Jag vet, inför diagnosen “normal” (NOD, normal disorder)


För ett par veckor sedan satt jag med ett par disputerade och en doktorandkollega och drack öl på en trevlig krog i Stockholm. Vi började diskutera hur många “normala” som finns på zoologiska institutionen där vi arbetar. Kom fram till att ganska många säkert hade fått diagnoser om de varit barn idag. Till vilken nytta kan man fråga sig? Hade de då varit där de är idag, om de fått en stämpel från början?

Jag tror att risken är förhållandevis stor att diagnosen blir en stämpel som sänker barnets självförtroende mer än någonting annat. Pedagoger borde istället för att leta efter “normalt” och “onormalt” inse att de flesta egenskaper är normalfördelade.

Som exempel vill jag nämna den diagnos jag själv fick i vuxen ålder – dyslexi. Jag vet inte om diagnosen har hjälpt mig. Det är en förklaring men det har inte inneburit någon skillnad från tidigare – jag måste helt enkelt fortsätta anstränga mig för att utveckla min läs- och skrivförmåga. Precis som alla andra som vill utvecklas. Hade jag fått diagnosen som barn tror jag INTE att det hade hjälpt mig. Det hade fått mig att känna mig dum. Istället hade jag gott självförtroende som barn. Språk tillhörde bara inte mina starkaste sidor, och jag fick jobba lite extra på de lektionerna. Eller, ja, mycket extra.

Var tredje vuxen svensk kan läsa okända texter och dra slutsatser av dem. Det räknas som ett bra resultat! (Christer Jacobson, 2006.) 4 av 10 kan läsa och använda de texter de möter i vardagen. 3 av 4 vuxna svenskar klarar av grundskolenivån…

Egentligen spelar det väl inte så stor roll vad som är orsaken till svårigheterna, men faktum är att fonologiska problem (dyslexi) bara är en av de vanligaste faktorerna. Andra viktiga faktorer för att lära sig läsa och skriva är SJÄLVFÖRTROENDE och ÖVNING. Att känna sig dum och dålig på något gör inte att man får gott självförtroende, det blir inte roligt att öva och i värsta fall påverkar det även självkänslan.

Om en fjärdedel av vuxna svenskar inte klarar grundskolans krav finns det anledning att se över hur språkundervisningen bedrivs. Och vad gäller exempelvis fonologiska problem så kan man anta att även de är normalfördelade och att det inte går att dra en bestämd gräns. Så varför inte föra in denna träning som en naturlig del av undervisningen? Kanske kan man till och med acceptera att vissa av oss aldrig lär oss ljuda, men läser och skriver ändå? På samma sätt som man till slut kom fram till att det går att skriva med vänster hand, också.

Jag tycker alltså att det är för mycket diagnoser idag. Om var och varannan har en diagnos är det väl lika bra att inse att detta är något som tillhör det “normala” och all undervisning bör anpassad så att den passar dessa stora grupper?

Om man nu måste gödsla med diagnoser skulle jag föreslå att vi inför diagnosen “normal”. Och de stackars elever som diagnostiseras så borde omedelbart sättas i specialklass för att utveckla sin särart.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

11 Responses to Jag vet, inför diagnosen “normal” (NOD, normal disorder)

  1. Maria D says:

    Härligt! Jag håller inte med dig 🙂

    Jag har en son som är dyslektiker, och som fick diagnosen när han var 13 år. Nu hade han i och för sig fått väldigt mycket hjälp redan innan, men i och med att han bytte skola (började högstadiet) så ville inte nya skolan ge lika mycket hjälp längre. Jag tvingade då igenom en utredning så att han fick sin diagnos.

    För hans del innebar det t ex att han inte längre skriftligt behövde förklara hur han löste ett mattetal. Han löser dem på ett annorlunda sätt än andra, men svaret blir rätt. Det var matteläraren TVUNGEN att acceptera, han fick inte underkänna svaraet bara för att uppställningen inte var korrekt. Han slapp skriva långa svar på frågorna i SO, han fick ta dem muntligt istället osv. Han hade aldrig haft så bra betyg som han fick när han slutade nian om han inte hade haft sin diagonos eftersom somliga lärare ansåg att han skulle tvingas till att göra enligt deras norm, allt annat var fel. Minns fortfarande när den person som gjorde utredningen redovisade resultatet för hans lärare, och vilken hjälp han skulle få. Hans svenskalärare sa något i stil med, fast han måste ju öva så en del saker måste han faktiskt göra som jag vill. Hon som gjorde utredningen, stirrade på läraren och sa med upprörd röst, “har du inte lyssnat ett ord på vad jag sagt! Han ska göra sina uppgifter på det vis som är beskrivet i det här pappret, inte som du tycker!”

    • Mija says:

      Härligt att någon inte håller med. 😉 Fast jag håller nog med dig på sätt och vis. Men jag tycker att det där borde vara självklart, utan diagnos. Man borde få välja helt enkelt hur man redovisar sina kunskaper.

  2. Tydligen är det olika på olika skolor. Hos mig är det självklart att redovisa sina kunskaper på olika sätt; prov, film, bild, samtal, diskussion, seminarier mm. Den som har svårt att skriva kommer att göra det väldigt lite medan andra tycker att det är jobbigt att prata. Många gillar att göra film eller power point. Muntliga prov enskilt eller i grupp kan ske i form av diskussion. Det finns så många möjligheter att visa kunskaper, skriftliga prov är en så liten del. Idag finns läsprogram som läser upp text även från internet, och program som läser upp det som skrivs på datorn. Dessutom finns mycket bra program på TV och eleven kan få egen inloggning till det som tidigare kallades AV-centralen. Där kan eleven titta på skolfilmer stramat, även hemifrån. Matematikböckerna finns som ljudfiler och så vidare. Ingen borde behöva bli missgynnad på grund av brister i läsförmågan idag.
    Ninnie //SO-lärare

  3. Anja says:

    Intressant 😀 Jag hade en klasskamrat som skrev sitt namn ptr (o.s.v) hela skoltiden han var “dum och korkad” enl. läraren (= helt oduglig).
    PS. Han blev maskintekniker 😉
    Själv var jag inte mycket smartare enl. samma lärare, efter en diktamen slängde han åt mig häftet med orden “Du kan gå ut och sparka fotboll med din 0:a” Hm kanske därför jag är lagom intresserad av fotboll idag 😉

  4. Karin MD says:

    Tycker Mijas poäng att man måste öva på det man INTE är duktig på är värd att notera, och att det är intressant att ingen av kommentatorerna ovan verkar hålla med om det. Jag har inte funderat på diagnosernas vara eller inte vara, men jag vet ju att om jag hade fått välja att inte redovisa matte med sifferuträkningar så hade jag ju inte räknat ett tal efter tredje klass, Och hade därmed såklart varit ännu sämre på matte än jag är idag, och troligen på andra saker också, eftersom jag hade lört mig att ge upp när det tog emot., Jag tror man måste acceptera att man är olika, alla har inte lätt för allting. Tufft, men sånt är livet. Förr eller senare hittar man det man kan och gillar och då vet man att man kan klara av även sånt som känns motigt.

  5. Jessica says:

    Jag förstår din poäng. Ingen är en diagnos och diagnosen riskerar att forma en person väldigt mycket. Men det är ändå inte en ensam sanning. En människa med stora problem, men utan diagnos, är fortfarande någon som lider av sina problem. Min åttaårige son har ingen sjukdomsinsikt. Han förstår inte att det är han som är annorlunda, Likväl lider han av den ensamhet som hans autism för med sig. Det är inte det att de andra vet att han är autist. Det är det att de vet att han inte kan leka och att han blir våldsam om man försöker avbryta leken. För hans del skulle livet utan diagnos inneburit lidande. Det skulle ha inneburit att fortsätta gå i vanlig klass, att fortsätta störa andra, slå andra och leva med ensamheten som följer att inte kunna följa mönster och vara som alla andra.
    Jag tror inte på något sätt att min son är unik. Får man en diagnos som barn så är det för att man behöver en utredning och en diagnos. Många människor är annorlunda och i det kanske också diagnosmässiga. Många har dessutom en diagnos, som man föredrar att inte basunera ut.
    Det bör däremot sägas att de flesta kan kompensera för sin galenskap. Låta det vara en pikant detalj och en del av en personlighet. Jag tror att det är ytterst dåligt att förväxla dem med alla de som lever med ett handikapp och det lidande som ett odiagnostiserat handikapp. Sedan får man tycka vad man vill, men för mig blir det lite som att förväxla ryggont med ryggmärgsbråck.

  6. Mija says:

    En annan sak jag tycker eller kanske mer tror eller har fått uppfattning om är att det krävs starka föräldrar för att se till att barnen får en diagnos…

  7. Jessica says:

    Visst är det så… Många föräldrar slår sig blodiga för att få sina barn utredda. Vi hade “turen” att få ett barn som slogs när han inte förstod. Då gick det ganska lugnt att få en utredning. Kanske huvudsaken är att någon slåss? Jag tror att det är värre om man har en inbunden flicka än en bråkig pojke.

  8. Sofia says:

    Jag håller inte heller med dig Mija. 🙂

    Syftet med en diagnos är ju att man ska kunna få rätt hjälp. De som får en diagnos har ju på ett eller annat sätt en funktionsnedsättning som de behöver få hjälp att kompensera för, för att kunna prestera optimalt. Och det borde ge dessa människor både bättre självförtroende och framtids utsikter.

    Tänk om vi inom somatiken inte skulle försöka ställa rätt diagnos. Det skulle ju bli rätt farligt.

  9. Maria B says:

    Jag tycker att hon har rätt att en diagnos inte ska behövas för att få hjälp, min äldre bror hade läs- och skrivsvårigheter och klarade inte grundeskole svenskan eftersom han inte fick hjälp.
    Jag och andra sidan hade inte klarat någonting alls(om jag ens varit vid liv nu) om jag inte hade fått min diagnos Asperger/högfungerande autism. Bäst hade ju varit om jag fått den ännu tidigare innan mina problem började(11 års ålder). Men jag har sån tur att min mor har kämpat och slagits för att jag ska få hjälp, och hon läste på mkt när jag fick min diagnos och det hjälpte henne att hantera mig bättre. Dessutom utan min diagnos hade jag inte fått bo på ett speciellt boende med stöd av personal så att jag kan utvecklas och fungera mer “normalt”.
    Sen så måste jag säga att jag har sån tur att mina föräldrar har stöttat och skämt bort mig så att jag kan ha hund, vilket är nödvändigt för mig eftersom dom ger mig en vilja och livsglädje jag inte får från något/någon annan. Och dom får mig att kämpa för att hoppas att det finns hopp för människorasen att bättra sig.
    Hoppas att toleransen och ansvars känslan kommer att bli mkt starkare i allt men speciellt hundar/djur. Alla har lika värde spelar ingen roll om dom är blandraser elr renrasiga och det finns inte bara ett träningssätt/synsätt.
    Tack för intressant läsning.
    /Maria, Shiva, Marley, Yunalesca, Dio, Valle, ect.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s