Om statistiska metoder, SKKs relation till SLU och avelsbaser i relation till border collie-avel (blog on demand)


Igår bevistade jag Svenska vallhundsklubbens Epilepsikonferens, vilken Fanny Gott refererat väl här. Jag måste säga att jag tycker att initiativet, såväl som konferensen, var ypperligt! Precis så bör forskning hanteras – presentera informationen på ett begripligt sätt och låt folk själva ta ställning. I det här fallet tror jag att alla gick därifrån med känslan av att problemet med epilepsi hos border collie inte kommer att få någon enkel lösning, vilket är den realistiska slutsatsen och då är det bra att folk förstår det. Även om det inte är muntert.

Statistiska metoder för populationsanalyser
När jag undervisade i biologisk statistik på Stockholms universitet fick vi ofta frågan från studenterna:
– Hur många behövs det för att det ska gå att undersöka?
Som att den statistiska metoden skulle få avgöra frågan. Säg att du har en utrotningshotad art som du vill veta något om. Ska du då låta bli att undersöka den populationen för att fem individer är för lite för ditt statistiska test?
Eller säg att du ska beskriva statistiskt hur stor andel av populationen klass 9A i Skola Z är rödhåriga. Då kan du ju faktiskt beskriva hela populationen.

Sammanfattningsvis: Man måste välja statistisk metod efter den population och fråga man vill undersöka – inte tvärtom.

Svenska Kennleklubben (SKK), Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och, för all del, Svenska Jägareförbundet
Det går för den som följer hundavelsdiskussionerna inom SKK inte att missa att SLU är det universitet som gäller för SKK. Vilket bland annat visar sig tydligt genom att nästan all forskning SKK presenterar är därifrån och på vilken bakgrund personalen man anställer har (universitetsutbildade är, ifall de har biologisk/medicinsk-utbildning, i alla fall jag känner till från SLU). Vidare är SKK en typiskt patriarkal organisation. Jag vet ingenting om SLU på den punkten men de flesta universitet ligger efter på området och knytningen till överpatriarkala Jägareförbundet är lika tydlig mellan SKK och jägareförbundet som mellan SLU och jägareförbundet.

SLU är ett lantbruksuniversitet och dess utgångspunkt är livsmedelsproducerande djur. Typ kor. Allt de gör i populationsgenetisk analys utgår ifrån datorprogram som bygger på att det ska finnas massor, massor, massor av djur. Många fler än det vanligtvis finns hundar i en population.

Sammanfattningsvis: SLUs metoder utgår ifrån enorma populationer. Vilket ibland är lämpligt och ibland inte. När det inte är lämpligt är de ändå ensamma på marknaden hos SKK.

Den berömda “avelsbasen”
Den allra mest negativa effekten som SKKs monopol, som jag ser det, är att man inte alls problematiserar det man kallar för “avelsbasen”. På nämnd konferens fick vi exempelvis höra, trots att man till och med refererade till en vetenskaplig artikel där “founder effects” (den förlust av genetisk variation som uppkommer när en ny mindre population grundas av ett mindre antal individer från en större population, typ som när vargen blev hund OCH när hunden blev olika raser) nämndes som en tänkbar förklaring till EP hos BC – till och med då väljer man att se det som att det bara är de senaste generationerna som gäller. Helt i linje med att beräkna inavelsgraden (som per definition är sannolikheten att kopior av SAMMA anlag, från samma anfader, möter sig själv i en ättling – en sannolikhetsgrad som beräknas bättre ju mer information man har) på bara de senaste tre (plus/minus någon) generationerna. 

Jag kan bara inte förstå detta!!! Man slänger sig med uttryck som att: “Man kan ju inte utesluta alla potentiella bärare /syskon / sjuka djur (etc beroende på ras) för då minskar den genetiska variationen för mycket.” Utan att man har en aning om utifall detta är sant eller inte!? Man tar inte ens reda på hur spritt olika grundare av populationens gener är. För om de är väldigt spridda anses det “kört ändå” (fast det är precis tvärtom – om de är väldigt spridda “här och där” då gör det ju inget om man utesluter dem) och att de inte är spridda “vet man ju”. Man verkar liksom tro att alla populationers struktur är likadana. Trots att det finns ett helt forskningsfält inom zoologisk populationsgenetik som studerar just hur lika eller olika populationer är. Verkar det inte lite väl konstigt om just hundraser skulle vara lika till sin genetiska populationsstruktur, allihopa? När så aldrig aldrig är fallet? Det tycker jag.

Sammanfattningsvis: Som forskare ska man inte säga något om något man inte vet något om. Så om man inte tagit reda på hur en populations genetiska struktur ser ut så vet man inte det. Det finns ingen “naturlag” som säger att man inte kan utesluta alla anlagsbärare av en viss sjukdom i en population för då “pajar” man den genetiska variationen och naturen “slår tillbaka”. Nä. Så är det inte. Man måste alltid titta på varje unik population. Alltid. Och man ska inte säga något om något man inte vet något om.

Snart är det landslagsuttagningar i agility. Så – over n out!

/Mija

ps. Jag har en hel del att säga om autosomala recessiva anlag och hur de analyseras i stamtavlor men jag måste läsa på lite för att förstå vad ni inte förstår.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s