När det är mycket ska man ta det lugnt =o)


Jag trivs nästan alltid bäst på hösten. Stillheten av att det helt enkelt inte finns så mycket att göra ger mig ro. Mörkret gör att det känns mysigt att sitta inne och ”pyssla” om kvällarna och jag har helt enkelt inte lika mycket energi att göra saker som på våren. Vilket, för mig, är en lättnad. För mig är överskottsenergi ofta ett problem som försätter mig i långvarig stress.

Maj brukar vara värst. ALLT ska hända i maj. Studentexamens, konfirmationer, fester, examensfester och fan och hans mosters kalas. På jobbet är det slutet av terminen för studenter jag undervisar och inför ”semestrarna” (som ingen på min avdelning egentligen tar ut på riktigt) är det massor som ska hinnas med. Samtidigt EXPLODERAR antalet hundaktiviteter. Det är aldrig så mycket tävlingar och kurser i min kalender som i maj. Tävla mycket i maj vill jag för att det är bra att få till det före SM, helt enkelt. Ja, och nästa helg är det ju landslagsuttagning. Bara en sådan sak. När ska jag någonsin lyckas satsa ordentligt på den?

I år började maj månad dock alldeles, alldeles, utmärkt. Förutom att jag har en tuff deadline på jobbet i slutet av maj så kändes allt inom kontroll liksom. Jag njöt av livet och vårsolen. Förundrandsvärt mycket, till och med. Tog mig tid att sitta lite i vårsolen och bara njuta. Träffade en bedårande hundvalp och bad att få klappa den (!) och vaknade med något bubblande som kan liknas vid glädje i kroppen.

Men det gick över.

Mobbningen passerar alla gränser 😦

I höstas gick jag för en kort period ur TG3 på Stockholmsavdelningen. På grund av något man med mycket stor välvilja skulle kunna kalla ett ”missförstånd”. Detta reddes dock snabbt upp men vid det tillfället hade man ställt in resten av träningarna för terminen av någon anledning som för mig fortfarande är okänd. Inför vårterminen tog jag, för säkerhets skull, kontakt med ansvarig för gruppen (de hade bytt sedan i höstas) för att få bekräftat att jag var med. Svaret uteblev helt enkelt men jag var inte så oroad för det, jag menar, jag hade ju sagt att jag ville vara med och det, tillsammans med mitt och hundarnas namn, är det enda de behöver. Trots detta, och trots att jag till och med frågat om det var några problem fick jag ingen inbjudan till kick-off. Alla mina träningskompisar på klubben fick en inbjudan till kick-offen. Men inte jag. Det kändes naturligtvis ungefär lika kul som att vara den enda i skolklassen som inte blir bjuden på populära Linda Svennssons kalas. Ni vet. Jag bad flera gånger om en inbjudan till kick-offen, men jag fick ingen. Tillslut kontaktade ansvarig mig och sa att jag anmält mig på fel sätt, rent formellt, till den förra ansvariga. Jag kontaktade den förra ansvariga och vi redde ut ”missförståndet”, en gång för alla trodde jag. Men den nya ansvarige, en person jag räknat till mina närmre vänner de senaste tio åren (note to self: lita aldrig på hundmänniskor) påstod fortfarande att jag gjort något formellt fel (när jag meddelade vad jag och mina hundar heter). Vi det här laget var jag rejält knäckt på det hela och bad en vän försöka anmäla mig på korrekt sätt eftersom jag uppenbarligen gjorde fel hela tiden. Men se, det gick inte, för man måste anmäla sig själv. Tillslut lyckades jag anmäla mig! Men någon inbjudan till kick-off och info som ALLA andra fått, se, det fick jag inte!

Jag skrev då till alla i gruppen och sa att jag upplevde att jag ännu en gång anser att jag är utsatt för mobbning på SBKs Stockholmsavdelning, att jag ville delta i gruppen men inte fick någon information. Några i gruppen svarade och vidarebofordrade informationen. Någon påpekade att det hela är förjävligt. Någon beklagade. Någon ifrågasatte om de med makten verkligen gjort det här med flit, det måste väl föreligga något missförstånd?

Jag hann delta på en träning och jag tyckte det gick bra. Människan som alltid skriker på mig i samband med banbygge gjorde det nu också men jag behöll lugnet så det kändes bra. Sedan var det dock så att de grupper som skulle gå efter varandra bestämdes på ett sätt som inte alls funkade för mig (mina hundar hamnade i grupperna efter varandra och Råttan som är tolv år behöver värmas upp rejält). Men det var inget problem sa ansvarig. För jag kunde ta mig tid att värma upp. Detta stämde också med den information jag fick i höstas, då jag frågade om man inte längre behövde se på varandra i träningsgrupperna (vilket tidigare varit en regel) eftersom den populäraste bruden ställde sig demonstrativt med ryggen mot banan VARJE gång jag tränade. Svaret var i princip att reglerna är vägledande och i viss mån flexibla. Så jag värmde mina hundar när det passade mig…

En vecka senare får jag ett mejl från ansvarig om att jag är utesluten ur TG3 för att jag när jag värmt upp mina hundar, enligt hans instruktion, brutit mot reglerna (!?!?!?) och för att jag är medlem i hundungdom och inte brukhundklubben, trots att jag är över 25 (en regel de hittade på i samma ögonblick som jag bestämde mig för att lösa medlemskap i HU istället för BK (vi har tidigare haft MÅNGA medlemmar som varit över 25 och varit med i TG, det vet jag eftersom jag både startade TG för snart tio år sedan och var med i administrationen tills i höstas då mobbningen gick för långt). Det här med hundungdom skriver man dock inte rent ut till mig utan man skriver bara att jag inte är med i BK… i vanlig ordning får jag inte tillräcklig information om reglerna de hittat på att jag bryter mot för att hinna förklara och försvara mig.
Slutligen påstår man att JAG skapar otrygghet i gruppen när jag berättar om hur jag upplever mobbningen. I den här gruppen finns människor som aktivt försökt ta av mig min tävlingslicens, genom anmälningar till höger och vänster. Skapar det kanske otrygghet? En av dessa männsikor kan inte vara i närheten av mig utan att bete sig MYCKET aggressivt. Skapar det kanske otrygghet? Ledaren för gruppen VÄGRAR ha kontkt om de problem som upsstår via telefon utan skickar bara elaka mejl där han målar in mig och andra i hörn vi inte kan ta oss ur för vi hann inte uppmärksamma att reglerna ändrats sedan vi såg dem sist. Skapar inte det otrygghet? Inför det slutliga mejlet där mobbarna helt enkelt skriver att jag inte är välkommen tillbaka till TG (mycket tveksamt om det de gör ens är förenligt med föreningslagen) med mindre än ännu en (!) ansökan (mindre än en månad efter att de på nåder beviljat den första) uppmärksammade jag tystnaden då jag hade erbjudit mig att ta hand om träningen den aktuella tisdagen eftersom många skulle på möte den kvällen. Ansvarig svarade inte på mejl så jag sökte honom, många gånger, på telefon och sms. Men han svarade inte. Han valde att skicka ett elakt mejl.
Jag är fortfarande, djupt, chockad.

Med anledning av ovanstående och den ryktesspridning som uppkommer härom vill jag tydligt poängtera att jag INTE, ALDRIG, sagt att jag inte vill ”prata om saker och ting”. Däremot kommer jag ALDRIG mer att ställa upp på något möte där förändring av min personlighet står på dagordningen. Har någon något emot min person kan vederbörande faktiskt kontakta mig privat (eller bara låta mig vara ifred…) Att ta kontakt med andra människor och be om ett möte om någons personlighet som man vill förändra är… just det, mobbning. Och det är mobbning även om det händer utanför den inre kärnan i Sthlmsavd.
Alltså, jag pratar gärna och försöker lösa de konkreta problemen (det vill säga hur jag ska kunna nyttja den rätt att träna på klubben som jag har enligt medlemskapet). Det är mobbarna som vägrat prata med mig. Det jag inte kallar att ”prata om saker och ting är”:
– Att skrika och bete sig aggressivt. Har jag varit utsatt för det upprepade gånger med samma person vill jag inte pröva att ”prata” mer.
– Att ha möten där det finns en tydlig maktobalans.
– Att ha möten utan dagordning med förteckta hot.
– Att ha möten där min personlighet ska diskuteras – har man problem med någons person tar man det mellan fyra ögon. Eller (företrädesvis) övar sig på acceptans.
Den som påstår att jag är ovillig att prata om saker och ting ljuger. Punkt. Alla som känner mig vet att jag har talets gåva och att samtala är inte ett problem för mig, så länge det faktiskt är ett samtal. Det enda jag vill är att banträna agility. Det är väl smått otroligt att det ska kunna vara så jävla svårt att ordna?
Ps. Eftersom nu JAG anklagas för att inte vilja prata med småhundsmänniskor om problemen så skriv nu inte en elak kommentar i min blogg om du känner dig träffad av ovanstående. Ta kontakt IRL som en vuxen människa. Svara i telefonen. Försök reda ut problemen.

Agilityns framtida organisation :-/

En av anledningarna till att jag (se ovan) inte förlängt mitt medlemskap i SBKs Stockholmsavdelning är att jag är osäker på om jag vill förlänga mitt medlemskap i SBK över huvud taget (och medlemskapet i SoSu BK löper ut senare vilket gav mig mer betänketid som dessutom löpte över kongressen, som var i helgen). Det här är ett väldigt svårt beslut för mig som har många bottnar.

Om det hade varit så att SBK helt släppte agility så skulle valet för mig som brukshundsuppfödare och –förare vara VÄLDIGT enkelt. Jag skulle vara kvar och lägga så mycket energi jag orkade på att förändra stenåldersstrukturen.
Om det hade varit så att kongressen beslutat att ta arbetsgruppens menlösa förslag om en klubb i klubben (ett agilityförbund under SBK på samma nivå som rasklubbarna, typ) så hade man som agilityaktiv inte haft något annat val än att vara med i SBK om man nu vill vara med och påverka.

Nu beslutade kongressen i princip ingenting. Eller, ja, man beslutade att utöka samarbetet med HU och KK… Inom agilityn har vi dock aldrig haft problem med det, så länge SBK/FS inte satt käppar i hjulen och inte låtit oss samarbeta (2007 skrev SBK/FS till och med in i agilityreglerna, över våra /centrala agilitygruppens/ huvuden) att man skulle vara TVUNGEN att vara medlem i SBK för att tävla på SBKs agilitytävlingar! Helt emot principen om en allmänn hundsport. Vi lyckades stoppa pressarna i sista stund. Att alla får vara med är agilityns själ (det var bland annat därför jag startarde träningsgrupperna på Stockholmsavdelningen, se ovan).

Agilitysverige håller efter kongressen andan och hoppas att SKK tar sitt ansvar… Jag hoppas och tror på det.
För min personliga del, gällande mina medlemskap så har jag just nu ett medlemskap i Stockholms hundungdom (klubben i mitt hjärta för vilken jag arbetat, mer eller mindre, oavbrutet sedan jag gick med där år 1991) – för vilka jag egentligen inte vill tävla för att det helt enkelt är ”fel”. Å andra sidan… det är också helt ”fel” att en allmän hundsport som agility ligger under EN specialklubb (SBK). Så länge SBK centralt gör agilityn så mycket skada har jag egentligen ingen lust att stödja dem med min centrala avgift. Samtidigt älskar jag att träna på SoSu BK – en oas i en stressig vardag – och kelpieklubben är faktiskt en av de bästa klubbar, alla kategorier, jag varit med i i mitt liv. Jag tar gärna emot hjälp att tänka kring detta. Det känns som att mina kärlekar krockar, på något vis.

För den bästa klubben av alla, Solna agilityklubb, var kongressbeslutet antagligen det sämsta som kunde hända. För oavsett om en verksamhetsklubb bildades under SBK eller under SKK så skulle det vara möjligt för oss att söka inträde i den klubben på sikt. Nu står vi och stampar i samma läge. Vi har dock sedan länge funderat igenom olika scenarier och i detta läge kommer vi att skriva ett brev till SKKs föreningskommité och helt enkelt fråga hur vi ska kunna gå tillväga för att skapa förutsättningar för att kunna söka inträde i SKK under rådande förutsättningar. I Norge har man gjort något liknande på nationell basis – man har bildad ett agilityförbund som man ämnar söka inträde i NKK med. Kanske borde vi göra något liknande i Sverige?

Nystart i Skåneland 🙂

Förra helgen var det för första gången dags att tävla med vår nya lagsammansättning (Maria – Nasa, Lydia – Dingo, AnnaCarin – Ed och så jag och Rasken). Det var en otroligt trevlig tredagarstävling på Sydöstra Skånes Brukshundklubb och även om jag varit så nöjd med tidigare laguppsättningar att jag inte trodde att något kunde mäta sig så kändes det här också bra.  Mina lagkamrater är fantastiska människor, lagkamrater och agilityhandlers! Det ni!
Resultatmässigt fick vi kanske med oss lite mindre än jag kan tycka att vi förtjänade, banorna var ganska svåra men framförallt var vi lite dåliga på att sätta loppen samtidigt, liksom. Vi bärgade i alla fall vår alldeles första pinne – i agilityklass dessutom – vilket kändes otroligt gött!

Det var individuella tävlingar också, de sista inför landslagsuttagningen, och jag och Rasken har väl aldrig producerat så mycket disk! Men… det var mycket tunnelfällor och jag tränade på många av dem före jag for till Spanien (se nedan) så det kanske var det bästa som kunde hända! Förutom ”några” tunnlar för mycket gick Rasken fantastiskt fint!  Rasken fick också med sig en agilitypinne hem från Skåneland, så nu har vi två (och en i hopp).

Råttan – livmodersinflammation 

Visserligen reflekterade jag över det i Skåne, att Råttan drack sådana ofantliga mängder vatten. Jag tänke till och med tanken att jag borde ha kastrerat henne i förebyggande medans hon var yngre. Men… det var väldigt, väldigt varmt. Och jag tyckte inte att hon drack så mycket när vi kom hem. Vi var och andra sidan inte hemma så länge. Det var måndagen det handlade om och på tisdagen, i samband med en pick-nick med jobbet, överlämnade jag en fullständigt normal Råtta (som ägnade hela pick-nicken åt att försöka komma åt mat) till hundvakten, tillika en kollega till mig. Senare samma kväll ringer hundvakten och frågar om det är normalt med flytningar hos hund. Javisst, inte konstigt i sig, säger jag, mitt i pack-stressen. Väl i Spanien lugnar jag mig något och börjar fundera på det där med flytningar… och att hon drack så mycket i helgen… Skickar ett oroligt mess till hundvakten och förväntar mig ett lugnande svar. Men svaret kommer som en fråga: Brukar du servera henne mat någon särskild tid för hon vill inte ha maten. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag behöver väl kanske inte beskriva paniken? Avståendet mellan Stockholm och Oviedo kommer aldrig att kännas så stort som i just den stunden. Veterinären sa att det var för inflammerat för att medicinera men att hon inte behövde opereras på stört. Hon stod på smärtstillande och var under omständigheterna väldigt pigg. Han rekommenderade operation trots hennes ålder med tanke på hennes allmäntillstånd men sa, som det var, att det hela ju också är en ekonomisk fråga. Jag tror jag slutar beskriva skeendet där. Tror att ni kan förstå ångesten alldeles utan att jag beskriver den. Avslutningsvis är Råttan i alla fall opererad nu. Enligt veterinären gick allt som det skulle och enligt hundvakten mår hon förhållandevis bra. Själv sitter jag i skrivande stund på flyget och kan knappt bärga mig tills jag kan få se min gammelgädda. ❤

WAO i Spanien

Den senaste veckan har jag spenderat i ett regnigt och, på riktigt, svin-kallt, Spanien. Så en annan sak jag ser fram emot att komma hem till är värmen. Jag var på plats för att coacha norrmän och det gick både bra och var roligt, de gjorde både fina prestationer och resultat. Dessutom är de förbannat trevliga människor och jag har haft det riktigt, riktigt kul. När jag inte frös ihjäl. (Nu säger piloten att det är 20 grader i Stockholm! Yey!)

För mig var det, efter många om och men, första gången på WAO. Härligt att det blev av att jag kom dit någongång – jag har såklart varit nyfiken på arrangemanget. Först var jag som landslagsansvarig i SBK utsedd att utreda om de som tävlade på WAO bröt mot några regler inom SKK. Jag kom fram till att så inte var fallet och ingen tävlande har heller råkat ut för några repressalier under de år mästerskapet nu pågått. Första året WAO skulle gå skulle jag först ha varit team manager men, hur ska jag uttrycka detta?,för att inte trampa andra på tårna, kanske, hoppade jag av. Senare visade det sig att SBK krockade landslagsuttagningen med WAO och, hör och häpna, så gjorde man även året efter! I år var det då äntligen dags för ett ”riktigt” svenskt lag och jag sökte såklart. Och kom på första reservplats…. Fuck kan man säga om det. Jag glädjer mig i alla fall åt att jag är sämst av de bästa – för Sveriges 650-lag hörde verkligen till de bästa på WAO! 

Något av det häftigaste (mycket häftigare än jag hade trott faktiskt) var att se Gamblers-tävlingen! Så jäkla coolt! Jag älskar den tävlingsformen. Kanske framförallt för att det är så mycket jag inte begriper i fråga om strategier och liknande. Något av det bästa på hela resan (tyckte jag) var när hela det norska laget satt på cafét och diskuterade lämplig strategi för öppningsdelen av Gambler-tävlingen utifrån banskisser (som visserligen stämde ganska dåligt med verkligheten sedan men det gjorde ju bara att vi fick diskutera saker ännu en gång).

WAO är ENORMT proffsigt och trevligt arrangerat. Staben som åker runt och sköter arrangemanget är ett gäng proffs, mest engelskmän, ledda av Greg Derrett och kvinnan bakom Clean Run Magasine (som jag just tappade namnet på) tillsammans med en lokal arrangör. ALLA inblandade var extremt trevliga, tillmötesgående och entusiastiska – några griniga funktionärer fanns inte att skåda, trots de, för Spanien i maj, ganska extrema väderförhållanderna. Sekreteriatsmänniskan KRAMADE mig innan vi skulle åka! Även om jag knappt hämtat mig från chocken måste jag säga att hennes värme och engagemang för det administrativa kring tävlingen inte går att jämföra med motsvarande människor jag mött på FCI-arrangemang när jag varit lagledare eller administratör för landslag – dessa brukar mer köra på att träna folk genom trail-n-error och positiv bestraffning (i.e. utskällningar).

Det WAO inte är är publikvänligt. Det är helt enkelt rätt så omöjligt att följa tävlingarna, man saknade kunskap om vad som behövdes i form av tid och fel och sådant i finalerna, och så vidare. Men jag tvivlar inte en sekund på att detta är något som kommer att fixas till inför framtiden.

Det WAO verkligen är, som någon skrev på fejan (Johan L?), är en agility-orgie. Man tävlar i ”femkamp”, ”normalt mästerskap (hopp+agility)”, ”games” (snooker + gamble) och i ”femkamp i lag” (i det senare avgörs finalen med en staffettpinne som lämnas vidare mellan ekipagen i laget, en från varje storleksgrupp, vilka är fyra i WAO).

Prestige då? Jo, det kommer nog. I dagsläget är konkurrensen inte att jämföra med FCI-VM men eftersom själva tävlingarna är så extremt mycket bättre arrangerade så är det hela antagligen bara en tidsfråga. Dessutom – vi såg några extremt duktiga, för oss nya, ekipage på denna tävling. När vi grubblat en stund över hur vi missat dem kom svaret så självklart som det är – det handlar om blandraser och raser som inte är godkända av FCI. På WAO får de bästa agilityhundarna vara med. Det handlar om agility. Inget annat. Alls.

WAO är på många, många sätt, alldeles, alldeles underbart! 

Stresshantering :-/

Jag går på stresshanteringskurs på jobbet. Till förra tillfället fick vi i läxa att logga vår fysiska aktivitet. Det var sådana ”check”-grejer, liksom. Efter att jag lämnat in min läxa fick jag i uppgift att INTE logga saker jag gör utan bara vara… Det var tydligen ingen tävling där det gick ut på att kryssa så mycket sa de. Hur menar de då? 😉 Imorse missade jag ett tillfälle på stresshanteringskursen då jag befann mig på en flygplats i Madrid vid tillfället. Så nu stressar jag över det. Check.

Inför landslagsuttagningarna 

Det är väl förbannat. För några dagar tänkte jag ”fan va skönt att detta utan tvekan kommer att bli den bästa uttagning jag någonsin genomfört, äntligen goda förutsättningar!”. Vad händer? Alla pengar (och några lånade) går till Råttans livmoder och henne kan jag knappast släpa med till någon landslagsuttagning. Sjuka pälsklingar kan liksom inte bo i bilen och jag kan inte utsätta henne för att vara i hallen, såklart. Men hon lever. ❤

// Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Familjärt, Mobbning. Bookmark the permalink.

2 Responses to När det är mycket ska man ta det lugnt =o)

  1. Människor som burit sig dumt åt mot någon, särskilt de som gör det genom tystnad, vill inte bli påminda om det. Personen som blivit illa behandlad är en påminnelse bara genom att finnas i närheten. Klart att den som varit dum känner sig otrygg i sällskap med den den varit dum emot. Tror inte du kan vinna. För många personer har för mycket dåligt samvete att döva, de behöver distans till dig rent fysiskt. Rättvisa existerar inte i sammanhanget.

  2. Tina says:

    Först så går det upp och sedan så går det ner – det händer en hel del i ditt liv ser jag.
    Det som pågår på Stockholmsavdelningen har jag sådan fruktansvärd otur när jag tänker på hela tiden, för jag kan inte för mitt liv förstå vad som är problemet… har någon vågat berätta det för dig?
    Alltså – vet du vad du anses ha gjort, för att några ska känna sig otrygga? Känner sig alla i gruppen otrygga också, eller bara några, och har i så fall de som inte känner sig otrygga, inte någon talan???

    Själv skulle jag känna mig oerhört trygg med dig, för jag skulle alltid vara säker på att du tog träningen på största allvar, att du alltid sa vad du tyckte och att du alltid menade det du sa.
    Sån’t blir i alla fall jag trygg av…

    Grattis till pinnar och att du kan fnissa åt stresshanteringen och jag hoppas att WAO var en riktig batteriladdare för dig, även om du fick tråkigt besked om Råttan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s