Back in business (Åre 120627)


Det bästa med att vara agilityinstruktör är agilityhundar. Agilityhundar är liksom så levande, de ger en så många hundstunder att minnas och ha glädje av. Agilityhundar är helt enkelt riktiga lyckopiller.

Jag tänker på hundar som susar fram över banan, som bromsar så att det ryker, som skäller ut sina förare, som tänker, som satsar och som älskar sporten lika mycket som vi människor. Minst.

Jag är, lite oplanerat, i Åre som lägerinstruktör igen. Jo, förra året skulle bli sista gången men ordinarie instruktör blev sjuk, så jag flög upp igår. Helt otroligt att jag lyckades a) få ledigt från jobbet med kort varsel, b) skaffa hundvakt c) finna tillräckligt med energi för att bege mig hit, men det gick!

Norrmännen jag håller kurs för och med är otroligt trevliga, duktiga och agilitysmarta. Så det är inte det att jag inte tycker riktigt mycket om agilityförarna också på det här lägret. Men det är något visst med hundarna…

Jag har haft en border collie som hoppar som få – med bakbenen långt över rygglinjen. Ett par otroligt lydig vorsteh, båda ”egentligen” jakthundar. Ett par härliga men lättstötta shelties, den ena verkar ha gett sin unga matte allt det där man hoppas att en ung hundtjej ska få uppleva och den andra skänker flickans mor glädje. En heeler som mer liknar en kelpie, både vad gäller vikt och öron.

De fyra grönisarna satsar ALLT! Och de blir frustrerade om det blir fel. En av dem biter sin matte i baken. Den andra har en matte som sällan gör fel men händer det blir grönisen rätt och slätt besviken. De två andra skäller helt enkelt ut sina mattar.

Ett par små border collie tikar, snabba som små vesslor som skänker sina duktiga, ambitiösa förare (som passerat tonåren för ganska många år sedan enligt födelsedatum) god fysisk träning. En BC/sheltie-blandning som läser sin förare så bra att man får ståpäls av att se det. Ett solklart agilitygeni till pudel. Puddelen tror jag det heter på norsk. Och så har jag återigen träffat tre exemplar av de absolut trevligaste jack russel linjerna jag stött på i mitt liv, tyvärr något kortbenta för agility men trevliga hundar och bra attityd.

En tollare som enligt hans matte är ”once in a lifetime” och en annan vars matte sliter för att få fart på, och har lyckats bra. En malle som helt enkelt är väldigt rask. Ett par perfektionister till border collie-hanar, den ena med bra fart, den andra mer inställd på själva perfektionen. En aussietik lika bitchig som Råttan.

Och så har jag träffat Råttans barnbarn, ”Bära”, 3,5 månad.

Hunderbara är de, allihopa. Bäst av allt tycker jag om att se att hundarna tänker. Och de gör de verkligen, de sliter för att förstå våra mer eller mindre tydliga signaler. Antagligen inte bara på agilitybanan.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s