Är att förfölja mig verkligen värt att SBKs Sthlmsavd går i konkurs?

En nära klubbkompis ställde för ett par dagar sedan frågorna:
– Vad vill vi egentligen med den här klubben (Sthlmsavd)? – Vad är det bästa som kan hända? – Vad vill du, Mija?

Jag svarade, nästan lite för fort:
– Att de ska sluta förfölja mig så att vi kan ägna oss åt något vettigt.
…och sedan…
– Och så tycker jag vi kan skippa stugan och andra onödiga utgifter och bara köra på det som verkligen behövs för att träna hund – belysta planer, toaletter och något litet teoriutrymme.

Jag tänkte att jag skulle försöka förklara hur det känns att vara förföljd på det här sättet och under så lång tid. Men det är svårt. Jag vet inte om problemet är att jag inte har tillräcklig kontakt med mina känslor eller om jag bara har svårt att sätta ord på dem. Men det är i alla fall fruktansvärt obehagligt. Sammanfattningsvis har jag nu full förståelse för de människor som tar sina liv efter att ha drabbats av dylika grupp-processer av människor som saknar empati och/eller inre dialog. Själv är jag inte särskilt självmordsbenäget lagd. Som tur är, för det hade redan varit dax att hoppa framför tåget.

Vad gäller klubben så är det helt enkelt så att det här inte fungerar. Som den senast avgångne ordföranden, Patrik Svenneborg, skrev när han avgick i tisdags:

När jag sedan tog över ordföranderollen på det extrainkallade årsmötet trodde jag att vi skulle kunna få kontroll på det hela, men det visar sig mer och mer att utan eldsjälar så drivs inte denna förening vidare. Tyvärr återkommer diskussioner om Mija Jansson hela tiden och det enda som medlemmarna tycks vara intresserade är att styrelsen skall lägga huvudsaken av sin tid på henne.

Det är alltså så illa att de som inte vill lägga all sin tid åt att snacka skit om mig känner sig nödgade att avgå! Nu är ju ovanstående uppenbart inte riktigt sant, det är inte vad alla medlemmar vill. Men ni som tyckt det varit bra att Patrik försökt ägna sig åt verksamheten har nog kanske inte hört av er dagligen och sagt att ni är nöjda? Antagligen inte.

Patrik är inte den enda som har avgått. Så har även klubbens sekreterare, efter att det stod klart att hon ensam hade tagit det felaktiga beslutet att offentliggöra brev där jag smutskastades som bilaga till styreleprotokoll (beslutsunderlag ska inte offentliggöras enligt SKKs riktlinjer). Avgått har också en revisor gjort. Varför fattar jag inte, men det var i samma veva. Väldigt tråkigt, som revisor lär man väl sitta kvar om man är missnöjd!?

Slutligen har klubbens kassör avgått. Somliga hävdar att det är mitt fel. Så jag tänkte publicera den ENDA konversation jag har haft med denna kassör, som jag tills för någon vecka sedan betraktade som en bra tjej. Här kommer mejltråden med ämne “Hej!”:

9 september kl. 09.57:

Jag skulle bra gärna vilja veta vad du har för skäl att inte rekommendera mig till internationell domarutbildning i agility? En sak du vad jag förstår inte vet något om(?)

/Mija Jansson

13 september kl. 15.36:

Hej Mija,

Mitt beslut om att inte rekommendera dig baseras på det jag vet om dig som person och hur du agerar. Jag kan inte stå för att du agerar korrekt i tävlingssammanhang internationellt när jag inte anser att du agerar korrekt på din egen hemmaklubb utanför tävlingarna. Och då menar jag inte att du inte är kompetent nog, utan jag menar att det finns risk för smutskastning, förhastade slutsatser och blogg-skrivande om det skulle bli en dispyt mellan dig och t ex en tävlande.

Hälsningar

13 september kl. 16.18:

Hej.

Jag har varit domare i 10 år. Jag har hamnat i massor av dispyter med tävlande (det gör man som domare). Jag har ALDRIG någonsin bloggat om detta. Det vore inte etiskt korrekt. Din slutsats att jag skulle göra det som internationell domare är verkligen omöjlig att förstå. Dessutom – i ett så viktigt beslut skulle du ju faktiskt kunna läsa på. Min blogg är offentlig i alla inlägg utom ett med privata semesterbilder. Kan du någonstans hitta någon text om någon dispyt med någon tävlande? Nej. Alltså har du inte fattat ditt beslut på korrekta grunder. Och varför skulle jag göra det som internationell domare om jag inte gör det som nationell domare?

Nej, för mig luktar detta mobbning, lång väg. Du är arg på mig för att jag berättat för världen om den allvarliga förföljelse din kompis Sandra utsatt mig för – och nu försöker du bestraffa mig för det. Sann SBK-anda.

/Mija

Så var det med det. Sedan avgick kassören, eftersom hon inte vill “försvara sig” mot mig. Ursäkta mig men om man går med i en styrelse och tar kontroversiella beslut får man väl räkna med att få motivera och försvara sina beslut? Om man då kommer med en “motivering” som bara är en spekulation om vad en annan männsika skulle kunna göra fel, utan några som helst belägg, och detta drabbar människan i fråga – räknar man inte då med att motargument presenteras? I sådana fall ska man nog inte vara förtroendevald i en idéell organisation. I en idéell förening ska styrlesen INTE bestämma över medlemmarna. De ska vara medlemmarnas förlängda arm. Och jag tror faktiskt inte att det är majoriteten av medlemmarna i SBKs Stockholmsavdelnings mening att styrelsen ska ägna sin huvudsakliga tid på att mobba och förfölja mig.

Lyssna på vad avgående ordförande skriver:

Tyvärr återkommer diskussioner om Mija Jansson hela tiden och det enda som medlemmarna tycks vara intresserade är att styrelsen skall lägga huvudsaken av sin tid på henne.

Du som tyst står och ser på när de mobbar och trakasserar mig – är det värt att klubben går i konkurrs? Pengarna räcker ett drygt år till. Vakna, skärp dig och… säg ifrån!

Kram Mija¨

ps. Varmt lycka till Gunvor, för tillfället ordförande i SBKs Stockholmsavdelning