Så känns “den andra våldtäkten” och meningen med TG


När jag, för nio år sedan nu, nyss hemkommen från studier i Skövde (där antalet agilityutövare och potentiella sådana var betydligt färre än i Stockholm vilket fick mig att tänka efter lite) drog igång den första gruppen i vad som kom att bli träningsgruppssystemet (TG) på Stockholmsavdelningen var det två saker som drev mig:

1. Jag märkte att när jag kom hem från mina studier tränade jag med samma människor som innan jag for, med några få tillskott. Dessa var, liksom vi, tjejer mellan 18-30 typ. Vi hade kurser och där deltog män och kvinnor i alla åldrar. Men bara yngre kvinnor blev kvar… Varför det var så var rätt så lätt att inse. Tävlingsträningen var en social grej vi hade, inget vi bjöd in människor vi inte “gillade” (mycket) till.

2. Det var också en fråga om resurser. Dels i form av de människor vi missade. Jag var i alla fall övertygad om att vi missade folk som jag kunde ha utbyte av i agility även om de inte gav mig något rent socialt. Dessutom hade Stockholmsavdelningens styrelse redan på den tiden idéer om att agilityns främsta uppgift var att dra in pengar. Detta genom att ha kurser typ fyra vardagskvällar i veckan och någon gång på helgen… Detta system brände ut instruktörer i en rasande takt och vi som tävlade fick ingen plantid.

Detta var alltså bakgrunden till att TG bildades. Och länge genomsyrade det här också verksamheten. I TG3 skulle jag faktiskt säga att det fortfarande finns där. Om man bortser från mobbningen.

Jag har funderat på vad som gick åt helvete, såklart. Tror faktiskt att det först och främst är så enkelt som att de flesta av dem som var med från början av naturliga skäl har byts ut. Och de nya förstår inte riktigt vilken resurs detta är och inte heller hur det står och faller med någon slags solidaritet mot de andra i gruppen.

———-

Det denna blogg egentligen är tänkt att handla om är hur det känns att bli mobbad och sedan kränkt igen av “tjänstemän”. (Det är det som brukar kallas “den andra våldtäkten” – för er som inte hört detta uttryck, jag har inte blivit våldtagen, det hela är just ett uttryck.)

Jag är inte så bra på att uttrycka känslor i skrift överhuvudtaget. Särskilt inte sådana känslor som jag nu tänker skriva om. Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag under 2012 skulle brottas med självmordstankar skulle jag ALDRIG ha trott dem. Sådant ingick inte i min repertoar. Jag hoppas att ni kan ha överseende med detta när jag nu gör ett försök. För jag tror att det är viktigt att förstå på vilken nivå mobbning skadar för att förstå vad det handlar om. Ser man enskilda händelser eller relationer (konflikter) för sig så hamnar man lätt snett och tycker lätt att den mobbade överreagerar.

Det är för övrigt ett vanligt problem för mobbade, har jag förstått av litteraturen. Och det är precis vad jag själv har drabbats av. Man blir mobbad. Och man då reagerar i försvar så är man otrevlig. Och så blir man utstött för det… (I mitt fall har mina mobbare skickat in en anmälan till SBK för att försöka komma åt min tävlingslicens för att jag blev otrevlig per mejl när de trakasserade mig. Jag gick i den klassiska mobbningsfällan har jag förstått i efterhand. Tillslut blir man hysterisk och det är precis vad de vill. Då kan de säga: – Kolla, hen är sjuk i huvudet!)

Jag höll på att inleda med att skriva att det jag vill berätta om inte går att beskriva med ord. Men det är ju precis det jag avser göra, så jag mildrar det till att det är oerhört svårt att beskriva. Det som hände var i alla fall att ordföranden för kommittén för träning, utbildning och fortbildning (TUF) på Stockholmsavdelningen ringde mig, oanmält, en dag när jag stod i ett omklädningsrum på jobbet och hade exakt fjorton minuter på mig att avsluta samtalet (något jag misslyckades med, jag kom försent). Hur det kändes? Respektlöst såklart, att ringa mig på jobbet oanmält i ett så pass känsligt ämne som det snabbt visade sig att det var. Oerhört stressande. Jag hade inte tid, men visste instinktivt (som man gör när man är mobbad) att om jag inte visade 300% samarbetsvilja så skulle det användas emot mig. Been there, done that.

Jag kommer nästan ordagrant ihåg hur hon inledde samtalet: – Hej, det är YY. Jag ringer för TUF, för XX vill/orkar inte. (Kommer inte ihåg om det var vill eller orkar.)

Ärendet var lika enkelt som svårt, vad skulle jag vilja ha utav människan som sedan stod med ryggen mot mig på träningarna, för att jag skulle tycka att det skulle fungera att träna ihop? (Motsvarande fråga skulle ställas till “Ryggen” och sedan skulle man återkomma till oss båda.)

Hur det kändes att få den frågan? Väldigt, väldigt bra. Jag mådde fruktansvärt dåligt av situationen och ville inget hellre än att få till en konstruktiv lösning. Jag svarade på frågan så konkret och konstruktivt jag bara kunde. Jag hade tänkt massor på just detta så det var inte så svårt att få fram orden, även om jag nog jagade upp mig lite några gånger, som när jag sa att “det vore ju bra om hon bara kunde stå tyst och snällt bredvid planen när jag tränar”.

Sedan ville TUF-ordföranden vädra sin syn på saker och ting. Och det var nu det blev riktigt obehagligt. Hon inledde sin monolog med något som jag hört alltför många gånger och som jag egentligen VET betyder att nu är det mobbning på hög nivå. Hon påstod att jag försökte förstöra för klubben. Riktigt hur jag skulle ha gjort något med denna intention uppfattade jag inte för det omväxlande svartnade, omväxlande vitnade (!) för mina ögon och det liksom “flashade” minnen av tidigare makthavare på Sthlmsavd som kommit med precis detta påstående och de ödesdigra konsekvenser detta tillslut hade fått.

Förtfarande i förnekelse fortsatte jag tro att TUF-ordföranden ville väl. Jag har förbannat mig själv för det här många gånger. Men antagligen var det för att jag så gärna VILLE ha en konstruktiv lösning som jag valde att tro att hon menade väl.

Hon avslutade med något som nästan liknade en utskällning: – Vi är faktiskt några som faktiskt försöker jobba för den här klubben!

Jag hade verkligen inte tid längre, jag var tvungen att avsluta samtalet.

Jag hade velat säga att jag jobbat drygt 20 år för den där klubben. Att jag, även sedan mobbningen blev ohållbar, ställt upp till val, trots att jag vetat att jag inte skulle bli vald på grund av mobbning (nu senast föreslog valberedningen mig som revisor men årsmötet valde att betala för en mindre kvalificerad person istället) – anledningen till att jag utsatt mig för detta var enkel – att ingen skulle kunna komma och påstå att jag inte försökte jobba för klubben. Att ingen skulle få för sig att kläcka ur sig det hon just gjorde…

Jag skulle också velat säga att situationen knappast blir bättre av att makthavarna sätter sig på alla stolar som finns… Styrelsen och kommiteer på klubben innehåller i princip samma namn, trots att mer kompetens finns.

Hur det kändes? Ja, det behöver jag nog inte förklara. Jag hade hjälpt till att dra in pengar till fyra agilitybanor, målat dem, skött om dem och passat på dem… Innan den här människan ens skaffade sig en hund.

Men det här samtalet var en sunnanbris gentemot vad som komma skulle. Ganska snart kom ett aggressivt mejl från “Ryggen” där hon förklarade diverse brister hos mig och deklarerade att hon minsann stått “tyst och snällt” vid ringside. På grund av detta, och andra saker, förstod jag att TUF-ordföranden pratat med henne. Inte så smidigt att citera mig på en så osmidig formulering. Hur det kändes? Dumt, såklart, att hon förde vidare en sådan sak ordagrant men jag är tydligen obotlig optimist och tänkte att “jaja, de har ju i alla fall pratat med varandra nu”.

Jag väntade på att TUF-ordföranden skulle återkomma till mig, som hon lovat. Jag väntade, och väntade, och… väntade. Det kom inget svar. Fick ett infall (har varit med om hundfolk förr) och kollade om hon fanns kvar bland mina vänner på facebook. Det gjorde hon inte! Då förstod jag – hon kommer inte att återkomma.

Hur det kändes? Besvikelsen över detta utsläckta hopp var naturligtvis gränslös. Liksom hopplösheten i att TUF-ordföranden uppenbarligen lyssnat på någon form av skitsnack – för jag hade då inte rört en fena under de dagar som passerat.

Jag var dock inte särskilt orolig. Jag tillskrev TUF, där jag hade två vänner, och berättade vad som hade hänt. Bad TUF att återkomma som ordföranden lovat. Jag fick bekräftelse från båda mina vänner att min fråga kommit fram och en av dem skrev så att alla såg att det verkar väl lämpligt att du /ordföranden/ slutför det du påbörjat.

Sedan hör jag… Ingenting. Förrän jag får höra att båda mina vänner har avgått ur TUF. Inte kunde de bidra med någon klarhet heller, för de hade undanbett sig att ha något med detta att göra. Klokt. Då den fjärde medlemmen av TUF var “Ryggen” och den femte inte jobbade med TG-frågor var det bara ordföranden kvar. Men av olika skäl, till exempel att ordföranden framställt det för mig som att hon hade ett uppdrag, vände jag mig då till styrelsen med mina frågor. I styrelsen hade jag flera vänner, trodde jag. De svarade inte. Inte ens ett “tack för ditt mejl”. På över en månad.

Hur det kändes? I kombination med att TUF-ordföranden i sitt ursprungliga samtal med mig berättat en del saker som mina “vänner” i styrelsen skulle ha sagt om mig (och som inte var så fördelaktigt) började jag tro att den bild TUF-ordföranden målade upp var sann. Jag blev naturligtvis väldigt ledsen och besviken.

Så skrev jag min senaste blogg och då blev det plötsligt ljud i skällan! TUF-ordföranden svarar mig plötslig, efter en månad av tystnad, och skriver att hon inte haft något uppdrag!

Hur det kändes? Fullständig chock! Helt absurt. Hon har alltså bara hittat på alltihopa. Tankarna snurrar – var syftet hela tiden att få mig att öppna upp för att kunna använda informationen som skitsnack? Eller var det bara så det blev? Känner mig spyfärdig. Lurad. Bedragen. You name it.

Inte nog med det – hon försöker få det till att jag liksom missförstått det hela. Hon ville bara höra med sina egna öron skriver hon. Det var därför hon ringde. Inte från TUF. Men… vi har ingen annan relation. Även OM (så var det inte, för hon inledde med att säga att hon ringde för TUF) hon inte sagt att hon ringde för TUF så hade hon gjort det – jag känner henne inte i någon annan roll. Hon har aldrig varit min vän eller liknande.

Då har jag lärt mig det igen. Man måste spela in alla samtal med makthavare. Men hur gör man, rent tekniskt?

Det här var inte första gången TUF-ordföranden gjorde mig gränslöst besviken. För ett par månader sedan ringde hon mig och bad mig att ta bort ett inlägg jag gjort på facebook, för “husfridens skull”. Jag gjorde detta (! – helt emot mina principer) för att visa min goda vilja gentemot henne och hennes uppdrag. Tyvärr kunde jag inte göra det omgående då vi var på väg på lagtävlingar i Göteborg och jag fick vänta tills vi kommit fram. Då tog jag bort inlägget. Och slocknade på kudden.

Efteråt tar det hus i helvete. Klubbens ordförande hade tydligen just gått in och skrivit i tråden (jag såg det när jag tog bort, i högerspalten, men det var inget intresseväckande i det, tänkte inte på det, men man ser ju bara första delen i högerspalten). I sin “kritik” mot mig (som han sedan publicerade på sin logg och utan ursprungsinlägget så att det framstod som att jag gjort något helt annat än det jag gjorde – nämligen att skriva om hur jag mådde och inget annat) hade ordföranden skjutit bredvid målet. Han försvarade liksom styrelsen, sa att de aldrig mobbat mig. Vilket jag inte påstått. Och så påstod han att det inte var dålig hundhållning i TG3, med avseende på incidenten då Rasken blev skrämd då jag, han, och hundens matte trodde att hon tappat sin hund, men hon fick tag i kopplet igen. Det där är fan otroligt. Att man ifrågasätter varför jag blev rädd och trodde att hon tappat bort hunden när matten själv trodde det. OCH ännu konstigare är det att man inte respekterar att Rasken är rädd.

Så… efter att jag tagit bort facebookinlägget pratade folk en massa skit och spekulerade i att det skulle vara för att jag fått visst “mothugg” som de såg det. Vilket är helt absurt för det var inte mig ordföranden, eller någon annan, svarade i ursprungsinlägget – det var alla de människor som ville peppa mig genom att säga att den människa som gjorde så mot mig var det något fel på, typ. Det jag gjorde var bara att, i ren desperation, beskriva min känsla då jag kom hem ifrån en träning och insåg att jag, efter nio år, helt enkelt var utmobbad ur träningsgruppen av en person som jag hjälpt sedan hon var nybörjare. När det började handla om att jag inte kunde skapa förutsättningar så att min hund kände trygghet insåg jag att jag var tvungen att kasta in handduken.

Facebook-inlägget handlade om hur jag fått en panikattack när jag kom hem från träningen, hyperventilerade och självmedicinerade med någon slags insomningspiller. Jag satt där framför datorn och ville bara berätta något om hur jävla dåligt jag mådde och få någon slags indikation på hur dumt det var med tabletterna jag stoppat i mig.

Hur det känns att få en panikattack? Man tror inte att man kan andas. Alltså, man kan inte andas. Fast egentligen kan man det, rent fysiskt. Men paniken täpper till andningsvägarna på något sätt.

Och nu måste jag sova. Utan att korrläsa detta. Orkar nog inte läsa det igen heller, det får stå som det står.

Godnatt! Hoppas att ni sover gott om nätterna.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Mobbning. Bookmark the permalink.

4 Responses to Så känns “den andra våldtäkten” och meningen med TG

  1. Kom ihåg att du är bra precis som du är!

  2. Tina says:

    ojojoj till allt!
    Vad bra att det var någon som kunde och ville förklara den andra sidan av saken till ditt förra inlägg. Då blir det plötsligt ännu tydligare hur lätt saker missförstås och hur den ena eller andra antar och antas att förstå, tänka och agera – samarbete, information och gruppdynamik är väldigt svårt helt enkelt – och det är bra att se det svart på vitt ibland – för alla

    Jag önskar att alla människor kunde få lov att bara hänge sig och bara liksom vältra sig i det som är positivt, glatt och härligt för just dem – utan att behöva försvara sig allt som oftast – det tar så mycket energi och det ger verkligen ingenting tillbaka.

    Jag tycker det är sorgligt att det behövs, men bra att du kan och vill, dela med dig av det du känner.
    Sorgligt är, tycker jag, att det antaglien är väldigt många saker du är oerhört ledsen över, och har blivit illa bahandlad och kränkt för, som från allra första början, egantligen handlar om missförstånd, eller att någon tyckte/antog eller trodde att…. osv.

    Information – DET är det svåraste som finns!

    Jag tycker för övrigt att du uttryckte dig med all önskvärd tydlighet i det du tyckte var svårt att skriva om.

    • Mija says:

      Jag håller faktiskt inte med om att det är något missförstånd i mitt förra inlägg. Visst, de hade inte intentionen att frysa ut någon, men det var ändock så det blev. Jag hävdar med bestämdhet att i sådana här lägen är det handlingen och INTE tanken som räknas.

  3. Lisa says:

    Jag håller själv inte på med agility, känner dig inte och hittade hit av ren slump. Men jag fullständigt tappar hakan när jag läser. Vuxna människor (för det antar jag att det är) som beter sig så? Jag var mobbad under hela min skoltid och det har satt sina spår, hårt och djupt. Då var den enda trösten att “Vuxna beter sig i alla fall inte såhär!”. Jag häpnar. Finner liksom inte orden riktigt. Men jag vill skicka en klapp på axeln, även om det kanske inte spelar så stor roll i det stora hela @->–

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s