Pekfingervals på grund av farlig agility


Även idioternas hundar ska överleva, är min devis när jag ritar banor. Ikväll körde vi den här banan på TG3 på Stockholmsavdelning:

Nu sitter jag här med en förmodad spricka, handleden. Typ som en klassisk snowboardskada. Nu krävs det ju två saker för att skador ska uppstå på grund av banläggning. Dels banläggning som möjliggör det men även en idiotisk handler.

Jag fick svårt att koncentrera mig på min handling ikväll. Detta då Rasken blev väldigt skrämd (som skrämd att han inte ville vara på den del av banan där det hände) och det gjorde att jag fick fokusera mycket på hans humör och attityd och liksom “kvittra” oss runt banan. Det är svårt för det är svårt att få rätt attityd och tajming själv med den attityden.

Jag lyckades i alla fall relativt bra med kvittrandet. Och jag lyckades låta bli att bli ledsen över att det hände i närheten av A-hindret och att det medförde att vi backade massvis i träningen därav. Lyckades övertyga mig själv om att vi är tillbaka där vi var om fem-sex träningspass, för så har det varit, statistiskt.

Problemet var bara att jag hade svårt att peppa Rasken och hålla reda på alla andra uppgifter jag har som handler, samtidigt. Detta ledde till att jag var för sen i bytet mellan hinder 11-12. Ett blindbyte, sådant gör jag inte särskilt ofta, men i det här fallet var risken om jag inte hann ett framförbyte alltför stor – Rasken skulle gå in i väggen på säcken. Stack inte tillräckligt tidigt (höll inte fokus på alla mina massa uppgifter) och när jag insåg det blev jag rädd att Rasken skulle krashade säcken och satte fart. Och hamnade rakt i vägen för honom när han kom ut.

Rasken sprang först in i mig och sedan in i säckväggen. 😦 Och han gnydde till, men det verkar ha gått bra. Jag däremot gick helt omkull och tog emot mig på klassiskt snowboardmanér. I en sten (*ser fram emot den dag vi får springa agility på riktiga planer*). Handleden är hundra procent större nu än imorse. 😦

Sedan körde vi faktiskt ett varv till, efter återställande av banan och en massa korv. Och det gick jätte, jättebra. 🙂 Fick till allt det där jag taggat på att få till, men förberedelse-för-sväng-ord och så. 😀

När jag kom hem och insåg hur illa handen ser ut var jag dock inte så säker på att det var rätt val att hoppa-upp-på-hästen-igen. Fast efter en stund insåg jag att det nog var det, misstaget var att jag var så kåt på att köra hela banan, som jag ju laddat för. Borde såklart ha gjort en lättare variant när Rasken nu blev skrämd. Blir tokig på mig själv för att jag inte gjorde rätt val. Tur att det verkar som att det är jag som har ont, och inte Rasken.

/Mija
ps. I sammanhanget måste jag bara berätta om värsta-bästa-träningsupplevelsen jag hade häromdagen, då jag ändrade belöningsplaceringen för A-hindret och fick utförandet som jag alltid har drömt om. Det är typ meningen med livet… om ni undrar. 😉

Advertisements
This entry was posted in Agility. Bookmark the permalink.

2 Responses to Pekfingervals på grund av farlig agility

  1. Åsa says:

    Kul med belöningsplaceringe. Hade en liknande upplevelse när jag tränade nosduttar igår kväll.
    Vad det gäller blindbyten har jag alltid sagt att hinner man inte ett framförbytte hinner man inte heller ett blindbyte. ;o) Det enda man vinner är typ en meter till sekvensen efter. Vilket ibland, dock ganska sällan på svenska banor, kan vara nog så viktigt. Hoppas du läker fort och att Rasken är ok idag med.

  2. Pingback: Så känns “den andra våldtäkten” och meningen med TG | Agilitybiten

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s