11-åring uppflyttad, mm


Den jävla hockeyn hjälpte mig knappast att tagga inför landslagsuttagningarna imorgon. Och inget annat heller för den delen. Men det ska nog fan ta sig. Jag kör liksom på landslagsuttagning som det verkligen är på VM. Blod, svett och tårar. 😉 Skämt å sido, uppladdningen är långt ifrån perfekt, jag är glad om jag tar mig dit. Om dryga fem timmar. Just nu är jag stark.

Idag har jag och dogsen varit på Märsta-Sigtuna BK, som kör ett väldigt ambitiöst tävlingsprogram nu i långhelgen, och tävlat rally. Både Råttan och Rasken blev godkända och för Råttan betyder det uppflyttning till fortsättningsklass.

Jag må väl erkänna att jag anlände till MSBK något bakfull och trött efter en trevlig middag med freestyleregeldiskussioner hos bossen igår. Väl på MSBK blev det väldigt bråttom (banvandring inom en minut och så var jag startnr 2 med Rasken) men det blev en liten paus mellan hundarna och då satt jag såklart vid agilitybanan. 🙂 Där pågick Large klass 1 och det är ju alltid underhållande. 🙂 Jättemycket bra hundar. Med regeldiskussionerna från från gårdagskvällen i färskt minne kunde jag dock inte låta bli att störa mig på att en hel del hundar krashade ett hinder för att avståndet mellan hindren helt enkelt var under de fem meter reglerna föreskriver som ett minimum. Som någon sa under gårdagskvällen:

– Om inte ens domarna bryr sig om att följa reglerna, vem ska då göra det?

Det vill nog till att man tolkar regler så lite som möjligt och följer dem nitiskt. Annars blir det helt enkelt fel. Vilket det såklart kan bli i alla fall. Som i ovan nämnda agilitybana – där fanns en sekvens, som jag sett flera gånger på sista tiden, där man ska svänga 180-grader efter däcket. Jag satt och tittade på detta på MSBK idag och… AJ!!! Orutinerade förare tänkte naturligtvis inte på att skicka hunden “onödigt” långt efter däcket (som dessutom följdes av slalom så de duktiga/välutbildade hundarna bromsade rejält i däcket för att vända 180 grader till slalom) och detta fick till följd att ett antal hundar slog tårna rejält i däckets “stödben”.

För mig är det “sunt förnuft” att inte lägga en bana så att hunden måste svänga tigth efter däcket. “Sunt förnuft” är för övrigt ett välanvänt uttryck på agilitydomarkonferenser – då ofta i betydelsen att man inte måste formulera regler begripligt – det räcker med att sunt förnuft får råda (givetvis är man inte överens om vad sunt förnuft är).

Vad gäller däcket så står det faktiskt inte explicit i agilityreglerna att man domaren inte kan lägga en 180-graders sväng efter däcket (note-to-self: föreslå i nästa regelrevidering). Jag tror faktiskt inte ens att det står att banans utformning inte bör utsätta hunden för onödiga skaderisker. Jag kan i alla fall inte läsa ut det explicit. Implicit är det dock ganska uppenbart avsikten med regelskrivningen.

I både agility och freestyle finns problem med “konstiga” regelskrivningar som domarkonferensen liksom satt sig över. I agility är det angående slalom domarna har gjort en tolkning som det inte finns stöd för i reglerna. I freestyle handlar det om “balansen” mellan freestylerörelser i HTM och tvärtom. Jag hävdar, med en dåres envishet, att detta är maktmissbruk av domarna ÄVEN om det är sunt förnuft. Det krävs att en instans, typ som agilitygruppen respektive freestylekommitén, går ut med ett yttrande om att regelskrivningen är fel och ska tolkas på ett annat sätt, för att det ska bli hållbart, helt enkelt.

Om inte ens domarna följer reglerna…

/Mija
ps. Nu måste jag upp om mindre än fem timmar. För att köra till landslagsuttagningar i agility. Men det är väl bara att acceptera – jag är fan så mycket mer intresserad av föreningsdemokrati än att vinna tävlingar. Egentligen.

Advertisements
This entry was posted in Agility, Diverse hunderi, Rally. Bookmark the permalink.

2 Responses to 11-åring uppflyttad, mm

  1. Mette says:

    Är det verkligen en skaderisk med sväng efter däcket? Så upplever inte jag det, jag tränar ofta mina hundar att svänga hårt efter däck och upplever inte det som någon skaderisk.

    Däremot upplever jag det här med avstånden mellan hindren som ett problem i svensk agility. Jag tycker verkligen att det är synd att många banor trycks ihop och att det är så få domare som vågar köra på maxavstånd hinder efter hinder. Svenska banor är ofta antingen knöliga eller väldigt flytiga/springiga. Jag skulle gärna se att vi hade banor som är tekniskt svåra med stora avstånd. Jag tror det främjar hundarnas fart och förararnas handling. Finnarna står sig i allmänhet bättre än vi internationellt och jag upplever att deras banor sällan är så knöliga/korta avstånd som våra men ändå tekniskt svåra. Vilket gör att deras hundar och förare på ett bättre sätt kan bibehålla farten. Tror jag…

    • Mija says:

      Båda de poänger du gör ovan tror jag, baserat på min erfarenhet, skiljer sig mellan södra Sverige och Mälardalsregionen. Hos er har ni ofta ganska bra däck med relativt platta stödben. Här är de alltför ofta ett hinder i sig. I värsta fall i trä… Hundarna stukar sig på stödbenen, helt enkelt.

      Vad gäller ditt andra stycke tycker jag att banorna, generellt, blir knökigare ju längre söderut man kommer. Vissa banor här uppe kallas klass III men kunde nästan gå för klass I. Vilket väl inte gör så mycket för de flesta, det är ju konkurrensen som avgör ändå, men om man, som jag, inte är jätterik och behöver träna på mer tekniska banor på tävling är det inte odelat positivt.

      Håller absolut med dig angående de finska banorna – de är fartiga och tekniska samtidigt. Och att åstadkomma det är en konst.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s