Trevligt i Tranås. Och på Kålmorden. Träna mer, oftare och hårdare.


För en vecka sedan drog jag och dogsen, tillsammans med Helene och Daisy, till Tranås för en helg i agilityns tecken. Och det blev en väldigt trevlig helg. Tranåstävlingen är så där genuint trevlig. Det liksom känns att alla funktionärer har laddat för tävlingen LÄÄÄÄÄNGE. 🙂 Vi var där i god tid på fredagskvällen och fick faktiskt tältplats i första raden (vilket nästan aldrig händer oss)! På planen stod ett par män och försökte få ihop en nyinköpt mur. De frågade oss om hjälp och med gemensam hjärnaktivitet fick vi faktiskt ihop det! 🙂

På lördagsmorgonen träffade jag den, på allvar, trevligaste inropare jag har mött i mitt liv. Hon borde vara i en jävla instruktionsfilm för inropare, helt enkelt. Alla “inhemska” funktionärer var helt enkelt grymt trevliga.

Dessutom fick jag beröm… (!) Flera funktionärer kommenterade att det var så roligt att se mig springa med mina hundar och att det alltid såg så trevligt ut, även om resultaten uteblev. Och resultaten uteblev verkligen. Helt.

Det är jag såklart inte nöjd med. Och ärligt talat så är mina resultat inte på en nivå som jag är nöjd med. Visst kan vi blixtra till, Rasken och jag, men jag skulle önska att vi hade en högre lägsta nivå. En liten figur på hur våra resultat sett ut på svenska klass III denna vår:

*njuter av att behålla ramen runt pajdiagrammet, det hade aldrig gått på jobbet*

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar att köra agility. Jag tycker för det mesta att det är väldigt trevligt på agilitytävlingar. Jag tycker att Rasken är ett jävla agilitygeni. De resultat jag åstadkommit på senaste är mer än jag någonsin har drömt om. Men jag tycker att jag har en för låt lägstanivå. Det håller liksom inte. Det måste skärpas upp. Och helgen i Tranås var ett sådant ypperligt bevis på det. Visserligen innehöll tre av fyra banor rejäla skaderisker, vilket jag avskyr. Visserligen är jag verkligen inte i mitt livs form mentalt. Men det som stjälpte mig i Tranås med Rasken var i båda agilityklasserna att jag oroade mig för balanssekvenser som vi inte ens behärskar på träning… (disk i båda agilityklasserna). Hoppklasserna hade vi en rivning i vardera. Den första var en maxad (på djupet) oxer i lera med kort ansats mot säck. Jag visste att det var stor risk för rivning och han rev. Den sista hoppklassen var nära, han rev genom att gå i stödet i en serpentin där avståndet till hoppet var kortare än vad som är tillåtet enligt reglerna.

Inget av det som sket sig i Tranås var något jag inte visste att vi var dåliga på när vi åkte dit. Vi borde helt enkelt träna mer, oftare och hårdare. Och det hade jag tänkt göra i vinter/vår tills den här EO-uttagningen kom emellan. Men nu lovar jag och svär:

I HÖST SKA JAG TÄVLA MYCKET BEGRÄNSAT OCH SE TILL ATT SLIPA PÅ VÅRA SVAGHETER!

Så är det med det.

Tjing!

/Mija

ps. Jag hade en väldigt trevlig dag på Kolmården 1 maj också. Fick en inbjudan via jobbet och kunde ta med Emma och hennes ungar. Underbar dag! Bjuder på en bild nedan…

Advertisements
This entry was posted in Agility, Djur och natur, IRL. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s