För hundens bästa?


I veckan som gick hade jag den stora förmånen att gå en kurs i hältbedömning på SLU i Uppsala. Kursen var nästan helt inriktad mot häst och jag förstod ganska snabbt att det finns en kulturskillnad vad gäller vilken grad av hälta som man accepterar hos en häst respektive hos en hund. På häst verkar en ganska lindrig rörelsestörning kunna leda till avlivning. Hästveterinärerna konstaterade krasst att om de varit hästar hade de inte ansetts ha ett värdigt liv med de krämpor de bar på.

De flesta biologiska varelser är liksom inte perfekt symmetriska. Så är det bara. Men innebär en asymmetri, eller en lätt hälta, att livet inte är värt att leva?

Jag är rädd att hundvärlden närmar sig hästvärlden i detta avseende. Det finns en stor vilja att se det sjuka hos hundar – tvärtom de råd vi ofta ger till våra medmänniskor – nämligen att se det friska!

Nyligen startade jag en tråd i fejangruppen “Agilitynytt i Sverige” där jag ställde frågan om folk “agilityvilade” sina hundar. Det visade sig, naturligtvis, att folk gör olika. Precis som sig bör. Det visade sig också, trots att argumenten ofta är att man gör det för hundarnas hälsas skull, att det för väldigt många egentligen handlar om att de själva behöver vila från agilityn, för att komma igen energirika senare. Men det mest intressanta var nästan det första svaret i tråden. En kvinna skrev att: – Jag agilityvilar, annars kommer skadorna, det är jag säker på!

Kvinnan har fel. Jag, och många med mig, agilityvilar inte. Och vi har inte skadade hundar för det. Och om man är säker på att skadorna kommer om man inte agilityvilar så borde väl de allra flesta hundar som inte agilityvilar vara skadade? Och så är inte fallet.

Själv har jag däremot sett flera exempel på, visserligen klantigt skött, agilityvila där hundarna blivit skadade när de satts igång igen.

Självklart är lagom bäst. Jag har sett människor som, bokstavligen, tränat ihjäl sina hundar. I betydelsen att de tränat så mycket och så hårt att hundarna blivit överansträngda och till slut dött av de skador detta medfört. (Självklart har jag sagt ifrån och de människor som har haft dessa hundar pratar inte med mig idag. Men så får det vara.)

Både vi och våra hundar behöver såklart återhämtning! För vissa passar det bra med en längre sammanhållen “agilityvila” för andra passar det bättre att lägga in vilodagar regelbundet och för ytterligare andra faller det sig bara naturligt då man gör andra saker på semestern, etc. Det som funkar för dig och dina djur är bra för er, helt enkelt! Så länge återhämtning finns med i någon form på schemat är ni på banan länge. 🙂 Det finns inga belägg för att just fullständig agilityvila i typ 3,5 veckor på vintern är det bästa. Så återhämta er på det sätt som passar er bäst! Bara ni gör det.

En annan sak som stör mig är hundvärldens fullständiga hysteri kring kennelhosta. Alltså. Förkylningar kan leda till lunginflammation och av lunginflammationer kan man dö, ja. Runt en procent av Sveriges befolkning får lunginflammation varje år och en fjärdedel av dem får vårdas på sjukhus. Ändå är det liksom inte så att om någon människa hostar i en lokal så skiter tjugo personer omedelbart i brallan… 😉 Jag skojar lite här men egentligen är det inte roligt. Det är famimej orimligt. Och vad fan är ens kennelhosta?

Jag menar såklart INTE att man ska sprida smittor på något vis. Och jag vet att valpar och gamla hundar och hundar med dåligt immunförsvar kan ligga illa till vid hosta. Ja. Så skydda dem då! Men kennelhostan är INTE pesten. Det är INTE ebola. Det är fanimej hosta. Lugna ned er. Fundera på vad ni skulle göra själva för att undvika smitta och gör samma sak för er hund! Har man valpar hemma ska man såklart vara extremt försiktig och se till att inte dra hem smittor. Men det är ju ditt ansvar, inte alla andras, så att sitta och flyga på folk på internet för att de manar till sans är liksom inte riktigt rimligt.

Precis på samma sätt som hundar som lindas in i bomull gärna krackelerar när de utsätts för påfrestning kommer hundar som isoleras inte att bygga upp ett immunförsvar.

På Stora Stockholm på Älvsjömässan förra helgen stoppades vi agilityförare inför banvandringen och fick veta att vi skulle lägga våra belöningar i en låda som var placerad högt upp så att ingen hund kunde ta sin belöning själv – för att undvika smitta. Det är såklart en bra idé men problemet är att vi stoppades för att få denna föreläsning. Som att vi inte var kapabla att tänka ut detta själva. Som att vi var en skock får som behövde ledning. Som att det inte är helt galna smittorisker i att fylla hela Älvsjömässan med hundar – helt oavsett hur försiktig man är.

Många agilityhundar, inklusive Rasken, drabbades efter mässan av en väldigt svår magsjuka. Men om denna talas det lite. Det är ju inte hosta, inget att bli hysterisk över, tydligen. Jag förstår faktiskt inte. Man kan ju dö av magsjuka också. Ganska lätt faktiskt. Särskilt sådana där ganska ordentliga.

Problemet med alla dessa diskussioner är att hundfolk hävdar att de är hysteriska “för hundens bästa”. För hundens bästa kan man avliva en inte så särskilt sjuk hund. För hundens bästa kan man anmäla och trakassera människor till höger och vänster. För hundens bästa kan man behandla vuxna erfarna hundägare som barnungar och berätta hur de ska hantera smittorisker. Man kan hävda vad som helst, om man påstår att det är för hundens bästa.

I ovan nämnda tråd om “agilityvila” kom en annan intressant sak upp. Någon nämnde “rehabilitering” som en del av sin årsplan för agilityhunden. Jag kunde inte låta bli att fråga om man då räknade med att hunden skulle bli skadad av agility? Svaret var att, nä, så var det väl inte utan det man menade med rehab var styrketräning etc. Men man kallar det alltså rehab. Och jag anser att detta är symtomatiskt. Det är liksom något sjukt mode i att “rehaba” sin hund!?

En del hundägare verkar till och med ha rehab i sig som något slags intresse?! Man hittar skador i rörelseapparaten (vilket nästan alltid går att finna, se inledningen till denna blogg) och rehabar det till förbannelse. Man kan ju tro att det inte skulle kunna leda till någon skada men ibland handlar det till och med om burvila!!! Att burvila en hund som inte har någon större skada är fanimej inte okej. Det går inte att hävda att det är för hundens bästa, tycker jag.

Jag vet att jag sticker ut hakan nu och, ja, jag har tagit i lite. Men jag är så jävla trött på alla som helt utan att skämmas ska pracka på mig och andra sina åsikter med argumentet “för hundens bästa” vilket gör att vi andra inte har något att sätta emot oavsett hur väl underbyggda våra argument är.

Med hopp om sans och balans,

Mija Jansson

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

9 Responses to För hundens bästa?

  1. Håller så mycket med dig i det du skriver. 🙂

    Det viktiga är att se till att hunden får återhämtning på ett eller annat sätt. Och att rehabträna kan man bara göra efter en skada, rehab betyder återgå till tidigare funktion. 🙂

    Däremot kan man träna förebyggande. På människor vet vi att bålstabiliserande träning förebygger skador. Det har man bland annat sett i en stor studie som gjorts på fotbollsspelande tjejer som ganska lätt får allvarliga knäskador av sin idrott. Så det tänket kan man nog applicera även på våra hundar.

    Sedan så är vila sällan en bra medicin vid skador. Däremot kan man behöva anpassa träningen under en period så att skadan inte förvärras. Så att burvila en hund för en mindre skada låter helt horribelt. Funderar på om det överhuvudtaget finns något tillfälle där det kan vara befogat?

  2. klarafardiga says:

    Heja! Jag tror på det där att inte leta fel. Hade jag gått till masssören hade jag säkert också varit sned & i behov av vila och daglig massage, vem har råd med det? 😮

  3. Hedvig says:

    Jag håller med dig! Dels tycker jag att det är obehagligt hur hätsk stämningen kan bli i trådar om kennelhosta, såpass att om jag skulle få det på mina jyckar skulle jag hålla tyst för att slippa känslan av att vara pestsmittad. Dels tänker jag att jag är ju rätt stel och det är ju orimligt att alla hundar känner sig tipptopp jämnt. Troll är just nu rätt stel av sin artros men jag vill ju knappast stoppa honom i en bur för det. Så länge han är glad och kan gå lös så får det gå 🙂

  4. Hedvig says:

    Vad hände med länken till detta på agilitynytt? Tänkte läsa kommentarerna men hittar den inte?

  5. toktassarna says:

    På människa är ju “prehab” ganska inne. Dvs att träna rehabliknande övningar trots att man inte är skadad. För att bygga upp. För mig själv är balansträning sån träning. Genom att träna det stabiliserar jag delar av min kropp som är utsatta och svaga. INNAN jag får en skada.

    Och när det gäller kennelhostan tror jag det mest handlar om karensen efteråt. Jag vet flera som strök sig från Hundmässan för att de skulle på en rolig kurs i början av januari o inte ville riskera att missa den.

    • Mija says:

      Ja, jag tänker också att karensen nog är där skon klämmer hårdast. Och då kanske också minnet av hur det var förr… Det var ju inte länge sedan SKK sa att man skulle vara borta i månader för att hunden hostat. SKKs bestraffningssystem suger, helt enkelt. Tänk att så många ska ha så mycket ångest till ingen nytta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s