Blog on demand: Veterinärbesiktningar, några lärdomar från ett agilityliv med världens bästa Rasken

Jag och Rasken har verkligen njutit av att tävla SM. Till vänster finalen i Falkenberg 2013 då vi var en uppfart från guldet. En fantastisk upplevelse. Till höger goodie-bagen från i SM i Sundsvall i somras, dit Rasken var kvalad till SM för åttonde gången, men jag valde att avstå. Inte för att vi inte var fit för att ha kul på agilityplanen. Inte på grund av sjukdom. Rasken har visserligen problem med artros i tårna men det har inte varit några problem när det är varmt. Anledningen att vi avstod festen är Raskens aversion emot veterinärbesiktningar. 

Rasken har aldrig varit särskilt trygg i hantering. Eller kanske över huvud taget. Han är född hemma i mitt vardagsrum och när de andra valparna sprang ut på gräsmattan så tyckte Rasken att det var för läskigt att passera stenplattorna så han stannade inomhus. Tills jag bar honom ut till gräset. Lite så har vi fortsatt genom livet. Jag har fått “bära honom”, bildligt talat. Bokstavligt vill han verkligen inte bli buren.

Det var det som gjorde att vi aldrig genomförde det allra sista testet i räddningshundsutbildningen. Rasken vill verkligen inte bli buren. Vi klarade alla delprov fram till slutprovet, han var duktig på att söka och duktig på att ta sig fram i alla möjliga, och omöjliga, miljöer. Men det var hela tiden i en trygghet han baserade i mig. Till trots emot vad exempelvis korningsdomarna sa.

Rasken blev nämligen godkänd på korningens mentaldel trots att han inte lät sig hanteras när jag var med. Då gick domarna i väg en bit ifrån mig med honom och sedan påstod de äldre männen att problemet bara var att jag var nervös. För när jag inte var med gick han fint att hantera. Jag vet inte om den korrekta benämningen på det där är att han var apatisk men han vågade helt enkelt inte ens säga ifrån när jag inte var med.

Den första inmätningen för agility hade han åsikter om. Men jag lyckades muta honom till det. Så fortsatte våra hanteringsövningar ett tag tills dess att jag aktivt började försöka klickerträna honom till det. Jag tränade för ett företag som hette Doggie Zen och för Canis. Samtidigt gick vi vidare med traditionella kurser hos Jycke-Lycka och sedermera Fria hundar när Johan startade eget.

Och det gick bra med träningen. I flera år genomlevde vi veterinärbesök, och veterinärbesiktningar på både SM, landslagsuttagningar och internationella mästerskap. Men, på SM 2015 i Linköping hade vi “otur”. Faktum är att det inte bara var otur. Hade jag varit lika noggrann som i Solna 2011, när jag var på plats en timme innan det var vår tur och studerade veterinärerna för att inte riskera att välja en kö till en idiot, så hade katastrofen inte inträffat.

Vid det här laget hade jag börjat slappna av vad gäller veterinärbesiktningar. Om jag bara inte spände mig funkade det vid det här laget för Rasken. Men nu råkade vi tyvärr ut för en idiot. Efter en hiskeligt lång kö, och utan uppvärmning, skulle hundarna upp på väldigt breda bord för att veterinären skulle klämma. Jag ställde mig, på grund av bredden på bordet, på samma sida som veterinären. Det gick hon inte med på!!!

För att göra en lång historia kort så blev jag tvungen att lyfta ned Rasken från bordet för att rädda honom från veterinären som var aggressiv och sa att om jag inte “vågade” låta henne klämma på hunden fick jag inte tävla… Givetvis måste hunden gå att besiktiga men varför hon ville göra det på jävligast möjliga sätt övergår mitt förstånd. Det slutade med att vi fick en annan veterinär (efter att jag deklarerat för tävlingsledningen att vi avstod tävlingen typ) och han släppte igenom oss men Rasken var traumatiserad. Dessvärre gick det inte över.

(Lyckligtvis har Rasken inte kopplat detta trauma till “vanliga” veterinärbesök där våra tränade beteenden kombinerat med ett professionellt uppträdande från personalen gör det hela hanterbart.)

Egentligen bestämde jag redan på SM förra året, i Östersund, att jag och Rasken inte skulle utsätta oss för fler veterinärbesiktningar. Då kände han igen hela situationen och försökte bokstavligen slita sig ur kopplet och fly. Vi blev väldigt väl bemötta av alla inblandade men när vi väl var igenom besiktningen och skulle köra första loppet (samma dag) var vi båda helt slut och vi drog också på oss en onödig vägran på upploppet. Det hela var helt enkelt inte kul, och det är som meningen med att tävla agility – att ha kul.

Nåväl, de som bett mig att skriva denna blogg har i allmänhet hundar med liknande problem. Så jag antar att ni egentligen undrar vilka lärdomar jag har dragit?

Jo, det vi inledningsvis höll på med vad gäller Raskens hanteringsträning (på räddningskursen) var ren habituering. “Förr” (jag har förstått att det är ute…) sa en att problemet med det var att om hundarna inte habituerades så var risken sensitisering. Sensitisering innebär att hunden istället för att vänja sig istället blir räddare och räddare. Jämför med kass “skott-träning”. På riktigt var jag med om ett “pass” skott-träning i Skövde på tidigt 2000-tal där vi fick binda upp våra hundar i träd och sedan skulle det “tränas skott”. (Jag betraktade det hela som ren antropologisk forskning och hade då en hund som var helt skottfast men jag klarade ändå inte av att vara kvar särskilt länge.)

De mer klassiska kurser jag och Rasken gick är ju, liksom räddningshundsträningen, lite “ledarskapsinriktad”. Och då menar jag ledarskap i en positiv, trygg och ganska objektiv bemärkelse. Träning som gjorde att Rasken följde och litade på mig. De där korningsdomarna som tog bort mig (= Raskens trygghet) och sedan trodde att han var hanterbar för att han inte vågade visa sitt rätt jag när jag inte var med var ju inte mycket att hänga i julgranen. Att vara sin hunds trygghet är naturligtvis grundläggande i dessa situationer, med en otrygg hund. Men att tro att alla otrygga hundar har otrygga hussar/mattar är bra korkat.

Klickerträning var ju det som räddade mig och Rasken i veterinärbesiktningssituationer. De klickerträningsmetoder hjälpte generellt för två saker:

1) Han lärde sig att förknippa något obehagligt med något kul.
2) Klickerträningsprotokollen är generellt bra på att identifiera vad problemen är och dela upp träningen i smarta delar.

Vad var dock problemet med detta? Som jag upplever det så ändrades Raskens fundamentala känsla egentligen INTE. Han bara tyckte att träning var så jävla kul att han gick med på alla situationer vi explicit tränat på. Men, som i Linköping, när veterinären inte lät mig vara vid sidan (vilket vi inte tränat på – vem kunde tro att en veterinär skulle kräva något så dumt?) så rasade hans motivation och, som jag ser det, lite fejkade trygghet som ett korthus.

När Susan Garrett var i Sverige år 2007 tog jag väldigt mycket fasta på det hon pratade om kring “värde och val“. Nu tänker jag lite att jag missförstod det där med poängen med “valet” lite. Jag tänkte hela tiden att värde och val var viktigt för att det individen valt själv kommer den att vara mer motiverad för. 10 år senare började det gå upp för mig att värdet faktiskt kan “överskugga” valet.

Rasken har alltid ÄLSKAT träning. Godis. Kamplek. Etc. Han är en workaholic personifierad. Så om jag bara hade “matat på” med den “klassiska” klickerträningen jag fick lära mig hade han antagligen kraschat totalt vad gällde hantering. Räddningen var dels att jag inte hade tålamod nog att bara klickerträna, dels att jag hela tiden parallellt med detta tränade “traditionellt”.

Så, vad menar jag egentligen? Ska en liksom skippa klickerträningen (= den vetenskapligt beprövade metoden i många lägen) till förmån för någon ledarskapshumbug? Nej! Självklart inte!

Det är väldigt viktigt vid hanteringsträning att du står för trygghet. Och lika viktigt är att det är hunden som har kontrollen. 

Det hela kan uttryckas som att hunden lämnar samtycke. (Haja, så modernt…) Hunden gör ett “startknappsbeteende” (“yes target” – exempelvis hålla nosen emot en target) och sedan kan hanteringen börja. Om hunden undviker så fortsätter du inte att “muta den”. Du slutar istället mata och funderar hur du ska lägga upp nästa träningspass!

På riksstudiedagarna för hundlärare nu på höstlovet hade vi förmånen att lyssna till Eva Bertilsson som pratade frivillig hantering. Kontroll skapar trygghet. 

Enligt mina anteckningar sa Eva om frivillig hantering:
* Kan tränas som trick eller som mys.
* Belöningsbaserat.
* Hunden ska vara fri att lämna.
* Vi lyssnar när hunden signalerar “sluta”.

Eva tryckte särskilt på att om djuret signalerar att vi ska sluta behöver vi öva oss på att släppa. Inte hålla emot… 

Slutligen pratade Eva om 3R (som gäller i så många sammanhang) – replace, reduce, refine. Måste du verkligen…. ?

Vad gäller veterinärbesiktningen vid SM i agility så har problemet varit en konflikt mellan en gammal idé/kultur om att veterinärbesiktningen ska vara någon slags mentaltest (trots att agility INTE är ett prov utan en tävling). Men sedan Jordbruksverket började reglera det hela så har vi dels ju, tyvärr, fått en del sämre veterinärer än när vi värvade dem bland agilityaktiva. Men fördelen är att “Jordbruksverkets veterinärer” inte tummar på sina arbetsmiljökrav och när de inte agerar som idioten vi mötte i Linköping så kan det faktiskt vara en fördel eftersom de professionellt begär munkorg och därmed blir de, och därmed hundarna, tryggare i situationen.

Vad gäller veterinärbesök finns numera ett härligt koncept som sprider sig som en löpeld. Googla Fear Free Pets. Bara för ett par dagar sedan kom den glada nyheten att vi nu har en certifierad veterinär i Stockholm!

Hundhälsningar, Mija

Advertisements