“Driven” i hundträningen – på rätt kurs med Greg


I två dagar, med tre timmars lektion per dag, har Fjant och jag gått foundationkurs på Klickerklok, för Greg Derrett. Det var för mycket för Fjant men det var ändå inte en katastrof, som det kunde ha varit för en tid sedan. Första dagen jobbade vi med övergångar (mellan att inte träna och att göra det, via kamplek) och med något som kan kallas för startrutin, kanske. Idag har vi jobbat med handling, som cirkelarbete, inbromsning, acceleration, bakombyten, etc. Framför allt gårdagen var mycket nyttig för mig och Fjant, inte bara för att Fjant orkade koncentrera sig mer då utan också för att jag har klara brister i den typen av hundträning. Det mest positiva man kan säga är kanske att jag har stor förbättringspotential!

Efter den här kursen har jag bestämt mig för att se till att våra agilityträningar blir betydligt mer strukturerade och effektiva. Jag ska se till att ta med mig flygburen så att jag kan få ordentlig skillnad mellan “på” och “av” och jag ska bara genomföra välplanerade pass där han får massor av belöningar. För Fjant behöver verkligen öka på driven för agilityträningen. Det har jag vetat hela tiden men jag har litat på att den kommer – jag brukar vara bra på sådant. Och det tror jag att den hade gjort också, men det skadar inte att effektivisera verksamheten lite.

En sak som Greg lär ut som jag dock känner mig lite tveksam till är att ha samma “drive” i vardagen. Jag har velat haft det så med tidigare hundar. Men sedan gjorde Johan på Fria hundar mig uppmärksam på hur onödigt det egentligen är att mina kelpies kommer i 390 km/h varje gång jag ropar på dem. Och hur deras ständiga entusiasm när vi gör något tillsammans ibland gör det svårt att “bara vara”. Jag har också börjat oroa mig för skaderisken då de exploderar i så många lägen varje dag. Förut tyckte jag det var häftigt. Greg tycker att det är så det ska vara – med arbetande hundar.

Så, nu har jag faktiskt insett hur jag vill ha det. Jag vill ha en hund som exploderar i träningssituationer. Även om jag inser att det är att jag lyckats så väl med Rasken i just detta som gjort att han helt enkelt är jättesvår att få i rätt författning för till exempel lydnad och/eller rally.

Det vore väldigt skönt om Fjant kunde fortsätta vara relativt lugn brevid planen, men det är inte alls viktigt i relation till att faktiskt explodera när det är dags för jobb. Jag måste passa mig för att inte hamna i att låta honom drälla omkring vid banbygge etc bara för att det är bekvämt. Jag har inte gjort så särskilt mycket då jag ofta bygger bana i grupp och jag tycker själv illa om när andras hundar dräller när jag försöker fokusera på banbygge, men det har nog hänt.

I vardagen däremot vill jag faktiskt ha Fjant så som vi jobbat hitintills. UTAN explosioner. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med detta men om kriterier och värde är receptet för att få driven så kanske det kan vara så enkelt som att försöka få saker att funka utan kriterier och kommandon? För vi är faktiskt rätt så bra på det, jag och Fjant. Att bara hänga alltså.

Det vore roligt att höra hur andra tänker kring detta?

/Mija
Ps. För er som inte känner oss, Fjant är en BC och driven för får har han definitivt. Det är cirkuskonster han inte är så impad av.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to “Driven” i hundträningen – på rätt kurs med Greg

  1. Ninni says:

    Åh, det där med att effektivisera träningen borde jag också jobba med. Själv vill jag ha en hund som är väldigt “på” och svarar snabbt på all lydnadsträning och på inkallningar i vardagen, men i övrigt.. äh, vi lallar runt en hel del och det passar bra så 😉 Att jag vill ha 110% bra inkallning med direkt reaktion och att hunden snabbt kommer har nog mycket att göra med att jag har saluki också, jaktlusten där gör ju att jag måste(!) vara petig med inkallningen för att öht kunna ha hunden lös. Hade jag vetat att hunden aldrig skulle sticka iväg för att den inte ens i grunden hade ett intresse för det, då hade jag kanske varit lite mer slapp med den biten också :p

  2. maja krstic says:

    Här kommer jag in lite på att jag vill ha en tydlig on/off knapp. Som du säger, harmonisk i vardagen och kanske inte fullt så 390 km/h vid minsta lilla blink men sen när man ska träna då jävlar!

  3. asaalgotÅsa says:

    Intressant läsning och kanske fick jag äntligen en spark i baken att strukturera upp träningen med Vina, bt. Hon har en nos utan dess like och använder den gärna mellan belöning och nästa start i agilityträningen tex. Fruktansvärt irriterande, ändå har jag låtit det fortgå…. Tror tex att vi skulle få bättre träffprocent i rc om hon verkligen var hundra med och inte till hälften i drömmarnas värld. Jag gillar dock att ha hundar som lite halvlojt står och nosar innan start och sen fokuserar på “oss” när vi går in på plan. Efter en lång tävlingsdag i sommras låg jag i gräset och väntade på start, Vina låg på min arm, när startnummer ett gick in reste vi oss, vi hade två…. Det gick bra det med. 😉 Med andra ord tror jag inte att hundarna behöver vara PÅ hela tiden, men en del behöver nog ha en lite tydligare reglerl för när de ska vara AV och PÅ. Man kanske ska ta bort lullet runt träningen.

  4. Min agilityhund är en dvärgpinscher. Jag försöker hålla honom 80-90 % energi eller intensitet när vi tränar och tävlar – vilket faktiskt innebär att jag har fått jobba mycket med att dämpa honom, för att hitta ett läge där vi kan komma till arbete. Han är högintensiv även “i livet” och alltså inte bara på träning och tävling. Går han över 90 % så tappas vår kontakt och han försvinner liksom. I början försvann han bokstavligt talat, det blev en överslagshandling som han tydligen var tvungen att springa av och jag vet inte hur många gånger han har försvunnit från planen och utom synhåll, mot horisonten… Inte helt kul att vara matte då, vill jag lova. 😦

    Jag tänker mycket på oss som team när det gäller agility, inte så mycket på hunden som enskild del av träningen. Jag är lika mycket iblandad som han i vårt team. Efter att spenderat över 20 på hästryggen har jag en filosofi om att “Summan av ekipaget är konstant, det kan inte vara mer eller mindre än 100 %”. Tränar jag en lugn hund, som ligger lågt i energi eller intensitet så måste jag matcha det genom att tillföra mer – och tvärtom, så klart.

    I vardagen då – ja, han är högintensiv även i vardagen. Det är mycket Billy mest hela tiden, han har sin radar på. (Även om han faktiskt har en av-knapp och till exempel kan vila/ladda energi mellan starterna, tack och lov…) Det kompenseras genom att han är väldigt lugn inomhus, och världens mysigaste myshund i soffan. Jag kan däremot inte ha honom lös ute, trots att vi bor på landet. Hans intensitet i kombination med noll impulskontroll är ärligt talat en säkerhetsrisk…

    Min andra hund är oerhört jämn, ligger på 40-60 % mest hela tiden, och det är snarare svårt att få upp den nivån på träning – vilket kräver mer energi av mig. Han passar ärligt talat inte särskilt bra för agility, utan tränar rallylydnad i stället.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s