Valberedningens makt


Jag hade velat skriva den här bloggen för länge, länge sedan. När den liksom var aktuell. Om målsättningen med en blogg är att få läsare lär man skriva om det som är aktuellt. Men vid den tidpunkten, då detta var aktuellt, kände jag mig så missförstådd att jag bara inte orkade. Så det fick bli nu istället. Just i natt är jag stark. Efter att ha sett Tyskland utklassa Brasilien.
För mig är det en självklarhet att skilja på sak och person. Det är så självklart för mig att jag stundtals har väldigt svårt att förstå något annat förhållningssätt. Jag hamnar i att förakta dem som inte klarar av att göra denna, för mig enkla, skillnad. Mot dumhet kämpar man förgäves, you know. Så tänker jag, liksom. Kanske har jag otur när jag tänker, för de flesta verkar inte klara av den enkla distinktionen. Det kanske inte är så lätt?

Känslan
Jag vill börja med att klargöra att min främsta känsla inför Svenska Agilityklubbens (jo, det ska vara versalt A, det har SKK bestämt) bildande var en stor glädje. Tätt därefter följde en inte så liten stolthet för vad vi har åstadkommit. Vi inte bara ville och vågade utmana gamla strukturer, vi kunde också! Den segerns sötma kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Vilken jävla grej vi har åstadkommit!
Inför detta årsmöte hade jag naturligtvis funderat på om jag ville sitta i styrelsen för Svenska agilityklubben. Mitt svar på den frågan var att, nej, det ville jag nog inte. Om det inte fanns någon särskild anledning därtill. SAgiKs bildande skedde en knapp månad efter min disputation, så jag kan inte påstå att jag ägnade dessa tankar någon större vikt eller tid heller. Det fladdrade faktiskt mest förbi – hur underligt detta än må låta för den som läser denna blogg.
Jag har alltid varit sådan. Jag kör på närvaro snarare än bara härvaro och satsar hårt. När jag pluggade på högskola/universitet frågade folk alltid hur jag hann med hundarna och på hundklubben utgick man ifrån att jag misskötte studierna… Nyckeln sitter i att vara närvarande med både kropp och själ – då kan man vara verkligt effektiv och härlig på samma gång. Faktiskt. Sådan var jag en gång i tiden. Innan stressen tog överhanden. Men jag strävar tillbaka mot den känslan och i detta nu, när jag skriver detta, är jag faktiskt i närheten av att finna den.
Det som gjorde mig ledsen inför den stora festlighet bildandet av SAgiK innebar var vissa personer i dess (av SKK utsedda) valberednings agerande. Eller snarare brist därpå. De hörde helt enkelt aldrig av sig till mig. Vilket jag, av nämnda skäl, inte reflekterade särskilt över. Tvärtom vad de flesta verkar tro är agility långt ifrån allt i mitt liv. Långtifrån. Och under den här perioden hade jag absolut ingen tid över för agilitypolitik.
Så, varför blev jag ledsen? Jo, det hela är ganska enkelt. På något vis hade jag inte insett det tidigare, men när valberedningens förslag presenterades var massor av människor bestörta över att jag inte fanns på det – något de tyckte skulle vara självklart. Jag säger inte att det var självklart. Men jag insåg snart hur självklart det borde ha varit för valberedningen att prata med mig. Jag som både var initiativtagare till klubben, nominerad av flera och, framförallt, tydligen ett solklart namn för denna styrelse enligt många människor. När valberedningen förbisåg det öppnade de upp för en massa frågor: varför tyckte de att jag inte dög?

Dessvärre innebar detta att jag blev tvungen att ta del av diverse spekulationer – där man helt enkelt berättade vitt och brett om vad man INTE trodde att jag skulle klara av. Detta på grund av att jag uttryckt att den mobbning jag utsatts för i kampen för SAgiK lett till psykisk ohälsa. Tack för den, liksom. Det hela ledde till att jag kände mig tvungen att ta ut avståndet till en del vänner som antingen tagit del av detta valberedande utan att ge mig chansen att tacka nej med hedern i behåll (vilket jag enligt indicier i samma fall hade fått chansen till om jag varit av det andra könet…), eller helt enkelt tyckte att det var okej att mer eller mindre offentligt uttrycka vilka brister i arbetsförmåga de, helt felaktigt (är det någonting jag har så är det arbetsförmåga) inbillat sig att jag saknade.
Den berömda valberedningen brydde sig helt enkelt inte om att prata med mig. Alls. Och det har de fortfarande inte gjort, trots att de fått en mängd reaktioner.
Mobbning är ingen lätt match. Det hade varit helt okej att säga det till mig. Men att istället välja tystnaden – att välja att låtsas som att jag inte var ett alternativ när så många tyckte just det – det var helt enkelt inte schysst.

Förnuftet

Jag är väldigt lösningsorienterad. I skrivandets stund är jag nöjd med saker och tings ordning. SAgiK är igång och agilityfolk sitter vid rodret. Det kommer att bli bra och det är i sak det enda jag bryr mig om. Jag är mer intresserad av min riktiga karriär än någon agility dito. Agilityn vill jag ha som berikning av mitt liv.
Men valberedningen valde alltså att låtsas att det var naturligt att förbise mig. Eller ja, det är min tolkning av tystnaden. Tystnaden som är så kännetecknande för mobbning. Folk pratar OM dig, snarare än MED dig. Tar beslut över ditt huvud. Tror sig veta utan att fråga.
När jag uttryckte att det hela var ett uttryck för mobbning så protesterades det, såklart. Somliga påstod att jag borde förstå att de inte ville ha mig och spekulerade fritt i varför, med alibit att det var i all välmening. Det var såklart mig det var fel på. Jag ansågs plötsligt inte arbetsför (!?). Andra menade att valberedningen inte var ”mobbare”. Som att mobbning var ett personlighetsdrag och inte en grupporienterad process. Som att mobbning innebär att de som tar beslut som gynnar processen måste vara medvetna om vad det är de gör. Det är som att tro att varje kvinnolön tas genom ett beslut där man helt medvetet nedvärderar någon på grund utav sitt kön.
De som ifrågasatte varför jag inte var med på förslaget skulle få svar på årsmötet. Där var svaret lika enkelt som skrattretande: valberedningen förklarade att de hade tagit hänsyn till geografi (vilket är rimligt) och till vilka som redan satt i interimsstyrelsen (vilket inte är rimligt eftersom denne inte var demokratiskt vald utan utsedd av SKK). Från ”min” region fanns två vita män i sina bästa år på förslaget. Att jag inte var på förslag behövde naturligtvis inte ens uttalas. Obs! Ironi. Inte ens jag själv tycker att jag är så obetydlig.
Extra ironiskt är detta eftersom jag var den första att ifrågasätta den skeva könsfördelningen i interimsstyrelsen när den tillsattes. Gång efter annan fick jag höra hur fånig jag var som lade så stor vikt vid detta – det skulle ju komma demokratiska val sedan. Eller hur? Tillåt mig småle.
På dagen ”D” stod det klart för flera än mig (jag fattade det faktiskt hela tiden, trots att jag förberett flera sidor med mestadels korr-ändringar) att vi inte ens fick besluta om ändringar i de typ-stadgar som föreslagits.
Trots att jag visste att det inte skulle göra någon skillnad på pappret var jag därför tvungen att se till att föreslå en representant av det underrepresenterade könet som ledamot istället för som suppleant. Hen (haha, kul ordval i sammanhanget) blev inte vald men fick så pass många röster att det var uppenbart att om valberedningen hade föreslagit ”henne” skulle hen blivit vald. För majoriteten kommer i normalfallet att rösta för valberedningens förslag.
Så stor makt har valberedningen. I SAgiK kan de till och med föreslå sig själva! Enligt stadgarna vi INTE kunde påverka vid klubbens bildande.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s