hindras av andra hinder med undantag av då en tunnel är placerad under A-hinder eller balansbom, då föraren ska kunna passera på tunnelns ena sida utan att hindras av andra hinder” (3.1, näst sista punkten)

Den här regeltexten fick, med rätta, många att ifrågasätta hur jag kunde hitta på att rita just ovanstående träningsbana på domarkonferensen. Det står ju nämligen i regeln att föraren ska kunna passera “på tunnelns ena sida”. Detta förstår såklart den som inte har förförståelse kring regelns tillkomst som att man måste kunna passera vid just dikt intill sidan av tunnelns ena sida.

Det är också anledningen till att första delen av regeltexten ovan (som hängt med ett tag) kom till – någon hade placerat två hopphinder dikt intill varandra och tvingade därmed förare till lagerhandling. Just med tanke på detta, att tanken med den första delen av regeltexten “Föraren ska kunna passera varje hinder på bägge sidor utan att hindras av andra hinder […]” avser att hinder inte får stå närmre varandra än att en förare ska kunna komma in emellan dem så är det logiska sättet att läsa ovanstående regeltext att en förare ska kunna passera dikt intill tunnelns ena sida – även om det ligger under ett balanshinder.

Bakgrunden
För svenska agilitydomare som följt hetsjakten mot tunnlar som placeras så att förare begränsas i sin framfart av balansbommen var det dock ganska uppenbart att det inte var att någon ska kunna passera dikt intill tunnelns ena sida som avsågs. Snarare var det resultatet av den kreativa banläggning vi uppmuntrades till på domarkonferensen 2007 (där jag inte står med på närvarolistan trots att jag höll i vissa moment!?). Men på domarkonferensen 2011 hade vindarna vänt och då var vi kreativa banläggare bannlysta. Här på min hemsida finns en artikel om en gång då jag var ovanligt kreativ (/svår/avundsvärd):

Mijas kniviga banor i Knivsta

(Jag blir för övrigt stolt när jag läser intervjun. Snacka om att jag var före min tid OM det nu är så att allt det där först var ett tema för årets domarkonferens.)

Åter till årets konferens och 2017 års regel.

Avsikten med en regelskrivningen
När det är knivigt (hehe) att förstå en regel så brukar man försöka gå tillbaka till regelrevideringsprocessen (som man antar vara den demokratiska gången). Vad var det “folket” i lilleputtlandet agilitysverige egentligen ville ha?
Den här frågan höll nästan inte alls att få något svar på agilitydomarkonferensen. I efterhand har jag förstått att det, troligen, bland annat beror på hur jag uttryckte mig. Jag försökte förklara att vi måste få diskutera sådana här frågor (vilket det visade sig inte fanns med i planen för konferensen) genom att säga att för att förstå regeltexterna rätt måste vi förstå textens intention. Jag fick liksom ingen respons. Då försökte jag säga att vi måste få veta varför de nya regeltexterna kommit till – så att vi kan gå tillbaka till syftet om det uppstår några oklarheter. Ordet varför förknippade ordförandet med något slags ifrågasättande så det gick ännu sämre. Länge kändes det som att vi inte skulle få höra bakgrunden till regelskrivningarna och jag var beredd att åka hem. Men så ändrade sig konferensledningen utan förklaring. Och vi fick diskutera regeltextstolkning och bedömningar några timmar.

Den nya regeltolkningen
Någon egentlig beskrivning av bakgrund och avsikt med tunnel-under-klätterhinder-regeln fick vi trots allt aldrig och därför är det jag skriver nu mer än “något” haltande. Men domarkonferensen får ju ändå anses vara Sveriges mest kompetenta samling i regelfrågor och mot bakgrund att ingen skrek (inte heller jag, tro det eller ej, sakfrågan är inte särskilt viktig i mitt liv) när tolkningen trots allt beslutades så får vi anta att den gäller. Och tolkningen var väldigt enkel: en tunnelöppning ska ligga under upp-/ned-farten av balansen. Enda gången tunneln får ligga med båda öppningarna på samma sida om balansen är om den är en så kallad “makaronitunnel” (nä, det är inget riktigt begrepp men blev det då SBK utsåg sekreterare på konferensen 2011 – det är oftast en tunnel som är “för tight” ihop-pressad men i det här fallet handlar det bara om att bägge öppningarna mynnar åt samma håll – då får tunneln ligga på mitten.

Återigen – en regeltolkning som inte står i reglerna
Precis som tidigare år har vi alltså lyckats få en regeltolkning som inte står i reglerna. MEN, misströsta ej. På konferensen fick vi ofta skriva “tre positiva” och jag hade svårt att göra det på temana som gavs så jag skrev “gentemot tidigare” istället:
1. Reglerna har aldrig förr varit så välformulerade – det finns mycket mindre som är fritt för tolkning.
2. Domarkonferensen verkade fullständigt överens om att respektera det som står i reglerna. *äntligen*
3. Under en värderingsövning på fredagskvällen avskaffades “Sunt förnuft” som alternativ till reglerna. Inte för att jag egentligen tror att någon domare trott på att flera människor har samma “sunda förnuft” – men kanske kan de bättre stå emot tävlande som tror att det finns något sådant.

Vad är då problemet. Jo, det illustrerades ganska tydligt av den bana som man snott (!!!) av mig till konferensen (dessvärre avidentifierades den dessutom så att den kritiserades som largebana trots att den bara gått i small, byggdes om till medium, och var väldigt poppis bland både small och medium-ekipage av springa-fort-karaktär). OM DU VILL ANVÄNDA MINA BANOR FÖR NÅGOT ANNAT SYFTE ÄN ATT TRÄNA – VÄNLIGEN BE MIG OM LOV! OCH ÄNDRA INTE NÅGONTING, SÅKLART! Jag står för mina banor. Under de förutsättningar de konstruerats. Här är den tillslut:

ssbkag

Banan ovan var alltså uppe för diskussion på domarkonferensen och frågeställningen var hur den funkade med de nya reglerna för banläggning. Ur ett tunnelperspektiv kom konferensen i detta läge fram till att den var ok! (Detta alltså enligt reglerna som man ju då underförstått redan tolkat på något vis, för regelskrivningen fungerar inte.)

Senare under konferensen kom tolkningen att en öppning måste ligga under upp-/-nedfart.

Och balansen då?!?
Om vi återgår till balansen, så är ju den INTE undantagen enligt regeltexten (“…med undantag av då en tunnel är placerad under A-hinder eller balansbom, då föraren ska kunna passera på tunnelns ena sida….) vilket gör att några av oss försökte väcka frågan under agilitydomarkonferensen. Bristen på respons tolkar jag som att det faktiskt inte var en fråga och att man anser att det är “sunt förnuft” (som vi ju skulle ge fan i) att om tunneln får ligga under balansen så får balansen stå över tunneln.

Vad vi kanske inte, som domare, är medvetna om är att det är situationen där tunneln “blockar” föraren från att följa dikt intill balansen som är de flesta “enbart tävlandes” association när de läser regeltexten?!  Men då har vi haft lite otur när vi tänker, för de tävlande störs oftare av tunnlar när hundarna tar balansen än av balanser när hundar tar tunnlar.

Till er tävlande vill jag mest bara säga: det gick liksom inte att få till en diskussion på domarkonferensen om huruvida tunnlar får sticka ut från balansen så att förare inte kan passera dikt intill den. Slutsatsen blir väl att det faktiskt inte är en “issue”?

Och A-hindret då?!?
Ja, du. Förklara gärna för mig vad det kan ha med något att göra utifrån ovanstående, det övergår mitt förstånd!

Vad betyder domarkonferensen?
Det var ganska tydligt under årets domarkonferens att:
– Det är reglerna som gäller! Alla försök att omtolka reglernas intention avstyrdes. Bra!
– Vi kommer ändå alltid att vara oense. SAgiKs styrelse ville inte ens att vi skulle ta beslut på konferensen. Så de besluten är än mindre värda än tidigare.
– Frågan är om ovanstående innebär att SAgiKs styrelse tänker ta beslut i regelfrågor framöver?

The bottom line i tunnel-klätterhinders-frågan:
Hur långt ut från ett hinder ska föraren kunna passera på och fortfarande anses kunna passera på dess sida? 

/Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En agility-yogisk livsstil

Jag har nog alltid haft en ganska så yogisk livssyn. Jag är, faktiskt, i grunden optimistisk. Och jag har alltid haft en förmåga till medveten närvaro – så som att kolla in hur fantastiska rödkämparna och andra groblad var när de trängde ur berget. Och annat man som lärde sig som barn och sedan fick kämpa för att inte tappa bort. 

Men den fysiska delen av den yogiska livsstilen har aldrig kommit naturligt för mig. Stretch och smidighet bestod under hela min ungdom av att diverse fotbollstränare, och andra, typ stod på mig för att få till det. Yogan, särskilt Yin/Relax/Mjuk/eller-vad-de-nu-kallar-det är något helt annat. Jag tror inte ett jävla skit på att jag tänjer på någon bindväv. Jag tror inte på några indiska meridianer. Men jag tror att de där gamla indierna kom på något som faktiskt funkar! Även om deras förklaringar sög fett. Det de kom på är nog helt enkelt det där med balans. Så enkelt. Så självklart. Så svårt.

Styrkan ingår i all yogaträning. Såväl fysisk (framförallt core) som psykisk styrka. Det är inte självklart vilken som är viktigast, faktiskt. Ryggrad behövs både bildligt och bokstavligt. Och balans däremellan!

Avslappning är kanske det jag har haft allra svårast för. Nu snackar du med tjejen som SKOLKADE från avslappningen det första året på yoga-passet. Hon som alltid har datorn med på potentiellt långrandiga föreläsningar. Och som tar med nagellacket i byxfickan för jämnan för att vara säker på att jag har något att göra om det uppstår en oväntad paus. Som i våras när vi skulle köra fyrhjuling med blivande studenter. Och de liksom tvingade oss att vänta i 40 minuter. Då är det lägligt att låta nagellacket torka… Men, faktum är att i yoga-studion kan jag göra ingenting. I många långa minuter. Och jag kan ta det utanför studion. Till busshållplatsen, skogen, stranden eller utestället. Att bara göra ingenting. Att känna in sitt eget andetag. Veta hur omgivningen luktar och smakar. Det är sexigt på ett osexigt vis. BALANS!

Yogisk mat är så där snuskigt nyttig. Och balanserad. Och allt jag dricker i form av alkohol och, framförallt, koffein kan inte räknas till den yogiska kostcirkeln. Yogisk mat handlar väldigt mycket om naturlig/oprocessad mat vilket passar mig utmärkt då jag helt enkelt inte gillar att inte veta exakt vad jag äter. Vidare är den yogiska kosten lakto-vegetariskt av empatiska skäl, vilket såklart passar mig ganska bra. Men framförallt handlar yogisk matlagning, som alla annan yoga om… balans! Och jag vågar mig här på att skryta om att jag, återigen, gått ned tio kg i vikt. Den här gången är jag övertygad om att jag kommer att hålla vikten dessutom. Jag har nämligen uppnått denna viktnedgång genom… balans. Så det är inte svårt att hålla den.

Agility är, med undantag från SBK-hamburgarna, nästan yoga per definition. Smidigheten och styrkan övar man automatiskt. Det korta agilityloppet kräver och främjar medveten närvaro. Det finns i alla fall få saker som kan få mig att känna mig så i balans som just agility.

Namaste!
/Mija

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

S0Su BKs handlingskurs för Maria Alexandersson

Då SoSu BKs hemsida är under ombyggnad skriver jag här för att få ut all info. OBS! All info finns inte med på klubbens webanmälan, komplettera enligt nedan om du bara skrivit i formuläret. 

Förkunskaper för deltagande med hund: Ekipaget ska ha tävlat i agility och hunden ska kunna alla hinder.

Antal tillfällen: Helgkurs den 10-11 december 2016

Tid: Grupp 1, kurstid 9.15 – 13.15. Grupp 2, kurstid 13.45 – 17.45. Samling 9.00.

Max antal deltagare: 2 * 5

Pris: 2 140 kr för deltagare med hund. Deltagare utan hund 500 kr.

Mat: Om du vill beställa lunch är det möjligt och för detta tillkommer 60 kr/lunch som betalas på plats. Förbeställning är dock nödvändigt. Vegetariskt alternativ finns såklart.

Instruktör: Maria Alexandersson

Anmälan: Anmälningsformulär + mejl enligt nedan

Obs! Ange i mejl till mijajansson@gmail.com vilken klass du tävlar i, om du har några särskilda önskemål vad gäller hinderhöjder och om du är intresserad av att köpa lunch samt eventuell specialkost. 

Anmälan är bindande, kursavgiften återbetalas bara om vi som arrangörer hittar en för gruppdynamiken lämplig ersättare.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Mitt sommarlov – blogg med boktips!

Sommaren 2016 har jag haft sommarlov för första gången sedan jag själv gick i skolan. Min senaste lärartjänst är en “klassisk” gymnasielärartjänst och med lite komp och så lyckades jag få ihop fantastiska två månaders sommarlov! En sådan lång ledighet är såklart helt underbar, man hinner liksom acceptera att man faktiskt är ledig och på riktigt gå ned i varv. Något jag verkligen behövde.

SM-uppladdningen som sprack i Klintehamn 
Första veckan eller så klättrade jag nästan på väggarna hemma. Tänkte på allt jag ville göra på jobbet och kunde inte alls koppla av särskilt. Gjorde en del kvällstävlingar med Fjant men fokuserade mycket på Raskens SM-uppladdning, en inte helt lätt uppgift då han ju hunnit fylla tio år och behövde en del fysisk uppbyggnad samtidigt som försäsongen inte alls gått särskilt bra. Först den 19 juni, i Tierp, lyckades jag och Rasken äntligen nolla  ett agilityklasslopp! Vi hade haft problem med först det ena sedan det andra kontaktfältet. Nyckeln var mitt tonfall! När jag tillslut “gav upp” och bara pratade lugnt och vänligt med honom istället för mitt vanliga hetsiga tonfal – då funkade det!

Nu återstod bara en tävling innan SM, Klintehamn över midsommar. Jag hade anmält mig i sista stund då jag fick panik när vi aldrig fick agilityklasserna att stämma. Nu kändes det självklart att åka men att få tag i båtbiljetter var ingen lätt sak. Så det slutade med en vecka på Gotland istället för en helg, men vad gör väl det när man har sommarlov!?

Jag inledde med ett par dagar i Visby där jag tog in på ett jättefint hundtillåtet vandrarhem med bästa servicen – Uncle Joes, rekommenderas varmt till er som semestrar med hund! Visbydagarna var härliga och en natt spenderades som sig bör på nattklubb. Otrolig stämning!

Därefter drog vi iväg till Klintehamn där jag fick “hyra” (fast betala har jag fortfarande inte fått göra!?) en veteran-ägg-husvagn av bästa Agne. Det var så hiiiiiiiiiiiiimla mysigt! Att bo i husvagn på tävlingsplatsen alltså. Och trevligt häng med alla galna gotlänningar och tillresta. Jättetrevlig midsommar. Ganska blöt. Väldigt varm. Tyvärr var Rasken blockhalt på midsommaraftonens eftermiddag. I efterhand konstaterar jag att det måste varit ett insektsbett eller liknande men just då kändes SM långt borta. Och tävla kunde han inte den helgen. Fjant körde, men miljön var fortfarande lite för svår för honom, då. När jag skriver detta inser jag vilka enorma framsteg han gjort den här sommaren! I skrivande stund är han som en riktigt tävlingshund, nästan.

BOKTIPSET: Mari Jungstedts “Det andra ansiktet”. Gotlandsdeckarförfattarinnan gör det igen, lättläst underhållning med allvarliga undertoner. 

SM i Växjö och husvagnsköp!
Som rubriken antyder tog vi oss faktiskt till SM i Växjö. Hältan gick över redan under midsommarhelgen men jag vågade inte chansa då. Och vi överpresterade absolut med tanke på den usla försäsongen och slutade på en 18e plats totalt. Duktiga Rasken!
Men roligast var absolut att våra rese- och klubb-kamrater, Mariela och Troy, tog brons i medium!!! Så himla härligt, såklart. En riktigt härlig SM-helg blev det alltså tillslut. (Fjant låter hälsa att han ledde tunnelrejset i flera timmar…)

Efter Gotlandsvistelsen var jag fast besluten att göra slag i den ständigt återkommande tanken om att köpa en egen husvagn. Så det gjorde jag! På vägen ned till SM hämtade jag upp en vagn som jag köpt osedd när jag ringde på en Blocket-annons och säljaren visade sig ha en släkting till Fjant… Ställde av vagnen i Linköping och på väg hemåt från Växjö körde vi den till Fanny och Thomas inför kennellägret i Fjugesta…

Kennelläger (For the Win) med häng, vallningskurser och tävlingar i Fagersta
Med en liten mellanlandning i Stockholm med Dileva-spelning och ompackning var det sedan dags för kennelläger som inleddes med kurs för Lena Karlsson. Jättejättejättejättebra! Rekommenderas varmt! Nu är jag on speaking terms med galne vallhunds-Fjant, faktiskt. Det “enda” som behövs nu är lite träningsdjur…(Förslag på lämpliga beten i norra Stockholm mottages tacksamt!) Kennellägret avslutades med ett par dagars kurs för Jonas Gustavsson varav jag var åhörare på en. Mycket vallhundsinspiration blev det!

Kennellägret i övrigt varvades mellan en del vallning och en, hel, del running contacts. Fjant och jag hade jättejättestora problem just då så den träningen var mest bara ångestfylld men jag fick med mig massor av tankar “hem” så sedemera lett till att jag faktiskt fått lite ordning på saker och ting. Insåg senare under sommaren när jag en härlig dag i Kungsbacka pratade med Birgitta (som vann medium på SM btw!!!) om hur jag “från början”, enligt Birgitta, inte vetat hur running ser ut, vad som är målet liksom. Jag måste erkänna att jag liksom låtsades att jag förstått vad målet med running är liiiiiiiiiite tidigare än under sommarens kennelläger. Ledsen, Birgitta, men det var faktiskt först några veckor tidigare som jag i kombinationen av duktiga agilityförare i Fjugesta och Fjants episka balansbom i Fagersta (som vi pendlade till för tävlingar under kennellägret), som jag faktiskt ÄNTLIGEN började förstå!!!

Nämnas här bör också att Fjant tog en pinne i Hoppklass 2 i Fagersta! Vi tog ju en i debuten på guldagilityn i Kalmar i fjol som sedan ströks av en massa oklara anledningar och sedan hade vi i början av sommarlovet vunnit en klass i Danderyd-Täby med 0,09 tidsfel (det spelar ingen roll hur fort man springer om man springer åt fel håll) så det var väldigt välkommet att äntligen få en kråka i boken!

Västkustsemester med tävlingar i Strömstad
Från kennellägret drog vi vidare till västkusten där vi började med en jättetrevlig klass 1-2-tävling för Fjant i Strömstad. Räkfrossan på kvällen var jäkligt göttig och på det hela taget bara najs och trevligt och för mig första tävlingshelgen i husvagnen. Sa jag fett najs?

Från Strömstad drog jag och jyckarna vidare på lite västkustsemester. Kollade in världsarvshällristningar och Fjällbacka bland annat. Och Bohus fästning.

BOKTIPSET: När man besöker Fjällbacka blir man ju nästan tvungen att läsa Camilla Läckberg. Trots att jag verkligen ruttnat på henne efter att jag läste den där Big-brother-aktiga boken som var kassare än vanligt. Hur som, en vän, som inte läser utan lyssnar på böcker tycker att Läckberg är bra!? Vi diskuterade om hon kanske är bättre på ljudbok än i skrift? Så, jag läste den Läckberg som ska vara bäst: “Tyskungen”. Och, ja! Det är mycket bättre på ljudbok än i skrift! Kanske för att det är så mycket talspråk? Dock är det fortfarande en hel del språkligt som stör, typ som att hon inte kan skilja på “motiv” och “motivering”. Hur svårt kan det vara? Och, om man gör så mycket pengar på skrivande som hon lär göra, kan man inte då kosta på sig korr!? Nä, inte ok! Inte heller gillar jag att jag antas veta typ inget alls om nazismen etc. Men… som story är Tyskungen helt ok! 

HULA-hoppet
Nästa härliga västkust-tävling var den största för i år – HULA-hoppet i Kungälv. Jag var på plats i god tid för att få husvagnsplats som funktionär. Lärde känna en härlig funktionärs-stab och hade fyra jättekul tävlingsdagar och några härliga dagar dessförinnan. Stort tack alla inblandade! Jag hoppas på fler HULA-hopp!

Fogdö-häng
Därefter drog jag från västkust till östkust och mina föräldrars sommarnöje på Fogdö utanför Grisslehamn. Det blev några härliga dagar med sol, öl och bad och dessutom en del husvagnsfixande med hjälp av min far. En kväll drog vi iväg till Singö-camping med farsans båt och det föranleder nästa boktips.

BOKTIPSEN: 
– De två första deckarna i Singöserien, “Singöspionen” och “Mordbrännaren” av Anders Gustafson. När jag hade läst den första delen, Singöspionen, var jag lite osäker på mitt omdöme. Jag tyckte att boken var underhållande och bra men var osäker på om jag överskattade den på grund av de många igenkänningsfaktorerna för mig som Stockholmsbarn som pendlat via Norrtälje förbi Grisslehamn om somrarna, precis som personerna i boken. Men efter den andra boken var jag övertygad om att detta är bra deckare, och litteratur. Mordbrännaren har dessutom ett tydligt feministiskt budskap då man tar tydlig ställning även mot “mindre” sexuella övergrepp och uppmuntrar tjejer och kvinnor att inte acceptera skit.
– “Det brinnande havet” av Erik Eriksson. En historisk skildring av Grisslehamn sent 1700-tal med klassisk kärlekshistoria ur ett kvinnligt perspektiv. En mycket, mycket läsvärd roman! 

Agilitysummering av sommaren 2016
Rasken och jag gjorde som sagt ett riktigt bra SM och därefter har vi tagit en himla massa hopp-pinnar och agilityklassprobsen på försäsongen till trots har vi faktiskt bara en agilitypinne kvar för att kvala till SM i Östersund 2017, då kommer Rasken att ha passerat 11 år.
För Fjant har det här varit sommaren då han blev agilityhund! Det känns fullständigt seriöst att tävla honom nu och han har efter det jag beskrev om hoppklass 2 ovan nollat ytterligaren en där vi missade pinne med några hundradelar. I agilityklass är balansen inte klar ännu men vi har många gånger satt den på tävling nu och framförallt har jag äntligen lite “koll” på träningen. Det kommer nog faktiskt att bli bra! Han är fortfarande långbent och böjlig den goda Fjant så ni får se upp vilken dag som helst!

Sommaren i city!
De sista veckorna av sommarlovet utgick jag hemifrån och Stockholm är verkligen en fantastisk sommarstad!

BOKTIPSEN:
– “En enda natt” av Simona Ahrnstedt. En riktig snackis som jag höll på att lägga ned efter några kapitel, dömde ut boken som töntig mjukporr, typ. Men… den tog sig. Den klassiska kärlekshistorien i denna romance-bok omgärdas av något som faktiskt nästan är en intellektuell diskussion och “man” kommer på sig själv med att reflektera över tillvaron. Efter att jag läst boken såg jag på morgon-TV att den lanseras stort i USA och jag kände att jag som svensk kvinna gillar att detta går på export! 
– “Tiggaren” av Sofie Sarenbrant. Ännu en deckare men speciell så tillvida att våra tiggare nu verkligen blivit så folkliga att de är en del av det svenska deckar-undret. (Även “Mordbrännaren” i Singöserien behandlar detta tema för övrigt.) Läsvärd och lättsam underhållning som en deckare ska vara.
– “Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz behöver väl knappast någon närmare presentation men, ja, jag tycker absolut att den var läsvärd! I jämförelse med många av skapelserna ovan är de litterära kvalitén såklart mycket högre, storyn intressant och absolut en riktig bladvändare! Till en början störde jag mig lite på att boken handlar om ännu en savant (då de flesta autister faktiskt mest är handikappade men savanterna lyft så ofta i kulturen) men jag fick bara ge upp och inse att det trots allt är en riktigt bra bok! 

Slutligen…
Jag har tillslut hjälpligt lärt mig att backa och vända med husvagnen, faktiskt! Och jag längtar redan tills nästa sommarlov! Men nu är det skönt att få jobba, också. Det är trots allt lättare!

Soliga hälsningar
Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Internationella lagar kontra SKKs regler

För ett antal månader sedan mottog undertecknad ett illa dolt slag på fingrarna av SAgiKs funktionärskommitté. Följande /des/information gick ut till alla domare:

“Hej på er alla domarkollegor,

Idag finns en marknad för träningstävlingar i agility och vissa av dessa arrangeras av privata företag, t ex hundhallar. Vi vill därför skicka ut en påminnelse om vad det är som gäller då det förstås är domarna, inte företagarna, som ska känna till de domaretiska reglerna.

Här är en hänvisning till gällande domaretiska regler; http://www.skk.se/Global/Dokument/Prov-och-tavling/Domaretiska-regler-T21.pdf, enligt vilka en SKK-auktoriserad domare (eller person under utbildning till domare) inte får döma på tävlingar arrangerade av privata företag.

I texten nämns klubb eller förening som inte är ansluten till SKK eller erkänd av SKK, men tolkningen är att det även gäller privata företag. (Det finns idag ett reglerat undantag, nämligen BPH, där företag kan vara arrangörer.)

Lycka till med era dömningar under 2016
Funktionärskommittén”

För det första, så som nämns i texten, står det inte att det gäller företag. Så här står det i texten som Funktionärskommittén hänvisar till:

“Av dokumentet framgår att det inte är accepterat att en domare dömer eller på andra sätt deltar i kynologisk verksamhet, till exempel inofficiella prov och tävlingar, som arrangeras av klubb eller förening som inte är ansluten till SKK eller annan erkänd utländsk kennelklubb. Detsamma gäller även för person under utbildning.”

Jag har naturligtvis försökt ta reda på vem som gjort tolkningen att “klubb eller förening” ska tolkas som företag, men inte fått något svar.

Vidare har frågat flera personer i ledande ställning hur det kommer sig att Funktionärskommittén kommer med ett utspel som utifrån gällande EU-lagstiftning verkar så verklighetsfrånvänt och obildat?

SAgiKs ordförande, Christianne Simson, är den enda som svarat på frågan. Hon svarade något i stil med att vi lyder under SKK och därför följer vi deras regler. Detta är naturligtvis ett rimligt resonemang. Det orimliga är att SKK inte följer EU-lagstiftningen! Och att funktionärskommittén skickar ut ovanstående brev som om det var oproblematisk “information”.

I själva verket vet vi ju SKK backat. Eller hur? För visst kommer ni ihåg Nisse Lindqvist som blev avauktoriserad och senare påauktoriserad? Varför, jo naturligtvis för att SKK förstår att de inte kan bryta mot EU-lagstiftningen.

När jag frågade runt om det hela i SAgiK blev jag varse att många helt missat hela grejen med riksidrottsförbundet och Bilsportsförbundet. Jag är ju inte jurist och kan inte uttrycka mig korrekt, säkert, men för att göra en lång historia kort:

1. En medlem i Svenska bilsportsförbundet ordnade en egen “inofficiell” liga och anmäldes då för “illojalitet”.

2. Medlemmen anmälde då Svenska bilsportsförbundet till Konkurrensverket som startade en utredning.

3. Konkurrensverket startade en utredning avseende licenstagares möjligheter att medverka i andra tävlingar än de som anordnades av Svenska bilsportsförbundet och detta slutade med ett stort vite och ett åläggande om att ändra reglerna då dessa ansågs utgöra en konkurrensbegränsning på marknaden för anordnande av bilsporttävlingar i Sverige.

4. Svenska bilsportsförbundet överklagar till Marknadsdomstolen som finner att Konkurrensverkets dom INTE inskränker mot föreningsfriheten och inte heller kan betraktas som  arbetsrättslig lojalitetsplikt då medlemmar i föreningen inte betraktas som anställda. Vidare hänvisade man till EU-domstolarnas praxis.

Grejen är ju, för att komma till någon slutsats, att även om SKK ibland verkar tro att de är en myndighet så är de inte de och de står UNDER både svensk och EU-lagstiftning. Så låt oss inte skrämmas av deras tomma hot!

Kram! /Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment