Påsklov, back in business

Tja, jag går inte på full fart direkt. Äter fortfarande antibiotika, dock inte för infektion. Men jag blir lätt trött. Vad som är rent fysiskt och vad som är psykosomatiskt är kanske lite oklart men spelar väl också mindre roll. Hur som haver har det varit kul och gett en del energi att jobba för agilityn igen, för det har varit en del av det.

Påsklovet inleddes hastigt med en tågresa till Holmsund, utanför Umeå, för första helgen i en agilityinstruktörsutbildning (A1). Det var som vanligt härligt och inspirerande att hålla agilityinstruktörskurs och jag ser fram emot fortsättningen!

På måndagen tog vi oss hemåt, på eftermiddagen hann vi med att träna lite med Cecilia och flock och därefter var det dags för styrelsemöte i Solna agilityklubb (SAgK). SAgK har fortfarande lite uppförsbacke med uteträningsplan men nu har vi en plan för planeringen för planen (trippel-tautologi är väl humor?) och vi får hoppas att vinden blåser vår väg snart.

Även resten av veckan som gick har det varit en hel del agility. Dels agilityträning i form av grundträning helt enkelt. Piglet går Klickerkloks running contacts kurs och hon har jobbat med det, slalom och kortare kombinationer. Fjant har fortfarande startträning i olika miljöer på schemat och dessutom har han tränat hög fart in i slalom, en situation där han verkar tappa självförtroendet och bara kasta sig in i någon port. Dessutom har båda hundarna jobbat med allmänlydnadsövningar.

Påskaftonen firades som sig bör och av olika skäl (läs uteslutningsmetoden) blev undertecknad ansvarig för påskmaten. Det skulle inte vara några problem för morfar hade handlat från Operakällaren. Det hade han också. Väldigt mycket sill hade han handlat. Och han var ganska ensam om att äta sill. Men det finns ju folk som kommer dit och äter rester också har jag förstått så det är väl väl det. Så här såg sill- och lax-rätterna ut:

58619776_860513607615310_2375529102699397120_n

Därefter kom prinskorven. Alltså. Notera prinskorv. Jag har såklart aldrig tidigare lagat prinskorv i mitt liv. Skulle ju aldrig äta den. Men i alla fall. Check:

57775091_1118974104976674_8911383198701715456_n

Som kompensation smög jag in lite vegankäk i första äggomgången. Påskens veganprodukt blev så klart veganskt “äggröra” (med respektive utan vegansk grädde) och så blev det tångkaviar på kaviar-ägghalvorna, det senare märkte ingen!

58383377_2713123392091814_2118976365213515776_n

Därefter var det drink-och-poacherade-ägg-dags. Jag köpte något som hette tomat-oliver i USA som prydde några av drinkarna. Vi tyckte enhälligt att de smakade skit. (Tomat-oliverna alltså, inte drinkarna.) Poacherade ägg är i alla fall de godaste och vackraste tillagade äggen tycker jag.

This slideshow requires JavaScript.

Även till kaffet lyckades jag smyga in några reko varor:

57459325_362611554352380_5888128707997990912_n

…och jag gjorde till och med efterrätt!

57852516_832066040481318_2222048588110757888_n

“Receptet” har efterfrågat så här kommer en beskrivning. Botten är helt enkelt en maräng som smetas ut med sked så att det blir en grop i mitten liksom. I den läggs sedan vispgrädde som en “skål” och i denna häller en lemon-curden. Lemon-curden gjorde jag enligt sedvanligt recept vad jag förstår förutom att jag hade björksocker i stället för vanligt socker. Estetiskt skulle det nog vara bättre med tjockare “gulor” och kanske blir vanligt socker, eller bara mer socker, bättre? Efterrätter är inte helt min grej.

Måste ju avsluta påskmiddagsbildkavalkaden med jyckarna. Som så klart intog strategiska platser.

57611694_283451992597594_3880937018510802944_n

I dag har jag dömt agility i Nynäshamn. Passande avslut på ett påsklov på tydligt agilitytema. Ringrostig men det gick ändå ok med själva dömandet. Dagens banor:

57987754_2408864229138063_5282993413996675072_n

57433611_2408864242471395_5688929847091396608_n

Vet inte när det senast dröjde ett halvår mellan agilitytävlingar jag bevistat? Nu har det hänt i alla fall.

Får många frågor om när jag kommer tillbaka till tävlingsbanan. Svaret är att det dröjer. Dels för att det faktiskt är smart. Fjant och jag behöver träna en hel del och framförallt behöver han få ett annat förhållningssätt till tävlingar. En nystart efter en lång period med bara träning tror jag därför skulle gynna vår utveckling. Dels för att Fjant helt enkelt inte är Rasken. Och jag vill vara säker på att jag kommit över den förlusten innan jag sätter Fjant på banan igen. Något annat vore inte rättvist. Slutligen är jag som sagt väldigt trött. Och att inte flänga land och rike runt på tävlingar och köra bil ensam mitt i natten sparar en hel del, och flera typer av, energi. Piglet är så mycket nybörjare att det helt enkelt inte finns någon anledning att stressa. Så, som det nu ser ut satsar vi på sabbatsår från tävlande, men inte agility, 2019. Men inget är skrivet i sten. Nu är det skrivet i en blogg i alla fall.

Auf Wiedersehen!
/Mija

 

 

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Lov igen

…ty så är livet som lärare. Lov, lov, lov, mera lov! Nu har vi haft sportlov.

Jag skulle ljuga om jag hävdade att det varit så j-la härligt. Det har det inte. Jag har i skrivandets stund just tagit den sista tabletten av helvetes antibiotikan. Och mår därefter. Strax dags att övergå till den ursprungliga antibiotikan. Någon gång blir jag väl av med de här eksemen. Jag är så trött på allt. Både fysiskt och psykiskt.

Men, så lovet då? Ja, efter kaoset som varit såg mitt hem ut som Jerusalems förstörelse, nu ser det mer ut som en fredad krigszon kanske. Med andra ord har jag städat en del.

Annars har jag pluggat ganska mycket. I julas, då jag hade så tråkigt, anmälde jag mig till en hel del kurser och dylikt för att fylla ut min tid. Sedan kom stormen så jag hamnade efter med det också. Lovet har hjälpt mig att nästan komma i kapp. Jag läser en universitetskurs i Social psykologi, deltar i en studiecirkel om mellanösterns (tidiga) historia och sist, men inte minst, går jag (och hundarna) ett par distanskurser på Klickerklok. “Samarbete och kontroll” samt “Running contacts” – den senare fick jag i 40-årspresent av Fanny och Cecilia! ❤ ❤

Steg 2 i 40-årsfirandet har jag också kirrat på lovet. I onsdags hade jag agilitykalas hela dagen på Norra Stockholms Hundsportcentrum. Ännu en gång tack till alla som kom och tack till alla er agilitymänniskor som bidrog till fantastiska presenter!

Fjant har alltså äntligen fått börja träna igen. Förutom onsdagens träningspass så körde jag och jyckarna ett tvåtimmarspass i Stockholms hundsportcentrum i tisdags. Och så har vi tränat på Klickerklokskursen i samarbete såklart!

I fredags var vi hemma hos Fanny och Thomas och käkade pizza och hämtade husvagnen. Sedan drog vi på minisemester i Linköping med den i släptåg. Meningen var att flytta den till mina föräldrar i dag men så blev det snöoväder så den to-do punkten kvarstår till efter lovet.

Lite yoga har jag hunnit med också. En restorative-klass på Atmaiyoti och så lite, lugn, hemmaträning. För riktigt fit är jag verkligen inte. Den där vanliga “nu-är-jag-trött-på-lovet-känslan” infinner sig inte alls. Snarare är det nog så att om jag inte haft lov denna vecka hade det slutat med sjukskrivning. Nu kanske jag faktiskt slipper det.

Namaste.
/Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vad hände?

Många gånger när vi förlorar en nära så kan vetenskapen inte helt förklara varför. Hur gärna vi än skulle vilja. Så var det med Rasken. Och han fattas mig något helt ofantligt. Det är liksom ingen som ens vaktar bilen längre. Många har frågor och jag ska försöka ge de få svar jag kan. 

I början av januari var Rasken ganska som vanligt. Han var visserligen ganska “senil” och han hade under hösten gått ifrån att höra dåligt och “selektivt” och han verkade ha förlorat förmågan att riktningsbestämma ljud. De sista friska Rasken bilderna ur min telefon, alla från i januari:

Den allra sista är från den 17 januari ❤

IMG_6331

(Det finns ett par “sjuk-bilder” också, i min telefon. Jag återkommer till dem i text.)

Två dagar och en halv natt efter det att ovanstående bild hade tagits började slutet. Och just det förstod jag på en gång – att det var början till slutet. Jag trodde bara inte att det skulle gå så vansinnigt fort.

Det som hände, ur mitt perspektiv, var att jag vaknade mitt i natten/ tidig morgon mellan lördag och söndag den 19-20 januari av att Rasken var “orolig”. Jag tänkte att jag nog somnat ifrån kvällskissen, och gjorde mig redo för att släppa ut honom. Då attackerade Rasken Fjant. Helt oprovocerat, Fjant låg och sov. Rasken hade aldrig någonsin gjort något liknande. Jag hade haft problem med att Fjant gett sig på Rasken vid stress. Så någonstans var det väl inte en slump att det var Fjant han såg som faran, och inte mig eller Piglet. För Rasken var någon annanstans. Jag fick ingen som helst kontakt med honom. På en stund. Sedan var han tillbaka. Slutade bitas och somnade utmattad.

Fjant var bokstavligen biten nära ögat. Det var såklart väldigt oroande och jag ringde och ringde och ringde till djursjukhusen under söndagen – de var helt fullbelamrade på grund av något som jag tror var ett Salmonella-utbrott på katt. Just då var jag lite för upprörd för att bry mig om katterna, faktiskt. Kunde inte förstå att ingen kunde ta emot.

Bokade sedan tid hos First Vet och blev något lugnad:

IMG_6608

På måndagens morgon åker jag in med båda hundarna till djursjukhuset Albano. Rasken vägrar dock ens gå ur bilen. Jag har inget minne av hur han fick den aversionen emot djursjukhuset men så var det i alla fall. Jag är såklart jätteorolig över Raskens beteendeförändring men känner ingen akut oro, som för Fjant. Så jag skriver in Fjant och han läggs in för operation. Under hela tiden är jag lagom stressad då jag själv har ett läkarbesök inbokat (återkommer till det).

Efter mitt läkarbesök och jobbdagen åker jag hem till Rasken. Den “skråma” som Fjants försvar åstadkommit verkar inte längre vara någon skråma. Jag rakar rent och tvivlar väldigt mycket på mitt omdöme. Framför mig har jag ett ordentligt sår. Hur kunde jag inte se det 24h tidigare!?

Till saken hör att på tisdagen är det meningen att jag ska åka på en resa för att fira min 40-årsdag. Jag håller knappt ihop.

Pratar med Gunvor (kennel Roscanialles), som skulle vara hundvakt till Rasken och får tips om en veterinärklinik i Kungsängen. Och veterinären där var verkligen fantastisk med Rasken! Hela undersökningen genomfördes utan stress eller problem. Jag nämnde att Rasken för ett par år sedan haft ett litet blåsljud i samband med en rejäl magsjuka som slutade med att han blev inlagd på dropp i några dagar. Efter det följde vi upp hjärtat, dels för hans skull, såklart, men också för att hjärtan är ett problem hos kelpies. Så, innan Rasken skulle ges lugnande för att sätta drän för såret så gjordes ett ultraljud av hjärtat. Han hade bland annat ordentliga läckage i båda klaffarna och hjärtmedicin krävdes inför lugnande.

Stress igen – vid det här laget behövde jag hämta Fjant på djursjukhuset Albano. Jag hade telefonkontakt med dem hela tiden och ibland behövde båda veterinärerna prata med mig samtidigt… Hur som behövde Raskens hjärtmedicin sätta in före lugnande/sövning så det skulle ta några timmar. Jag åkte och hämtade Fjant. Efter att ha pratat med vänner och hundvakter i telefon (själv helt oförmögen att tänka klart) lämnade jag Fjant till hundvakten, som planerat, på måndagskvällen. Jag vågade ju ändå inte ha killarna ihop.

Ursprungsplanen var att även Rasken skulle åka till hundvakt (Gunvor) den kvällen men jag ville ha honom hemma för att avgöra om jag vågade åka. Han var pigg och glad. På tisdagen lämnade jag honom till Gunvor. Väldigt oroad över hjärtfelet, som jag då trodde var anledningen till att han attackerat Fjant, men absolut inte akut oroad. I stressen över att jag skulle iväg antar jag att jag inte kollade ordentligt, för antagligen hade sårhelvetet växt ordentligt redan då! Men å andra sidan, det hade gått som det gick i alla fall. Kanske bra att jag inte fattade? Det en inte vet, mår en inte dåligt av.

På eftermiddagen åkte jag till Florida. Anledningen därtill var, som sagt, att jag skulle fira 40-årsdag ihop med en kompis. Som ni som läser denna blogg antagligen vet så är jag inte något stort USA-fan och inte heller fan av onödiga flygresor. En stor anledning till att det blev just Florida var att när jag och kompis/kollega Marianne skulle bestämma resmål för 40-årsfirande hade jag väldiga, och eskalerande, problem med eksem i ansiktet och jag ville helt enkelt åka någonstans där de kunde bli bättre.

Läkarbesöket jag själv hade inbokat den där helvetesmåndagen var på grund av den extrema trötthet jag hade känt en längre tid. Jag ville ta sköldkörtelprov men lyckades hamna hos en typ senil läkare som rekommenderade mig att kombinera alvedon och ipren.. emot trötthet?!

Jag hade under hela hösten sökt vård för eksemen. Typ 10 vårdcentralbesök. I januari eskalerade problemet och jag uppsökte även närakuten. Den där måndagen hade inflammationen gjort att mina lymfkörtlar svullnat så att jag inte kände igen mig själv i spegeln.

När jag kom hem igen var Rasken mycket, mycket sämre. Detta trots att Gunvor ju är mer kompetent än jag att hantera sår, såklart plus att de åkt in till Kungsängen en gång till på grund av eskalerande infektion. Det var surealistiskt att se Rasken. Gunvor hade skrivit till mig att han var väldigt sjuk och jag förstod att det var allvarligt. Men någonstans så följde inte min hjärna med. Sår ska ju som inte bli värre, tiden ska läka sår?

Någonstans här hade jag och Gunvor en messenger-diskussion som gick ut på att jag sa att det var så konstigt, för visst har Fjant kunnat bita ordentligt i stress tidigare men den här gången låg han ju och sov och hann knappt försvara sig, det var ju bara en skråma? Gunvor svarar först med typ att nog måste han ha bitit ordentligt – det är ju ordentliga sår. Men inom kort rättar hon sig och säger att såren ju är från dränet…

Sårhelvetet bara växer. Måndagen den 28 januari bokar jag tid till djursjukhuset Västerort. Jag säger som det är. Jag har varit aktiv i hunderiet i knappt 30 år, jag är yrkesverksam med djur. Jag har aldrig sett ett så jävligt sår. Inga problem, jag får en tid. Får betala knappt 800 kr och vända… de kan inte få ut oss fort nog. Veterinären har heller aldrig sett ett så jävligt sår.

Vi åker tillbaka till Albano. För att jag har stort förtroende för dem, även om Rasken inte hade det. Jag förklarar i receptionen. De känner igen mig vid det här laget. Jag har varit där med Fjant ett antal gånger. De låter mig och Rasken gå in bakvägen och hänga i ett eget rum så att vi slipper stressoarerna, och, så klart, så att infektionen inte får onödig spridning. Vi väntar länge. Rasken lugnar sig och somnar. De får in fler och fler akuta fall. Tillslut tar jag in Raskens bur och filtar ifrån bilen och lämnar honom där. Efter att ha satt på honom en tratt så att personalen ska kunna hantera honom. Tanken var att han ska stanna över natten.

Senare på kvällen ringer veterinären. De misstänker resistenta bakterier och de vill att jag hämtar asap. Lyckligtvis var jag inne i stan och hämtningen skedde med taxi för annars vet jag knappt hur vi hade gjort. Han var inte “vaken”. I min bil hade det inte gått att baxa in honom i en bur. Men nu fick vi bara beställa en annan taxi.

De följande dagarna vårdade jag honom i hemmet. Konservativt. Vi sköljde ur såren med rent vatten (dusch) och med koksaltspray. Jag är så oerhört glad och tacksam för allt vi lärt oss om frivillig hantering! När jag skulle tvätta detta sår ifrån helvetet så tyckte Rasken, trots allt, att det var rätt så kul. Hur skulle han få korv, liksom?

All den där träningen vi lade ner, under alla år, var värt det för att slippa ångest i de där sista ögonblicken. Vi jobbade tillsammans, min hjälte och jag. ❤ (På detta finns ett par bilder om någon är intresserad av professionella skäl.)

Men det var kört. På onsdagen kom blodprovssvaren och de visade på blodförgiftning.

Så här skrev jag på Facebook den dagen:

Du gav aldrig upp, min hjälte. Pigg, glad och galen in i det sista. Vaktade bilen emot varenda passerande hund hela vägen till djursjukhuset och studsade ur bilen på parkeringen.

Som vi kämpat genom livet, du och jag, ända sedan du föddes hemma hos oss Solna för snart 13 år sedan, med kennelnamnet ”Gnagets”, har vi kämpat. Vi rådde till och med på såret från helvetet. Men blodförgiftningen hade inte ens du klarat. Och blodtransfusion hade du hatat. Jag kommer kanske aldrig att få klarhet i exakt vad som hände. Klart är dock att hjärtfelet, som vi först trodde var problemet, var sekundärt.

För, på dagen, två veckor sedan sprang vi lite agility, mitt agilitygeni och jag. Nu finns han inte mer och mitt hjärta är i tusentals bitar.

Vila i frid, Rasken, jag vill tro att det finns en himmel, och finns den så finns där såklart agilitybanor. Jag vet att du inte vill springa agility utan mig, men du kan väl gorma och forcera tunnlar och så tills jag kommer efter?

 

Infektionen som ledde till blodförgiftningen bestod av tre olika sorters bakterier. Först igår, en knapp månade efter det att Rasken lämnade oss, ringde de från SVA och de trodde då att de skulle förslå behandling?! Oavsett, det handlade om Klebsiella pneumoniae (vilken var riklig men mindre relevant), måttlig växt av meticillinresistent Staphylococcus aureus (vilket är ett jävla problem) och måttlig växt av betahemolyserande streptokocker (vilket är “normalt” i sår).

Den direkta anledningen till att Rasken dog var alltså meticillinresistent Staphylococcus aureus. Den troliga anledningen till att ha fick det var att jag hade det i mina eksem. Jag sökte vård så många gånger under hösten för eksemen i sig. Först efter Raskens död fick jag diganos (Perioral dermatit) och det gjordes en odling. Jag körde Aftonbladet-retorik emot läkarna. Min hund dog i MRSA och jag har eksem! Vad ska ni göra?

Innan odlingarna var klara fick jag ett antibiotika som har som bieffekt att det hjälper emot perioral dermatit. Men jag fick avbryta den behandlingen för den emot MRSA. Och äntligen, för första gången sedan jag var i Florida, känns det bättre!

En anledning till att personen från SVA inte ringde förrän i går var att veterinären i Kungsängen inte odlade!? Något jag först var väldigt förbannad över när jag fattade det. Men, å andra sidan, hela hösten gick jag till vårdcentralen med mina eksem utan att de odlade dem förrän Rasken dog. En gång i slutet så begärde jag samtal med överläkaren då de ville att jag skulle ha det som jag hade det med eksemen tills jag fick kontakt med hudspecialist… Jag, som haft hudproblem hela mitt liv, sa att det här var något extra ordinärt och att kortisonet uppenbarligen inte hjälpte den här gången. Överläkaren föreskrev tillslut Protopic och sa att om det inte hjälpte skulle jag komma tillbaka och odla. Men nästa gång jag var på vårdcentralen var Rasken redan död.

/Mija – i bitar…

ps. MRSA är en människobakterie som förekommer extremt sällan inom djursjukvåden. Det finns en djurvariant men den är också extremt sällsynt. Fjants så har läkt bra och hans sårprover visade inga tecken på MRSA (förutom att han var hos hundvakt planerat på grund av mitt fyrtioårsfirande så fick en arbetskamrat till mig passa honom när jag kom hem – för att skydda honom från Raskens infektion). Varför och varifrån jag fått dels eksemen och dessutom MRSAn är en gåta som smittskyddsmyndigheter etc utreder så gott det går. Raskens beteendeförändring var och är för mig ett tydligt tecken på att det var kört. Det är möjligt att han till och med besparades ett långt lidande. Men humanvården borde ha tagit mig på större allvar.

 

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Jubilarsagility (med mera)

Onsdagen den 27 februari kommer jag att ha varit 40 år i drygt en månad. Det behöver såklart firas med agility (eller annan hundträning om du så vill)! Norra Stockholms hundsportcentrum (i Arninge) står till vårt förfogande klockan 10-17. En agilitybana står uppbyggd och mindre rum finns tillgängliga för annan hundträning. Dessutom blir det såklart rikligt med mingel. Så ta med dig jycken (om du har någon) och kom!

OSA senast söndagen den 24 februari. 
För att jag ska kunna planera lämpliga happenings vore det även toppen om du kan osa en ungefärlig tid du tänkte komma så jag se till att tilltugg och annat finns redo.

VÄLKOMMEN!

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Jullov, igen

Ni vill ju ha lov-bloggar tydligtvis, så här kommer den! Jag har haft ett väldigt lugnt jullov som tyvärr avslutades med en mans-förkylning så lik förbenat var jag slut som artist när terminen väl började. Men, om vi börjar från början så var det inte så lugnt. AW den 21/12, middag hos en kompis den 22/12 (den middagen slutade vid 5 på morgonen den 23e), julfirande med familjen Jansson, moster och kusiner den 23/12, själva julaftonen (24/12) inledde jag och jyckarna med träning på Knivsta hundsportcentrum, följt av jullunch hos världens bästa farmor som antagligen började laga maten i november eller något, därefter middag med mina föräldrar och mina två yngsta, men vuxna, syskon där pappa ändå skulle klä ut sig till jultomte och inkräva kramar, den 25/12 var det bartömning på anrika Garbo (som gick i graven på nyår) och den 26/12 hade vi julfirande hemma hos mina föräldrar igen med mina äldre småbröder med familjer och småbarn och pappa var tomte igen. Sedan var julfirandet över. Pew. Eller nja, firade med morfar också den 29/12. Men det var ju ändå bara sex dagars julfirande i rad menar jag. Den sjunde dagen kom efter en paus.

Därefter infann sig faktiskt någon slags frid på en nivå som nästan var tråkig. Men precis som jag började tänka så fick jag en påminnelse på fejan om hur det var förra jullovet med dödsfall, hundar som slogs och andra tråkigheter och plötsligt var jag väldigt tacksam.

På nyår tränade vi i Stockholm hundsportcentrum i Väsby och sedan drog vi ut till Helena med flock i Vallentuna, och inte en raketjäkel hörde vi. Faktum är att det var ganska bra i Solna dagarna innan och efter nyår också, jag ringde nog bara till polisen ett tiotal gånger. 🙂

Vi fick för övrigt till några fler träningar i mellandagarna och dagarna efter nyår och alla tre hundarna är grymma. Rasken, som fyller 13 i mars, is still going strong tycker han, men han går på smärtstillande på vintern för artros i tårna så han får bara göra någon aktiveringsrunda då och då vilket han uppskattar massor! Hans mamma gillade andra aktiviteter på ålderns höst men för Rasken finns bara agility. Det är bara att anpassa. Fjant har faktiskt lagt in en högre växel (hur f-n det ens är möjligt?) och nu har jag ännu svårare att hänga med honom. Oavsett fokuserar vi nu hårt på att få till hans starter som varit en akilles-häl redan från början då jag lät honom starta när han ville bara han fokuserade på banan… Nu har han ganska god träningsmoral och de där problemen känns långt borta. Piglet går från klarhet till klarhet och jag ser mycket fram emot att debutera med henne i sommar! 🙂

Efter nyår hade jag det, utöver hundarna, nästan långtråkigt lungt men en ska inte klaga. Helena, som jag var hos på nyår var en av dem som blev av med strömmen i stormen Alfrida. Här hemma på min gata i sta’n var jag mest irriterad över all bråte som blåste ned på min uteplats från mina grannars balkonger. Det var inte lite…

Det kändes verkligen som att jag hade röta när jag planerat mitt jullov med tanke på Alfrida. Först var jag på landet när det var raket-skit i stan och sedan i stan när det var strömavbrott på landet. Check. Dessutom brukar mina föräldrar ibland vilja att vi firar i alla fall delar av julen på vårt sommarställe på Fogdö i Stockholms skärgård. Lyckligtvis inte i år för där finns inte heller någon el sedan den 2a januari. Och beräknas inte finnas förrän den 20e!!!? Kolla Vattenfalls störningsinfo här. I skrivande stund är min pappa (som lyckligtvis är nybliven Ericsson-pensionär) där ute i kylan och mörkret och eldar i den öppna spisen för att vattenledningarna inte ska brista.

Nu är det ju inte längre jullov, vi började jobba i onsdags, och jag brakade alltså in i den nya terminen ordentligt förkyld. Lite otur då att de, vanligtvis lugna, planeringsdagarna innan eleverna är på plats inte alls var lugna. Å andra sidan var de intressanta! Det underlättar överlevnaden när en är mans-förkyld. Onsdagen var det integrationstema och vi fick en föreläsning med en Charbel Gabro. Alla som känner mig vet vad jag har för generell inställning till och uppfattning av sådana där inspirationsföreläsare. Det här var bra. Torsdagen jobbade vi med skolans Hållbarhetsprofil (tror jag att det benämns). Och i går, fredag, hade vi i vårat arbetslag studiedag om gymnasieintygen.

I dag har jag sovit. Mycket. Och, hoppas jag, svarat på alla förfrågningar och frågor till mig som agiliy-instruktörslärare och -domare. Om jag missat något så skrik, nu tror jag att jag är i fatt nämligen.

Fortsatt gott nytt år!
/Mija
PS. Min pappa skickade en bild från Fogdö i kväll. Bilden i MMSet var helt svart.

Posted in Uncategorized

Blog on demand: Sommarlov del 4. Höstlov på köpet. Och agilityvänner som fattas oss.

Ni som läser den här bloggen är ju härliga. Inga avtryck här, alls. Men massor av visningar. Ibland kommer några kommentarer på fejan. Men när jag avviker från vad ni förväntar er, typ som när den fjärde sommarlovsbloggen uteblev. DÅ. Då är det inte okej, då hör ni av er. (Hahahah!) 

Faktum är att när jag försöker strukturera upp vad jag hade för mig på sista delen av sommarlovet och på höstlovet finns en del saker som går igen:

Hälsa på farmor. En blir alltid bortskämd med vällagad husmanskost där. Både i somaras och nu på hösten fick jag fin-fin-fisk och potäter. Ni vet sådan vällagad vit fisk. Som ett mysterium. I somras var efterrätten i solen på verandan fantastisk. Vaniljglass med färska blåbär och socker. Jag som inte brukar uppskatta efterrätter undrade varför jag glömt bort den? Nu till höstlovet var det pannkakor med hemgjord blåbärssylt istället. Inte fullt så magiskt. Men gott nog. Och så fick jag en tröja av farmor. Som hon stickat till sig själv först men det var ”för varm” så jag fick den. Och nog är den varm alltid! Otroligt varm. Och snygg:

46082781_351166725713477_5834794585800310784_n

Eller hur? Hur snygg?

Hälsa på morfar har jag såklart också gjort, så väl sommar som höst. I somras på hans landställe ihop med min bror och brorsdotter. Och en väldigt pigg Piglet. Nu på höstlovet blev han istället en del av det jag döpte om till “matlov” på fejan. Jag käkade fan ute inte mindre än fyra gånger under höstlovet. Olika konstellationer men min moster var med i tre av dem. 🙂 Allt vegetariskt och gott:

Grejen är väl kanske att även den sista delen av sommarlovet kan betecknas som matlov för min del kanske. Känns bara främmande att benämna sommarlovet så då den största delen var rätt torftig på den fronten. Det började bra där runt midsommar men sedan kajkade jag runt i en husvagn utan gasol och det var eldningsförbud. Hahahah! Nåja, sista delen av sommarlovet innehöll en hel del mat. Morsan och jag var på kryssning med smörgåsbord på Eckerölinjen – där hade de “några” kräftor till förrätt. Vi åt måååååånga. Pinsamt många. Vi åt nästan bara kräftor. Och ost. Kort dessförinnan hade det varit “30-årsfest” där vi firade 30 år som grannar till Holmbergarna på Fogdö. De är ganska okej, fast de är Hammarbyare.

Apropå det så var det ju mycket fotboll i början av sommaren men däremot inte på slutet. På höstlovet hanns det med inte mindre än två viktiga (AIK-)matcher. Ändå avgjordes det inte… Allsvenska avgörs i morgon.

Slutet av sommaren bjöd på så mycket mer. Härliga kvällar, och dagar, med vänner. Upplopp inför valet. Pride. Mm, mm, mm…

Tyvärr avslutades bägge loven med tråkigheter. I somras var det ett par mig nära som mådde dålig och nu på höstlovet inträffade en katastrof i agilityfamiljen då ett par riktiga entusiaster, varav en domare, dog i en sådan där fullständigt meningslös trafikolycka:

https://www.expressen.se/gt/lastbil-har-fatt-sladd-personbil-mamma/

För alla mil vi i agilityfamiljen gör utsätter vi oss för mer än klimatångest. Det finns mer direkta faror. Samtidigt, tror jag, att de flesta av oss faktiskt uppskattar utflykterna stort – annars skulle vi aldrig orka med. Så, den här versen tycker jag passar för Tiina (tack för ditt stöd i stort och smått!) och till (domarkollegan) Christopher:

Att resa är att njuta med sina sinnen fem
Att resa är att alltid i dunklet längta hem
Att resa är att möta så mången charmig vän
Att resa är att lära sig ta farväl igen

(Författare för mig okänd.)

Kram! /Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vad var det jag sa?

Tyvärr skrattar jag nog inte alls, inte ens sist, för det är alldeles för strävsamt att vara ensam på fel sida om vägen. Men, Svenska kennelklubbens (SKKs) centralstyrelse (CS) i ett protokoll uttalat att:

“Nuvarande konkurrenslagstiftning: Som SKK idag tolkar lagstiftningen har SKK
eller klubbar anslutna till SKK inte möjlighet att förhindra att en enskild utbildad
SKK-funktionär deltar i en konkurrerande verksamhet genom att t.ex. SKK
avauktoriserar en person som en konsekvens av dennes beslut.”

(SKK/CS nr 4-2018 §91e)

Grejen är ju att oavsett om SKK “idag” tolkar lagstiftningen så eller inte så har ju frågan redan avgjorts på myndighetshåll (och SKK är ingen myndighet även om de tror sig vara det). Så här skrev konkurrensverket om den utredning de gjorde 2009 (snart tio år sedan!):

Konkurrensverket om Bilsportsförbundet (2009)

Ända sedan dess har jag slagit ifrån mig med näbbar och klor (läs – skrivit MASSOR) när jag blivit anmäld och förföljd för än det ena och sedan det andra. Det mesta av skiten lämnar jag bakom mig (läs det som tillhör SBK, det går inte att diskutera på ett vettigt sätt) men även senare har jag skrivit en rad texter om detta. Ett par exempel från denna blogg:

Brev till SKK angående avauktorisationen av Nisse (2014)

Internationella lagar kontra SKKs regler

Anledningen till att jag inte “skrattar sist” är att jag tycker att det är under all kritik att det ska ta SKK 10 år att fatta att de inte är mer myndighet än riksidrottsförbundet.

/Mija

Posted in Uncategorized | Leave a comment