Note-to-self: Ditt bästa är gott nog


Jag höll handlingskurs igår. Ju längre jag håller på med den gebiten desto mer tenderar jag att fokusera på människornas rörelser. Detta trots att detta knappast är min specialitet. Jag önskar verkligen att vi i Sverige fick tillgång till riksidrottsförbundet och deras kompetens och erfarenhet kring ledarutveckling i idrottssammanhang. För att jag ska utbilda människor i hur man rör sig som agilityhandler är nog närmast att en blind leder en blind.

Något jag alltid råder mina handlingselever är dock att hitta handlings- och träningssystem som tar fram det bästa ur dem och deras hund. Givetvis måste man träna både sina förtjänster och brister men i de fall man kan välja är det såklart bästa att välja det som passar en bäst. Jag råder alltid mina elever att vara kritiska mot sig själva när de väljer sina system men att sedan fokusera mer på sina förtjänster än på sina brister.

Så, hur går det för mig själv med det senare tror ni? Uselt, faktiskt.

I hela mitt liv, oavsett vilken idrott jag ägnat mig åt, har jag fått höra att jag har “vilja men ingen teknik” och “har styrka men tyvärr orörlig”. Jag har helt enkelt aldrig varit någon särskilt begåvad idrottare. Ändå har jag aldrig varit särskilt dålig på det jag företagit mig. Så några fördelar måste jag väl ha?

Det gick jag och funderade på igår när en vän i ett helt annat sammanhang påpekade att jag har rätt mycket att vara glad över i livet – bland annat att jag är fullt fysiskt frisk. (Den tog.)

Så, mina kära kursare, här ska jag försöka klara av att berätta om mina egna fördelar. (Detta stycke är redigerat sjuttiofjorton gånger.) Till och börja med är jag fullt frisk. Inga gamla skador att dras med. Lite för tjock men kan banta. Jag har helt enkelt inga ursäkter för att låta bli att träna. Dessutom gillar jag det, att träna alltså. Jag har tränat i princip hela mitt liv och att inte ha diverse träningar att gå till skulle kännas väldigt tomt. Bara det här att jag faktiskt har tränat i större delen av mitt liv är naturligtvis en fördel gentemot många agilityförare.

Annars sitter nog mina största fördelar i det som brukar kallas “pannben”. Det har jag alltid haft. Och det har gjort att jag väldigt ofta presterar på toppen av min förmåga. Det är naturligtvis ingen dålig egenskap. Jag är, faktiskt, väldigt disciplinerad när det kommer till träning. Jag hittar aldrig på ursäkter för att “slippa” träningspass. (Jag kan försova mig dock, men det är en helt annan historia.) Jag försöker och tränar hårt helt enkelt.

Rent agilitymässigt får jag nog vara glad att jag började som relativt ung för nästan inga av de rörelser som finns i agility kommer naturligt för mig. Men… jag tränar. Tränar. Och tränar. Och blir faktiskt bättre.

Och DET är, om möjligt, det bästa med mig och min fysik som agilityhandler – det är få av oss som närmar oss 40 och har en utvecklingskurva som pekar så brant uppåt som min! 😉

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s