Rättviksreflektioner 3: Äntligen SM-klar och om mål och morötter i agility


YEY! ÄNTLIGEN SM-KLAR!

Detta är den tredje, och sista, bloggen kring allt som rör sig i mitt huvud efter tävlingarna i Rättvik för en dryg vecka sedan nu. Som jag redan vrålat så tog jag och Rasken äntligen den där hopp-pinnen som saknades för SM-kvalet. Så det blir SM i Linköping i juni. 🙂 Att vi blir klara så sent på säsongen har sina naturliga förklaringar – tack vare mitt härliga “sommarjobb” så hann jag inte tävla så mycket som vi brukar. Missförstå mig rätt, sommaren som går upp på topp-tre av häftiga perioder i mitt liv, men det gick ut över agilityn lite. Men nu så, är vi klara.

Att jaga SM-pinnar är dock en välbehövlig (?) motivation att tävla. Om vi talar resultat så är det ungefär vad vi kan klara av, på egna meriter, faktiskt. För det börjar bli så många som är så duktiga här i trakterna. Så, talar vi resultat är SM-pinnar en lämplig målsättning. Men jag får väl erkänna att jag inte riktigt tycker att det är kul att komma på sjunde plats. Därför är det skönt att ha samlat klart de där SM-pinnarna och kunna köra så det ryker – vinna eller försvinna liksom. 🙂 Då slipper man i alla fall komma sjua.

Den närmaste tiden har vi dock DM att se fram emot. Där är det inte vinna eller försvinna utan snarare att hålla huvudet kallt och nolla två lopp som gäller. Därefter är det någon slags special-internationell agility på Stockholmsmässan i och med att SKK firar 125 år. Hur man ska ladda inför det återstår att se men reglerna är skrivna för att premiera fullt-ös-medvetslös för att ta sig till finalen i alla fall.

Nästa tävling jag ser fram emot är WAO-uttaget i början av januari. Inga uppfarter bedöms! Tjoho! Och Games är så annorlunda agility på ett kul sätt! Ska bli jätteroligt, verkligen.

Som ni ser finns en hel del som motiverar mig att tävla agility – ur ett tävlings/resultat-perspektiv. Men kanske är det som motiverar mig allra mest jakten på det där perfekta loppet som man aldrig uppnår. Därför är det svårt för mig att förstå dem som verkligen behöver resultatmål för att vilja fortsätta. Men, det har såklart att göra lite med fart på hund också, den hund som inte är blixtsnabb kan man givetvis jobba med motivation och teknik på men det kommer alltid att finnas raser och individer som är mindre kvicka än andra. Och då, har jag kommit fram till, är det MÅNGFALDEN på tävlingar som är grejen. Se mitt resonemang ovan. Eftersom det är så mycket olika typer av tävlingar jag har att förbereda mig för hålls ångan uppe liksom. Och så länge banorna är tillräckligt svåra för att jag inte ska sätta dem perfekt kommer jag att ha motivation att fortsätta träna.

Efter Rättvikshelgen blev min stora läxa den vanligaste… Push-serpar. Den här gången körde jag en rejäl skick-och-stick. Och fick en mycket irriterande rivning som resultat. Vi kommer aldrig att bli klara med de där push-serparna, antar jag, men tur är väl det. För det är skönt att kunna nörda helt och fullt på något.

Så länge man inte gör perfekta lopp kan man utvecklas (uppnåendemål) och där har vi diskuterat en del inom Svenska Agilityklubben kring vilka insatser som behövs. Jag hoppas att vi ska hitta ett system där den som stöter på vad som känns som en “gräns” för utvecklingen oavsett nivå ska kunna sporras att komma vidare i sitt agilityutövande. Både vad gäller handling, hinder, fysisk förmåga hos förare respektive hund, mental inställning, etc.

När det gäller morötter i form av resultatmål så tänker jag att där har vi mycket att göra i kommande regelrevidering! Sänk hopphöjderna och inför fler storleksklasser så att fler har chansen att prestera och så att alla som är tillräckligt tekniskt duktiga kan få pröva på utmaningarna i klass III! Inför de “medaljnivåer” av ett antal nollade lopp i klass III som så många har velat ha så länge.

Och… verka alltid, i alla lägen, för mångfalden. Cuper och pytteligor, blåbärs- och veteranklasser, små och stora mästerskap. Ju fler tävlingsformer vi har, desto större chans att vi sporrar många!

Heja agilityns framtid!

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Rättviksreflektioner 3: Äntligen SM-klar och om mål och morötter i agility

  1. Mari says:

    Det där var nåt av det vettigaste jag nånsin har läst om agilityregler. Jag blir så glad att jag blir rörd. Ser fram emot morgondagens regelmöte.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s