När jag blir stor. Om livet som disputerad.


Imorgon kväll ska jag promoveras som doktor. Mitt underbara “sommarjobb” på Tovetorps forskningsstation är slut, även om jag gästspelar lite på timmar. Självklart leder det här till den ständiga frågan: Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var liten så visste jag inte. Vad jag skulle bli när jag blev stor, alltså. Igår, en normal kaosdag i mitt liv, insåg jag att detta delvis beror på att jag inte ens visste att den tillvaro jag nu lever i existerade. För att ta igår som exempel: jag vaknade på forskningsstationen, inledde dagen med att städa hundskit (inte det roligaste i jobbet men det är en ynnest att få hänga med djur) sedan hängde jag vid varghängnet ett tag innan det var dags för avfärd hemåt. Dagen innehöll också vallhundträning och så höll jag agilitykurs i mitt företag.

När jag satt på middagsbjudningar som barn och fick frågan “Vad ska du göra när du blir stor?” kände jag inte till att något av detta fanns som val. Mina skolkamrater trodde att jag skulle jobba på hunddagis, men det visste jag hela tiden att jag inte var intresserad av att göra hela livet. Jag vill ha intellektuell stimulans, helt enkelt. Inte bara “jobba med hundar”. Hur som helst, här är jag nu och i mitt nuvarande nu gör jag väldigt stimulerande saker och jag kan försörja mig på det. Och så har det varit i många år nu.

Vägen hit har varit att helt enkelt välja saker som känns stimulerande i nuet. Att anta utmaningar och att försöka tro på mig själv och min förmåga. Så, i det vägskäl i livet jag nu står inför tänker jag faktiskt göra likadant. Jag försöker vara öppen och optimistisk. Jag strävar efter ett stimulerande nu och tror att det leder till en lika stimulerande framtid. Jag hoppas att den framtiden innehåller både undervisning och forskning, i någon form. Och, naturligtvis, massor av hundträning! Hundträningen står för balansen i min tillvaro och jag tänker aldrig, mer, kompromissa med det.

Apropå balansen så försöker jag numera hinna med att vara kreativ, på olika sätt. När jag hade gjort framsidan till min avhandling var min handledare, som varit en av de mest frekventa personerna i mitt liv de senaste sju åren, uppriktigt förvånad och påtalade att jag gömt den talangen väl. Det säger en del om hur hårt fokuserad jag trots allt var på doktorerandet, vilket inte heller är en uppgift man sköter med vänsterhanden.

I den situation jag nu befinner mig i kan det ibland vara svårt att möta människor som är nyfikna på min situation och vad jag ska göra med mitt liv framöver. Många tror att att doktorera är att “plugga” vilket det faktiskt inte är, även om det är en forskarutbildning så utför man arbete, forskning, samtidigt så det är mer fråga om att vara lärling än att plugga. Samtidigt som det kan betraktas som “det högsta plugg man kan göra”, som min lillasyster uttryckte det.

Problemet, som jobbsökande, med att ha “gjort det högsta plugg man kan göra” är att man helt enkelt anses överkvalificerad för många jobb. Dessutom kräver de jobb man kan söka ofta ansökningar som tar många dagar att skriva, det handlar om mindre uppsatser, helt enkelt.

För att svara konkret på frågan vad jag tänkt göra med mitt liv nu, som disputerad, så vill jag helt enkelt forska och undervisa. Vad gäller forskningen så är jag ingen karriärist så jag söker bara de, få, tjänster jag är intresserad av, annars får det vara för nu. Jag tror att jag kommer hitta en väg som passar mig.

Undervisa gör jag redan nu, för universitetet, då och då på timmar men egentligen vill jag tillbaka till gymnasiet, gärna naturbruk. Dock missade jag att jag måste söka djur/naturbruk separat för lärarlegitimationen (har biologi och IT) så dessvärre sitter jag nu och skriver en uppsats, med diverse bilagor, till Skolverket.

Jag försöker helt enkelt bevara OCH utveckla den tillvaro jag levt i de senaste åren. För jag gillar’t. Jag vill inte ha det för bekvämt, jag vill ha livet rörig, rörligt, stimulerande och utmanande. Den här veckan går mina jobbaktiviteter från att plocka hundskit till dans i Blå hallen. Och jag trivs med bägge delarna.

Så, jag gör mig redo för en nygammal fas i mitt liv men först ska jag fira att jag är så jävla bra! Jag gjorde’t! Disputerade alltså. Ibland känns det inte så stort. Jag var ju knappast den skarpaste doktoranden på Zootis, liksom. Men inte den sämsta heller. Det som får mig att förstå att det, trots allt, är rätt stort är när andra säger det till mig. Som en student sa häromdagen: Det är verkligen att åstadkomma något i livet. Så kan man se det. Jag tänker också på min farmor, som är omåttligt stolt av någon anledning. Farmor som ofta säger att hon önskar att hon fått gå längre i skolan. Farmor som läste poesi för mig när hon var dagmamma åt mig som liten och som lärde mig hitta svamp i skogen. Ur hennes perspektiv har jag helt enkelt gjort en klassresa och DET är nog kanske det jag tycker är stort. Inte bara för mig utan för landet vi lever i.

Jag kan ju inte låta bli att påpeka i detta sammanhang att mina farföräldrar inte hade kunnat betala för min pappas studier på KTH. Min farmors far var faktiskt till och med emot högre studier, förresten, han tyckte sig ha många konkreta bevis på att man blir tokig av sådant. Om min pappa inte hade fått studielån hade jag antagligen aldrig fått chansen att doktorera. Det finns idag politiker som vill dra in på studielånen och terminsavgifter blir mer och mer etablerat som en lösning. Redan nu är det inte alla som har privilegiet, socialt, att fixa högre studier. Låt oss inte hamna i situationen att det blir ännu mer bundet till högre samhällsklasser!

Jag vet att man inte ska tala om det. Klass alltså. Man ska heller inte tala om intelligens, trots att det är vad man som forskare lever på. Problemlösning alltså. Jag hoppas att de forskare som är bäst på just att ställa rätt frågor och lösa de problem det medför blir framtidens forskare. Jag hoppas att urvalet inte bara kommer att ske bland dem som kommer ur rätt klass. Och har rätt kön.

För som kvinna är det här så långt jag kan ta mig. Efter disputationen slår vi i det berömda glastaket. Men det tänker jag strunta i, och i morgon slår jag klackarna i taket i Blå hallen. Såklart!

Dr Jansson

Advertisements
This entry was posted in Jobb, Mål och planer. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s