Troll


Rättssäkerhet är något grundläggande i varje demokrati. Utan rättssäkerhet finns ingen reell yttrandefrihet och ingen kan känna sig trygg.

Jag vet precis när jag tog beslutet att avgå från Svenska Brukshundsklubbens centrala agilitysektor. Det var tävling på MY DOG i Göteborg 2010. Speakern presenterade mig som en av dem som jobbat hårdast för agilityn inom SBK och han berömde särskilt mina insatser för landslaget och vad gällde SM- och SMkval-regler. Jag kunde nästan inte starta loppet efter att ha råkat höra hur jag presenterades. Som en representant för SBK. För allt de stod för. Som inte var jag. Jag var och är stolt över att jag lyckades göra så mycket för att reda upp i administrationen av agilitylandslaget och för det objektiva landslagsuttagningssystemet som var min baby (och som kommer tillbaka i år, 2014) igen. Men jag kunde bara inte fortsätta representera SBK, som var helt ointresserade av att utveckla agility, bara pumpade oss på pengar och som dessutom krävde “lojalitet” gentemot förbundsstyrelsen. Denna “lojalitet” gällde även när de tog beslut som var direkt katastrofala för agilityn och som ingen agilitymänniska någonsin skulle kunna försvara – som ett tvingande medlemskap i SBK för att få tävla, till exempel. Och allt detta skulle vi stå bakom utan att vi som jobbade för agilityn centralt någonsin fick någon “uppbackning” uppifrån. Och rejält med skit “nedifrån”. Helt berättigat, saker och ting fungerade helt enkelt dåligt. Dessutom var ju det hela i grunden fel – SBK är till för bruksraser och både bruksraserna och agilityn förtjänar organisationer där de är prioriterade.

Jag avgick med närmast omedelbar verkan och lade istället min energi på att jobba för ett agilityförbund direkt under SBK (det som nu blivit verklighet, Svenska agilityklubben). Och SBK började genast motarbeta mig, personligen. Jag ska fatta den här delen kort, för den hör egentligen inte till saken, men samtidigt som detta hände hamnade jag i konflikt med styrelsen i min dåvarande lokalklubb, då de helt enkelt bröt ett avtal. Med stort stöd och uppmuntran från SBKs förbundssekreterare satte nu lokalklubbsstyrelsen igång att anmäla mig. Det hela var inget annat än mobbning och det de ville var att bli av med mig för att jag inte accepterade deras avtalsbrott utan skickade den sakfrågan (inte några personagrepp alltså) uppåt i organisationen. Alla dessa anmälningar de hittade på föll i alla fall platt. MEN de hade lyckats göra mig till ett offer för mobbning. De förstörde mitt rykte, gjorde mig till en “sådan där besvärlig typ” och det var ju inte bara de som tyckte illa om mig, det var ju alla andra också – och om alla andra hackar på en person, då är det ju den personens fel. Den personen är ju helt enkelt dum i huvudet och får skylla sig själv.

Min åsikt om att SBK var en dåligt val för huvudmannasakpet i agility stärktes naturligtvis av förföljelserna enligt ovan. Dessutom fick jag mer och mer medhåll, vi började organisera oss och vi insåg att en verksamhetsklubb för freestyle inte var långt borta, det borde “bara” vara för oss att haka på trenden. Men så lätt var det inte, SKK ville ge SBK en reell chans att förbättra sig innan de tog huvudmannaskapet ifrån dem. Här någonstans började smutskastningen av mig nå en obehagligt organiserad form. Negativa omdömen om min person stod att läsa överallt på internet. Jag bad om hjälp från både SBK, SKK, Studiefrämjandet, alla kloka människor jag kände… Men det här var ett par år sedan och “Internet-troll” var inget riktigt känt begrepp. Och några handlingsplaner mot mobbning fanns egentligen inte. Det råd jag fick ifrån förbundsstyrelsen var att varje gång någon anmälde mig borde jag göra en motanmälan.

Det hela kulminerade i och med trollet “Micke-Håkan”, som främst verkade på agilitylistan (som då lästes av tusentals agilityutövare). Detta troll, som först hette Micke och sedan Håkan, eller om det var tvärtom, blev rätt så fort avslöjad som en bluff (trollet kunde inte riktigt komma ihåg sina alias ens) men skrev ned mig riktigt ordentligt och jag kände mig verkligen, på riktigt, jagad. Jag och min dåvarnade sambo (som jobbade med datasäkerhet) lade ned ganska mycket tid på att spåra det här trollet, och lyckades till sist få tag i åtminstone en person som definitivt var inblandad i i alla fall ett av meddelandena. Jag skrev på min privata fejan-sida namnet på denna person och hoppades att det skulle nå personen ifråga och att Micke-Håkan skulle försvinna från nätet. Och det fungerade! Jag var verkligen så lättad! Men då anmälde den här personen mig till SBK för förtal, varpå SBK OMEDELBART avauktoriserade mig som agilitydomare, på livstid. Utan att höra min sida av saken ens.

SBK skickade också ärendet vidare till SKKs disciplinnämnd i ett försök att få mig utesluten som medlem. I samma veva slutade jag få information och utskick från SBK (trots att jag fortfarande var medlem). Bland annat fick jag plötsligt ingen information om agilitylärarutbildningen jag deltog i. När jag hävdade att det hela inte var något annat än mobbning fick jag tillslut till ett möte på SBKs ordförande. Han hävdade att det inte alls var mobbning utan bara en konsekvens av min bristande sociala kompetens. Man tror ju inte sina öron ibland, helt enkelt. Jag förklarade för honom att just min sociala kompetens har alla mina arbetsgivare hållit fram som en av mina främsta egenskaper och eftersom förbundsstyrelsen knappt hade träffat mig, samt att jag hållit ett antal utbildningar och dömt massor av tävlingar UTAN ETT ENDA KLAGOMÅL, var det orimligt att kasta ut mig från utbildningar på grund av något sådant. Han lovade att ta upp detta med förbundsstyrelsen och faktum är att några månader senare ändrade de skrivningarna så att det hela handlade om “brist på förtroende”. Hans agenda för vårt möte var i alla fall att på något vis “förhandla”. Om jag fick fortsätta gå lärarutbildningen och om de inte försökte få mig utesluten som medlem alternativt få tävlingsförbud, vad kunde de få då? Jag grät och spydde. Och grät igen. Drack en Mariestad på SBKs bekostnad. Men kunde verkligen inte förstå vad han menade. Vi kom ingenstans vid det mötet. Fast jag tror att jag lyckades få honom att förstå varför man inte ska äta tigerräkor. Han beställde dansk kyckling istället.

Troll-ärendet avgjordes så småningom i SKKs disciplinnämnd. Det konstaterades att jag förtalat Micke-Håkan i sin verkliga identitet vilket är ett brott mot SKKs grundregel 1:3. DN underströk att det inte handlade om att jag inte hade fört i bevis att det var rätt person utan att man inte får sprida sådana uppgifter i alla fall. Eftersom rekommendationen är “anfall är bästa försvar” hade jag frågat SKK om jag kunde anmäla trollet, men att vara internet-troll var inte mot några SKK-paragrafer, då i alla fall, så det gick inte. Jag fick i alla fall den allra lindrigaste formen av “påföljd”. En “erinran” vilket betyder att jag brutit mot regeln men att det fanns starka förmildrande omständigheter, så jag fick inget straff.

När den pärsen var över så fick jag plötsligt energi nog för att överklaga avauktorisationen som domare. Och det gick lätt. SKKs prov- och tävlingskommitté konstaterade snabbt att SBK inte har rätt att avauktorisera folk utan synnerliga skäl. Brist på förtroende är inte ett sådant. SKK/PTK ändrade avaukorisationen till en avstängning på två år. Vilket i princip hade gått så även om det var tydligt att jag kunde överklaga detta, då SKK/PTK egentligen inte tog ställning i sak utan bara sa att det var fel på straffskalan så var det liksom inte värt energin då det snart skulle vara över ändå.

Problemen uppstod snarare när jag, som SKK instruerade, skulle fråga huvudmannen SBK vad jag skulle göra för att återfå domarauktorisationen. Alla som har haft med SBK att göra vet hur hopplöst det kan vara att få svar och det här var definitivt inget undantag. Efter att jag legat på som fan fick jag tillslut veta att jag skulle döma upp enligt ett dokument om kvalitetssäkring av domare vilket innebar att jag var tvungen att döma upp något innan avstängningen gick ut. Trots alla frågor kring detta fick jag inga svar och efter att ha konsulterat en rad människor som borde kunna läsa alla paragrafer och efter att själv gjort det nogsamt förstod jag det som att SBK inte gav besked om huruvida denna uppdömning räckte men att det var tydligt att MINST detta måste jag göra för att följa deras kvalitetssäkring.

Under den här perioden (våren 2013) försökte jag verkligen få tydliga svar, skriftligt, från SBK men jag fick inget mer. SBKs agilityfolk var kanske fullt upptagna med att försöka hålla kvar huvudmannaskapet för agility som SKK nu hade givit dem ett ultimatum kring – antingen skulle de förbättra sig på nämnda punkter eller så skulle de förlora huvudmannaskapet, och agilitypengarna. Jag uppfattade aldrig att de bemötte vår kritik i sak, däremot spred de skrämselpropaganda och rent felaktiga uppgifter via officiella kanaler så som Brukshunden. Allt som gynnade deras syfte. Och mig personligen gick de synnerligen hårt åt. För andra året i rad pratades det skit om mig ifrån talarstolen på kongressen.

Jag försökte bemöta den information som felaktigt spreds ut som “fakta”. Men mina kanaler var för smala. Tills jag fick tag i runt 6000 mejladresser till agilitytävlande. Jag skickade då ut ren information kring vad huvudmannaskapsfrågan egentligen handlade om. Jag gjorde det från min jobbmejladress då den tålde större utskick än min privata gmail, men jag undertecknade tydligt privat med “Agilityhälsningar Mija Jansson”. Detta ledde till att SBKs agilityutbildningsansvarige kontaktade min chef och försökte få mig anmäld för tjänstefel. När min chef inte fullt såg problemet utan sa att hon också använder sin jobbmejl privat så skickade ordföranden för centrala aglitygruppen ett mejl till universitetskansliet och försökte anmäla mig så. Hon försökte vara anonym men missade att mejl man skickar till universitetet är offentliga. (Jag fick ingen skit för detta på jobbet. Man konstaterade att det är bättre att använda privata adresser privat men att jag inte kunde anklagas för det som anmälarna påstod – att försöka använda SUs namn för att ge tyngd åt det jag framförde. Däremot ställde en förvånad press-sekreterare mig frågan: Vad är de egentligen upprörda över, du har ju bara skickat ren information?)

Några mer svar på frågan om vad jag skulle göra för att få tillbaka auktorisationen som agilitydomare fick jag dock inte så jag, och ett STORT gäng, som hjälpte mig att arrangera uppdömningen lade några hundra timmar på detta. Jag träffade nämnda agilityansvariga på en rad tävlingar under sommaren, men de gick alltid en omväg när de såg mig. Försökte ringa agilitygruppens ordförande, men fick inget svar. Senare försökte gemensamma agilitybekanta till oss få kontakt med henne men hon ringde aldrig upp någon. Strax före tävlingen fick jag ett kryptiskt brev om att jag inte fick ansöka om att döma upp förrän avstängningstiden var över. Jag svarade att jag inte tänkt göra det, bara själva uppdömningen. Fick aldrig något svar.

Uppdömningen gick strålande, tävlingen liksaså och vi drog in flera tusen kronor till FRIENDS – som vi hade fått lov av min hemmaklubb, Solna-Sundbybergs BK, att skänka överskottet till.

Sedan får jag veta att SBK anmält mig, igen. För att jag brutit mot en skrivning i SKKs domaretiska regler om att man inte får döma prov eller utställningar om man är avstängd som domare. Det jag hört är att även denna anmälan kommer från centrala agilitygruppens ordförande, men det vet jag egentligen inte för JAG HAR INTE FÅTT SETT ANMÄLAN. Jag ombads bara svara på frågan varför jag brutit mot den här regeln. Jag svarade som det var, att jag inte fullt känt till den, i alla fall inte tänkt på den. Att det är oklart om “tävling” inkluderas däri, för mig i alla fall. Att SBK har tryckt på sina egna etiska regler snarare än SKKs. Att SKK/PTK sa att jag skulle följa SBKs instruktioner – vilket jag gjort till punkt och pricka.

Dagen före min disputation kom beskedet. SKK har stängt av mig ett halvår till för att jag när jag följde SBKs instruktioner bröt mot SKKs regler. Det gör att SKK anser att SBK har rätt när de säger att det inte går att ha förtroende för mig. Varför vet jag alltså inte riktigt, för jag har inte fått se anklagelsen.

Efter tidernas panikångest-attack den kvällen bestämde jag mig. Det kan inte få vara okej att bedriva personförföljelse på det här sättet. Jag var en väldigt levnadsglad person och jag tänker bli det igen. Det här handlar inte om att “få döma agility”. Det handlar om bristen på rättssäkerhet och hur systemet gynnar dem som vill ägna sig åt personförföljelse utan att vi som drabbas har NÅGONSTANS att vända oss. I lilleputt-landet Hundsverige med sin “myndighet” byråkratiska SKK kryllar det av åklagare, men det finns inga försvarare, alls. Och man blir fälld utan att ha blivit hörd. Utan att få veta vad man blivit anklagad för.

Är det okej? Nä, jag tänkte väl att du inte tyckte det.

Jag vill göra en rättsutredning och tigger därför pengar till det. Har du några slantar att avvara (kanske en startavgift?) så hjälper du inte bara mig utan också alla andra som riskerar att råka ut för samma behandling som jag i framtiden. För jag är långt ifrån den förste att drabbas. Låt mig bli den siste!

MARIA Jansson, Swedbank:
8327-9
904 525 074-4

SWISH 0736588167

Frågor: mija(a)agilitybiten.se

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

7 Responses to Troll

  1. agilityintresserad says:

    Detta låter som rena kafka-mardrömmen. Det finns verkligen destruktiva personer som håller på så här, så jag tror dig. Har själv utsatts i ett helt annat sammanhang än hundvärlden och sett andra utsättas för samma person med tillhörande gäng, men tyvärr är många naiva och okunniga och tror att det är en “konflikt” etc. Skadar organisationen, för det är ofta ärliga,ambitiösa, sociala personer som ses som ett hot och blir måltavla. Plus att det tar tid och energi att reda ut allt trassel de skapar. Beundransvärt att du skriver om det på din blogg, hoppas trollen spricker i solen. Sätter in en hundring när jag betalar räkningar.

    • Mija says:

      TACK för din kommentar! Jo, jag skulle nog beskrivas som ärlig, ambitiös och social. Faktum är att jag, i ett annat sammanhang, bett mina vänner beskriva mig och detta är vanligt förekommande ord. 😉
      Jag känner igen mig massor i det du skriver. Just detta att folk inte ser mobbningen utan vill kalla det “konflikt” är otroligt tröttsamt. Det går alltid att hitta andra förklaringar i varje situation, man måste se till hela bilden. Numera klipper jag direkt med dem som inte förstår att det handlar om mobbning. Jag är nog ganska stark som person men att leva i denna Kafka-skit har varit, och är, otroligt påfrestande. Orkar inte höra på naiva personer som inte “tror” på mobbning, typ.
      Jo, det var SKITjobbigt att skriva om det i bloggen. Men jag upplever 1\ att jag är tvungen, då jag behöver ekonomiskt stöd 2\ att det värsta med mobbning är att ingen står för vad de gör så det finns liksom inget att förhålla sig tilll… Att beskriva min verklighet, att sätta ord på det, hjälper. 3\ Det är skönt att kunna hänvisa de som tror att jag “hamnat i massa konflikter” till något. För prata med dem orkar jag inte.
      Ha det!

  2. agilityintresserad says:

    Tillägg: kom på att det jag skrev kan missförstås: jag har inte utsatts för samma personer som du alltså och har ingen aning om vilka det är, men kände igen fenomenet: mobbare

  3. agilityintresserad says:

    Jag har också väldigt bra referenser,faktiskt speciellt vad gäller samarbete, från alla arbetsplatser jag varit på utom en (fast ledningen där byttes ut senare). Tror man blir lättare utsatt om man är lite principfast och ärlig och vill skilj sak från person, inte för sin personlighet utan dels för att man i det längsta inte använder fula knep för att slå tillbaka och att man i ärligt konstruktivt syfte råkar lyfta “besvärliga” saker. Jag går helst den formellt rätta vägen om något inte fungerar, jag följer helst inte heller informella ledare och går inte med i klickar av dominerande personer utan samarbetar hellre med alla. Är fokuserad på själva jobbet och samarbetar kring det istället för att bilda “sociala gäng”. Bra ledning uppskattar ju just att man gör så, men är den formella ledningen undvikande och inte vill ta tag i problemet jag tar upp (rörde sig alltså från början i mitt fall om rätt små,praktiska enkla saker som jag trodde lätt skulle fixas) så synliggörs ju deras undvikande och det blir ju jobbigt för dem.,och jag görs till den jobbiga personen som kritiserar folk, uttrycker mig på fel sätt, minsann själv inte är så lätt att ha med att göra osv osv i det oändliga. Istället för att åtgärda själva problemet. Kommer man sen senare till denna undvikande ledning och säger att man blir mobbad så blir det ju väldigt jobbigt och man slår ifrån sig och skyller på den som utsätts. Jag använder inte ordet mobbing eftersom många tyvärr tror att det handlar om någon lite udda person som inte får vara med i gemenskapen, typ. Dvs fokus läggs på det sociala och den utsatta personens beteende och personlighet. Min erfarenhet är att det är bättre att säga att man blivit motarbetad av en liten klick knepiga dominerande personer som kan gå över lik för att få någon liten social position eller en fördel av något slag etc. Och framförallt att ledningen/organisationen inte motverkat detta (om man pratar med utomstående). Alltså beskriva det som hänt så att fokus blir på deras skumma beteende, så att man slipper redogöra för hela mobbingbegreppet och reda ut missförstånd kring det. För att må bra igen så måste man på djupet inse att det som hänt faktiskt inte ALLS har med en själv att göra. Det är ju bra att rannsaka sig själv, men som utsatt anställd/vanlig medlem etc i en organisation som inte fungerar bra pga dålig struktur, svag ledning etc så är det INTE rätt tillfälle. Ha det gott själv 🙂

    • Mija says:

      Haha, är du säker på att du inte springer omkring i mina skor? “Min erfarenhet är att det är bättre att säga att man blivit motarbetad av en liten klick knepiga dominerande personer som kan gå över lik för att få någon liten social position eller en fördel av något slag etc” PRECIS så var det i den lokala brukshundklubben jag lämnade! Människor som saknade “position” “IRL” som verkligen tyckte att /agility/makt var värt att gå över lik för! MEN – precis som du skriver så har jag väldigt svårt att gå på person, liksom. Försöker hålla mig till sak så länge det går. Men du har helt rätt – det ger dem tolkningsföreträde. Det är faktiskt skrattretande hur många verkligt socialt inkompetenta människor i den här soppan som kallat mig socialt inkompetent. 😉 Ett stort misstag jag gjorde från början var att just skratta åt det. (Fast inombords ler jag lite fortfarande, personer som inte förstår värdet av verkliga möten med människor och mest pratar med sin hund… voijne.) Jag skiter väl egentligen ganska mycket i vad folk tycker om mig. En del påstår att sådant “rinner av mig” men det är inte sant – det fastnar liksom aldrig från början. Jag bryr mig inte om att vara omtyckt. Det duger för mig att vara kompetent. Att göra bra ifrån mig (i det ingår givetvis att samarbeta med dem man jobbar ihop med). Allianser, fascism och feghet går bort. Fetbort.

      Jag har blivit avrådd från att berätta mer om detta. Folk är rädda för att jag ska bli stämplad som bråkig på livstid. Jag är inte det minsta rädd för det. Om det är bråkigt att inte lägga sig död för en mobb (så att de kan vända sig mot nästa offer) så är jag gärna bråkig. Och jag är mycket hellre mobbad än att smälta in i en genomrutten organisation. Och jag är stolt över att jag vågade vara visselblåsare kring agilityns organisation i SBK. Rätt fick vi dessutom.

      Till syvende och sist står väl var och en mest tillsvars inför sig själv? Givetvis rannsakar man sig själv när man är utsatt för mobbning, och jag har insett saker om hur lättkränkta människor kan vara. Men jag tycker inte illa om mig själv, det har jag aldrig gjort.

  4. agilityintresserad says:

    Precis, folk får ju tycka och tro vad de vill så länge de inte börjar försöka sätta käppar i hjulet, aktivt försöker förstöra någons rykte, undanhåller information etc. Kontakta arbetsgivare, inte ge information om regler för uppdömningen etc, sånt är exempel på att bråka – att avslöja att man blivit utsatt för sånt är självklart inte att bråka, tvärtom, det är ju för att få stopp på dumheterna och för att man inte vill att fler ska utsättas. Ungefär som att det skulle vara bråkigt att polisanmäla ett brott,upp och nervänt resonemang. Och hur trevligt låter det egentligen med en miljö där man riskerar att “stämplas på livstid” ? Tror inte att det faktiskt är så illa, och om det är det så kan väl de som oroar sig för det låta bli att acceptera det istället.

  5. Pingback: SM | hundsanningar

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s