Avel för funktion respektive utställning och dess koppling till genetisk variation


Jag läste nyligen en diskussion på fejan om den här artikeln: The effects of dog breed development on genetic diversity and the relative influences of performance and conformation breeding. (Pedersen et al, 2013). Frågeställningen, huruvida det finns någon korrelation mellan inavel/genetisk variation och avel för arbete respektive utställning, finner jag som nörd tämligen intressant. För även om det, precis som Pedersen et al skriver, intuitivt är lätt för oss att tro att avel för arbete främjar mer genetisk variation än avel för utställning, så är det faktiskt väldigt mycket mer debaterat än undersökt.

De intuitiva anledningarna att tro på en skillnad mellan utställningsavlade respektive arbetsavlade hundraser handlar framförallt om att man i utställninsavelsarbetet haft en väldigt tydlig “typ” att rikta sig mog, i rasstandarden. Dessutom premieras på utställning uppfödare som har en homogen grupp hundar i sin uppfödning. För hundar i arbete har det funnits en större variation i vilket typ man har föredragit och man anar också att beteenden är mer komplexa i nedärvningen än diverse utseende-karaktärer.

Det finns också forskningsresultat som stödjer detta. Som många hundmänniskor är medvetna om är karaktärer som hårlag, färg, storlek med flera lätta att styra med avel då bara en eller i alla fall få gener är inblandade i nedärvningen. Vad gäller arbetsegenskaper är vi inte ens överens om hur vi ska mäta dem alla gånger (jämför mentalbeskrivningsdiskussionen exempelvis). Och genetiken bakom beteenden är i de fall den har studerats väldigt komplex.

Trots att vi egentligen förstår hur det måste förhålla sig med kopplingen mellan genetisk variation och avel för utställning respektive arbete är det långt ifrån bevisat vetenskapligt. I början av mitt avhandlingsarbete försökte jag besvara den här frågeställningen med hjälp av så kallad pedigree-analys (beräkningar med hjälp av stamtavlor). Efter ett omfattande arbete med att försöka definiera vad som över huvudtaget är en arbetande- respektive en utställnings-ras (den intresserade kan läsa om dett i kappan till min avhandling: “Assessing inbreeding and loss of genetic variation in canids, domestic dog (Canis familiaris) and wolf (Canis lupus), using pedigree data), så fick jag lägga ner hela försöket då det visade sig att den omfattande import som skett till svenska hundraser från 90-talet och framåt gjorde pedigree-analysen nästan ogörbar. Detta då bristen på internationella databaser över raser gör att man tvingas anta att en del importerade hundar är helt obesläktade med den inhemska populationen trots att så inte är fallet. Även i studien av Pedersen et al (2013) kommer man fram till att det inte går att se någon skillnad i inavelsgrad mellan grupperna man studerat.

I Pedersen et al (2013)-studien använder man sedan molekylära metoder för att kartlägga den genetiska variationen, vilket visar sig vara mer framgångsrikt än pedigree-analysen. När man studerar genetisk variation föredrar man att studera gener som inte är utsatta för selektionstryck (så som avel), detta för att kunna mäta variationen i sig. Man började med Y-kromosomen (som ju bara hanar har), men precis som i tidigare studier på hund kom man fram till att den inte är särskilt divers. Detta tros bero på dels att få varghanar användes i aveln när vargen blev hund (det har ett forskarlag från Karolinska institutet i Solna med Savolainen i spetsen visat i flera studier) och samma typ av ojämna könskvot har också visat sig utgöra bas för hundraser (visar en studie där flera svenskar har varit inblandade: Sundqvist et al 2006, “Unequal contribution of sexes in the origin of dog breeds.”).

Variationen på mödernet står det alltså lite bättre till med och där har man valt att mäta så kallat mitokondriellt DNA, vilket nedärvs via ägget från tiken till valpen (Mitokondrien kommer ni nog ihåg från skolan som cellens kraftverk och för att den antas ha varit en egen organism som ingått symbios med cellen). Det var där, i mtDNAt Pedersen et al hittade en större diversitet för arbetande hundar (i det här fallet jakthundar, setter och pointer) än för utställningsavlade (stor-pudel, italiensk vinthund och show-setter).

Något Pedersen et al verkligen understryker är att ett stort fynd är den stora förlust av genetisk variation som hundraserna utsatts för genom åren. Detta är de inte ensamma om att ha kommit fram till. Jag publicerade nyligen en studie där detta var det tydligaste resultatet (Jansson & Laikre, 2013, “Recent breeding history of dog breeds in Sweden: modest rates of inbreeding, extensive loss of genetic diversity and lack of correlation between inbredding and health.”) och där jag också diskuterar de uppenbara nackdelarna med inavel som analysinstrument – apropå problemet med diverse importer som antas vara obesläktade. Ett problem som jag antar att alla som försöker göra sådana här studier har mer eller mindre (inhemska raser utan mycket importer eller raser där man har kompletterande information undantagna) problem med detta. Ändå diskuteras det väldigt lite. Man nöjer sig med att konstatera att korrelationen saknas. Calboli et al har försökt göra en annan metod (byggd på F-statistik) men trots att jag frågat alla hundforskare jag mött de senaste fem åren så har jag inte träffat på någon som förstått den metoden, och jag har inte lyckats få kontakt med någon i forskarlaget.

Personligen hoppas jag att begreppet “genetisk variation” ska få lika stor betydelse som “inavel” har fått i Sverige. Jag hoppas att det jag beskriver ovan om olika metoder tydliggör att även om det finns en stark korrelation mellan inavelsnivån och graden av genetisk variation i en population så finns olika typer av metoder för att angripa olika typer av frågeställningar. Dessutom har det gått lite “troll” i inavelsbegreppet i Sverige. Dels för att man lite grann frångått vad det egentligen handlar om – nämligen sannolikheten att ett anlag “möter sig själv” i ättlingen till djuret det inavlats på, och istället har exempelvis SKK valt att bara räkna på fem led för att kunna jämföra inavelsnivåer mellan raser. Det är EN lösning på det beskrivna problemet ovan men jag tycker inte riktigt det är rättvisande att utesluta information på det viset. Två fel gör inte ett rätt, liksom.

En annan fördel med att diskutera genetisk variation snarare än inavelsgrad är att man slipper ha otur när man tänker som när miljöministern 2010 föreslog att vi skulle skjuta ett antal vargar för att få ned den genomsnittliga inavelsgraden(!). Jag kan tycka att man intuitivt borde kunna förstå att man inte kan skjuta någon population friskare men uppenbarligen kan man trassla in sig i sådana argument så kanske är gentisk variation ett bättre begrepp – då kanske alla förstår vikten av varje individ i en liten population? (Dessutom sköt de inte ens de mest inavlade i den där jakten, och det har vi också publicerat: Laikre et al 2013 i Conservation Biology.)

Att hundraser förlorat, och fortfarande förlorar, mycket genetisk variation verkar alla alltså vara helt överens om. Det finns en vanlig missuppfattning om att hundar i grunden måste ha mycket genetisk variation, så är det inte. Ur ett evolutionärt perspektiv är de fåtal hundra år som de moderna hundraserna funnits ingenting och när raserna skapades gick de igenom en rejäl så kallad “flaskhals”. Dessutom har ju hunden som art också gått igenom en flaskhals, när vargen blev hund för runt 15 000 år sedan.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Hundforskning. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s