Vad hände?


Många gånger när vi förlorar en nära så kan vetenskapen inte helt förklara varför. Hur gärna vi än skulle vilja. Så var det med Rasken. Och han fattas mig något helt ofantligt. Det är liksom ingen som ens vaktar bilen längre. Många har frågor och jag ska försöka ge de få svar jag kan. 

I början av januari var Rasken ganska som vanligt. Han var visserligen ganska “senil” och han hade under hösten gått ifrån att höra dåligt och “selektivt” och han verkade ha förlorat förmågan att riktningsbestämma ljud. De sista friska Rasken bilderna ur min telefon, alla från i januari:

Den allra sista är från den 17 januari ❤

IMG_6331

(Det finns ett par “sjuk-bilder” också, i min telefon. Jag återkommer till dem i text.)

Två dagar och en halv natt efter det att ovanstående bild hade tagits började slutet. Och just det förstod jag på en gång – att det var början till slutet. Jag trodde bara inte att det skulle gå så vansinnigt fort.

Det som hände, ur mitt perspektiv, var att jag vaknade mitt i natten/ tidig morgon mellan lördag och söndag den 19-20 januari av att Rasken var “orolig”. Jag tänkte att jag nog somnat ifrån kvällskissen, och gjorde mig redo för att släppa ut honom. Då attackerade Rasken Fjant. Helt oprovocerat, Fjant låg och sov. Rasken hade aldrig någonsin gjort något liknande. Jag hade haft problem med att Fjant gett sig på Rasken vid stress. Så någonstans var det väl inte en slump att det var Fjant han såg som faran, och inte mig eller Piglet. För Rasken var någon annanstans. Jag fick ingen som helst kontakt med honom. På en stund. Sedan var han tillbaka. Slutade bitas och somnade utmattad.

Fjant var bokstavligen biten nära ögat. Det var såklart väldigt oroande och jag ringde och ringde och ringde till djursjukhusen under söndagen – de var helt fullbelamrade på grund av något som jag tror var ett Salmonella-utbrott på katt. Just då var jag lite för upprörd för att bry mig om katterna, faktiskt. Kunde inte förstå att ingen kunde ta emot.

Bokade sedan tid hos First Vet och blev något lugnad:

IMG_6608

På måndagens morgon åker jag in med båda hundarna till djursjukhuset Albano. Rasken vägrar dock ens gå ur bilen. Jag har inget minne av hur han fick den aversionen emot djursjukhuset men så var det i alla fall. Jag är såklart jätteorolig över Raskens beteendeförändring men känner ingen akut oro, som för Fjant. Så jag skriver in Fjant och han läggs in för operation. Under hela tiden är jag lagom stressad då jag själv har ett läkarbesök inbokat (återkommer till det).

Efter mitt läkarbesök och jobbdagen åker jag hem till Rasken. Den “skråma” som Fjants försvar åstadkommit verkar inte längre vara någon skråma. Jag rakar rent och tvivlar väldigt mycket på mitt omdöme. Framför mig har jag ett ordentligt sår. Hur kunde jag inte se det 24h tidigare!?

Till saken hör att på tisdagen är det meningen att jag ska åka på en resa för att fira min 40-årsdag. Jag håller knappt ihop.

Pratar med Gunvor (kennel Roscanialles), som skulle vara hundvakt till Rasken och får tips om en veterinärklinik i Kungsängen. Och veterinären där var verkligen fantastisk med Rasken! Hela undersökningen genomfördes utan stress eller problem. Jag nämnde att Rasken för ett par år sedan haft ett litet blåsljud i samband med en rejäl magsjuka som slutade med att han blev inlagd på dropp i några dagar. Efter det följde vi upp hjärtat, dels för hans skull, såklart, men också för att hjärtan är ett problem hos kelpies. Så, innan Rasken skulle ges lugnande för att sätta drän för såret så gjordes ett ultraljud av hjärtat. Han hade bland annat ordentliga läckage i båda klaffarna och hjärtmedicin krävdes inför lugnande.

Stress igen – vid det här laget behövde jag hämta Fjant på djursjukhuset Albano. Jag hade telefonkontakt med dem hela tiden och ibland behövde båda veterinärerna prata med mig samtidigt… Hur som behövde Raskens hjärtmedicin sätta in före lugnande/sövning så det skulle ta några timmar. Jag åkte och hämtade Fjant. Efter att ha pratat med vänner och hundvakter i telefon (själv helt oförmögen att tänka klart) lämnade jag Fjant till hundvakten, som planerat, på måndagskvällen. Jag vågade ju ändå inte ha killarna ihop.

Ursprungsplanen var att även Rasken skulle åka till hundvakt (Gunvor) den kvällen men jag ville ha honom hemma för att avgöra om jag vågade åka. Han var pigg och glad. På tisdagen lämnade jag honom till Gunvor. Väldigt oroad över hjärtfelet, som jag då trodde var anledningen till att han attackerat Fjant, men absolut inte akut oroad. I stressen över att jag skulle iväg antar jag att jag inte kollade ordentligt, för antagligen hade sårhelvetet växt ordentligt redan då! Men å andra sidan, det hade gått som det gick i alla fall. Kanske bra att jag inte fattade? Det en inte vet, mår en inte dåligt av.

På eftermiddagen åkte jag till Florida. Anledningen därtill var, som sagt, att jag skulle fira 40-årsdag ihop med en kompis. Som ni som läser denna blogg antagligen vet så är jag inte något stort USA-fan och inte heller fan av onödiga flygresor. En stor anledning till att det blev just Florida var att när jag och kompis/kollega Marianne skulle bestämma resmål för 40-årsfirande hade jag väldiga, och eskalerande, problem med eksem i ansiktet och jag ville helt enkelt åka någonstans där de kunde bli bättre.

Läkarbesöket jag själv hade inbokat den där helvetesmåndagen var på grund av den extrema trötthet jag hade känt en längre tid. Jag ville ta sköldkörtelprov men lyckades hamna hos en typ senil läkare som rekommenderade mig att kombinera alvedon och ipren.. emot trötthet?!

Jag hade under hela hösten sökt vård för eksemen. Typ 10 vårdcentralbesök. I januari eskalerade problemet och jag uppsökte även närakuten. Den där måndagen hade inflammationen gjort att mina lymfkörtlar svullnat så att jag inte kände igen mig själv i spegeln.

När jag kom hem igen var Rasken mycket, mycket sämre. Detta trots att Gunvor ju är mer kompetent än jag att hantera sår, såklart plus att de åkt in till Kungsängen en gång till på grund av eskalerande infektion. Det var surealistiskt att se Rasken. Gunvor hade skrivit till mig att han var väldigt sjuk och jag förstod att det var allvarligt. Men någonstans så följde inte min hjärna med. Sår ska ju som inte bli värre, tiden ska läka sår?

Någonstans här hade jag och Gunvor en messenger-diskussion som gick ut på att jag sa att det var så konstigt, för visst har Fjant kunnat bita ordentligt i stress tidigare men den här gången låg han ju och sov och hann knappt försvara sig, det var ju bara en skråma? Gunvor svarar först med typ att nog måste han ha bitit ordentligt – det är ju ordentliga sår. Men inom kort rättar hon sig och säger att såren ju är från dränet…

Sårhelvetet bara växer. Måndagen den 28 januari bokar jag tid till djursjukhuset Västerort. Jag säger som det är. Jag har varit aktiv i hunderiet i knappt 30 år, jag är yrkesverksam med djur. Jag har aldrig sett ett så jävligt sår. Inga problem, jag får en tid. Får betala knappt 800 kr och vända… de kan inte få ut oss fort nog. Veterinären har heller aldrig sett ett så jävligt sår.

Vi åker tillbaka till Albano. För att jag har stort förtroende för dem, även om Rasken inte hade det. Jag förklarar i receptionen. De känner igen mig vid det här laget. Jag har varit där med Fjant ett antal gånger. De låter mig och Rasken gå in bakvägen och hänga i ett eget rum så att vi slipper stressoarerna, och, så klart, så att infektionen inte får onödig spridning. Vi väntar länge. Rasken lugnar sig och somnar. De får in fler och fler akuta fall. Tillslut tar jag in Raskens bur och filtar ifrån bilen och lämnar honom där. Efter att ha satt på honom en tratt så att personalen ska kunna hantera honom. Tanken var att han ska stanna över natten.

Senare på kvällen ringer veterinären. De misstänker resistenta bakterier och de vill att jag hämtar asap. Lyckligtvis var jag inne i stan och hämtningen skedde med taxi för annars vet jag knappt hur vi hade gjort. Han var inte “vaken”. I min bil hade det inte gått att baxa in honom i en bur. Men nu fick vi bara beställa en annan taxi.

De följande dagarna vårdade jag honom i hemmet. Konservativt. Vi sköljde ur såren med rent vatten (dusch) och med koksaltspray. Jag är så oerhört glad och tacksam för allt vi lärt oss om frivillig hantering! När jag skulle tvätta detta sår ifrån helvetet så tyckte Rasken, trots allt, att det var rätt så kul. Hur skulle han få korv, liksom?

All den där träningen vi lade ner, under alla år, var värt det för att slippa ångest i de där sista ögonblicken. Vi jobbade tillsammans, min hjälte och jag. ❤ (På detta finns ett par bilder om någon är intresserad av professionella skäl.)

Men det var kört. På onsdagen kom blodprovssvaren och de visade på blodförgiftning.

Så här skrev jag på Facebook den dagen:

Du gav aldrig upp, min hjälte. Pigg, glad och galen in i det sista. Vaktade bilen emot varenda passerande hund hela vägen till djursjukhuset och studsade ur bilen på parkeringen.

Som vi kämpat genom livet, du och jag, ända sedan du föddes hemma hos oss Solna för snart 13 år sedan, med kennelnamnet ”Gnagets”, har vi kämpat. Vi rådde till och med på såret från helvetet. Men blodförgiftningen hade inte ens du klarat. Och blodtransfusion hade du hatat. Jag kommer kanske aldrig att få klarhet i exakt vad som hände. Klart är dock att hjärtfelet, som vi först trodde var problemet, var sekundärt.

För, på dagen, två veckor sedan sprang vi lite agility, mitt agilitygeni och jag. Nu finns han inte mer och mitt hjärta är i tusentals bitar.

Vila i frid, Rasken, jag vill tro att det finns en himmel, och finns den så finns där såklart agilitybanor. Jag vet att du inte vill springa agility utan mig, men du kan väl gorma och forcera tunnlar och så tills jag kommer efter?

 

Infektionen som ledde till blodförgiftningen bestod av tre olika sorters bakterier. Först igår, en knapp månade efter det att Rasken lämnade oss, ringde de från SVA och de trodde då att de skulle förslå behandling?! Oavsett, det handlade om Klebsiella pneumoniae (vilken var riklig men mindre relevant), måttlig växt av meticillinresistent Staphylococcus aureus (vilket är ett jävla problem) och måttlig växt av betahemolyserande streptokocker (vilket är “normalt” i sår).

Den direkta anledningen till att Rasken dog var alltså meticillinresistent Staphylococcus aureus. Den troliga anledningen till att ha fick det var att jag hade det i mina eksem. Jag sökte vård så många gånger under hösten för eksemen i sig. Först efter Raskens död fick jag diganos (Perioral dermatit) och det gjordes en odling. Jag körde Aftonbladet-retorik emot läkarna. Min hund dog i MRSA och jag har eksem! Vad ska ni göra?

Innan odlingarna var klara fick jag ett antibiotika som har som bieffekt att det hjälper emot perioral dermatit. Men jag fick avbryta den behandlingen för den emot MRSA. Och äntligen, för första gången sedan jag var i Florida, känns det bättre!

En anledning till att personen från SVA inte ringde förrän i går var att veterinären i Kungsängen inte odlade!? Något jag först var väldigt förbannad över när jag fattade det. Men, å andra sidan, hela hösten gick jag till vårdcentralen med mina eksem utan att de odlade dem förrän Rasken dog. En gång i slutet så begärde jag samtal med överläkaren då de ville att jag skulle ha det som jag hade det med eksemen tills jag fick kontakt med hudspecialist… Jag, som haft hudproblem hela mitt liv, sa att det här var något extra ordinärt och att kortisonet uppenbarligen inte hjälpte den här gången. Överläkaren föreskrev tillslut Protopic och sa att om det inte hjälpte skulle jag komma tillbaka och odla. Men nästa gång jag var på vårdcentralen var Rasken redan död.

/Mija – i bitar…

ps. MRSA är en människobakterie som förekommer extremt sällan inom djursjukvåden. Det finns en djurvariant men den är också extremt sällsynt. Fjants så har läkt bra och hans sårprover visade inga tecken på MRSA (förutom att han var hos hundvakt planerat på grund av mitt fyrtioårsfirande så fick en arbetskamrat till mig passa honom när jag kom hem – för att skydda honom från Raskens infektion). Varför och varifrån jag fått dels eksemen och dessutom MRSAn är en gåta som smittskyddsmyndigheter etc utreder så gott det går. Raskens beteendeförändring var och är för mig ett tydligt tecken på att det var kört. Det är möjligt att han till och med besparades ett långt lidande. Men humanvården borde ha tagit mig på större allvar.

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

1 Response to Vad hände?

  1. Hedvig says:

    Fy fan.. Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Vilken otrolig och tragisk händelsekedja 😥 Så otroligt sorgligt ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s