Glädje, en intellektuell utmaning


Man har inte alltid rätt att berätta om sina känslor. Absolut inte. Brutalärlighet sårar. Till exempel. Men jag anser att jag rätt att prata om mina känslor här på min blogg. Så, om du inte vill veta, läs inte vidare. Jag är en känslomänniska. Har normalt nära till alla känslor, så jag om någon vet att man måste behärska sig. Nästan alltid, måste man behärska sig. För det är inte så att den som snackar mest (eller skriker högst) har patent på att ha känslor.

För tillfället har jag dock svårt att hitta glädjen i livet. Den har liksom gått och gömt sig och jag har svårt att återfinna den för någon längre stund åt gången. Och jag är stressad som in åt helvete. Av allehanda skäl men kanske är det ändå mest jobbet.

Fram till alldeles nyligen har dock agilityn varit en skyddad verkstad, där jag mått bra, helt enkelt. Trots mobbning och trakasserier. Trots allt. När jag väl har stått där i något av ridhusen och det är agility på g har jag mått bra. Detta togs ifrån mig i tisdags. Då jag blev attackerad verbalt, men ändå ganska fysiskt hotfullt (stirrande, med mera), på banvandringen. Nu är det bara ångest. Jag orkar inte.

I helgen har jag varit och tävlat i Rättvik. Tyckte att det gick ganska bra även om det inte blev någon fullträff första dagen. Dubbelnolla, placering fem respektive två. Sedan kom mörkret. Gick omkring på ICA och kunde inte hitta något som jag kände för att äta till middag. Åt några nötter tillslut. Sov dåligt, vilket jag nästan aldrig gör. Vaknade och önskade, som vanligt, att jag hade låtit bli.

Gjorde mitt bästa under dagens lopp men undrar om jag egentligen förmådde koncentrera mig i hopploppet? Blev sur på Rasken för att han inte svängde när jag tyckte att jag lade i bromsen. Insåg, när jag tänkte efter, att jag kunde ha gjort så mycket mer för att hjälpa honom. Agilityloppet var ganska bra men när jag skulle skicka iväg honom på egna äventyr tyckte han det var säkrast att fråga mig lite. Rätt åt mig. Känner mig trött på att jag inte bara kan göra rätt. Har svårt att förlåta mig själv för det.

Vad värre är, jag orkar liksom inte göra något åt någonting. Efter förra helgen sa jag att jag skulle ta och göra den hoppteknik jag och Rasken normalt alltid gör inför tävling inför den här helgen. Men det orkade jag bara inte. Av ingen rimlig anledning. Orkade inte stanna kvar och köra alla mina lopp den här helgen heller. Vilket är helt onormalt för mig. Förstår det inte själv. Jag har världens bästa hundar, jag älskar att springa agility, men jag orkar inte.

Out of energy. Helt enkelt. Och jag vet vad som är lösningen. Jag vet att jag borde beta av problemen, ett i taget, lösa dem och gå vidare. Det skulle ge mig mer energi. Men jag orkar inte. Snacka om moment 22.

Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Uncategorized. Bookmark the permalink.

16 Responses to Glädje, en intellektuell utmaning

  1. En gång när jag kände så fick jag rådet att acceptera det och tillåta mig att vara nere. Jag tyckte förstås att rådgivaren var knäpp, jag vill ju ta tag i och fixa saker. Nu tycker jag inte att det är så knäppt längre. Kanske bara ta en paus, en vecka eller två utan planerad träning. Gör bara det som känns roligt om det känns roligt. Varje kväll ska du fundera ut en anledning till varför du är så himla bra som du är. Det brukar vara lätt, men kännas fånigt de första kvällarna. Sedan blir det svårare och då känns det mindre fånigt. Nu finns det regler för detta. Det som är bra med dig ska hänga ihop med någon personlig egenskap hos dig själv. Du kan alltså inte bli scout.
    Bejaka depressionen. Ett tag.

  2. Gudrun says:

    Nämen. Inte bra att irra omkring inne på ICA Rättvik utan plan. Säg till mig nästa gång, så fixar jag något kvalitativt ätbart och gott åt dig så att du orkar prestera. Och bara så att du vet – vi tror på dig, jag och Camilla. Vi diskuterade lämpliga VM-kandidater i bilen på vägen hem från Rättvik idag och där var du och Rasken helt klart med. Ni har suverän fart och ser stabila ut tillsammans. Upp med hakan. Ni kan, du och Rasken! Kram.

    • Mija says:

      Tack! När jag saknar aptit är jag dock, tyvärr, svårflörtad. Öl går dock alltid ned. 😉

      • Gudrun says:

        Jamen, du fattar ju inte. Att sakna aptit finns inte i min värld. Jag tillåter det helt enkelt inte. Och om du envisas med att vara aptitlös, så får jag väl servera dig en öl då. Tysk, alltså. Allt annat är så klart helt otänkbart.

  3. Annica says:

    Har anat av dina skriverier att det var nåt sånt på gång o tänkt ringa för att höra hur det går med dig.
    De flesta av oss har haft såna perioder, o det är definitivt inte konstigt att det sker med dig som så ofta har gasen fastmonterad i botten. Det är väl lättare att falla ju högre farten är.
    Enig med Ninnie – ta en pause, eller två. Kanske både från jobb o hobby. Låt det ta tid.
    Kramar

  4. Tina says:

    Jag har en vän, som nyss berättade för mej att hon led av utmattningssyptom!
    Hon var ganska glad, eftersom hon inte hade behövt äta medicin, inte än, utan det räckte med att hon var sjukskriven, sedan en månad, på obestämd framtid, gick på stressmottagningen på Karolinska och pratade med en psykolog ganska ofta.
    I det läget hade jag varit livrädd – inte glad för att jag slapp äta medicin… men allt är relativt och vet du vad Mija – Hon lät lite som du gör nu… Jag blir rädd när jag läser det du skriver!

    Snälla Mija – lyssna på din kropps signaler!
    Lyssna noga, och orkar du inte ta tag i en sak i taget, så skit i allt – lämna över till någon annan, gör det, för din egen skull – och gör det nu genast, innan du sätter dej ner i soffan och känner att du inte ens har nog med energi, för att kunna resa dej och gå därifrån – för så kan det bli…

    Var rädd om dej!
    Kram
    Tina

    • Mija says:

      Orkar man mer med de där pillren? 😉 Faktum är att det inte känns som att något går att “lämna över”. Men så säger väl alla.

  5. Jo says:

    Som redan påpekats, var rädd om dig! Och kom ihåg att du alltid alltid får ringa och prata om det är något! Kram

    • Mija says:

      Det finns ingen som menar sådana där rader som du. Vet ingen som så pålitligt svarar, eller i alla fall ringer upp, som du. Tack.

  6. Åsa says:

    Hoppas verkligen du hittar glädje och ork snart, tycker du låter farligt när en sån där vägg… Var rädd om dig och ta hjälp, från profisionellt håll eller från vänner som ger dig energi. Kram

  7. Usch vad ledsen jag blir, lider med dig då jag känner igen känslan. Att vara deprimerad är faktiskt en riktig sjukdom som man ska behandla precis för vad det är, en sjukdom. Ge dig själv ledigt under flera dagar/veckor, om du behöver gå till en läkare och bli sjukskriven. För lyssnar du inte på kroppen kommer det slå tillbaka hårdare:-(

    Efter det starta upp lugnt. För mig har det hjälp mycket att skriva ned ALLT jag ska göra på en lista, sjuktjobbigt att skriva men väldigt avstressande när den är klar. Försök sedan bara göra en eller två saker från listan per dag i början, samt skapa bra rutiner med mat, motion m.m.

    Så ge dig själv ledigt en tid från precis ALLT! Var rädd om dig och hojta till om du vill ha hjälp med något även om det bara är för att få prata.

    Stor jättekram!

  8. Norrland says:

    Hej!
    Jag känner inte dig Mija, men jag har tävlat för dig som domare och brukar kika in här ibland.
    När man känner sig så nere så tycker jag du ska fundera på vad DU behöver just nu för att må bra. Vad kan ge dig energi? Det kan vara stora eller små saker men när man hittar de sakerna brukar det vara lättare att bena upp sina känslor och komma på banan igen =)
    Varma hälsningar från Norrland

  9. Veronica says:

    Hoppade själv in i en vägg förra hösten efter ett långt j*vla år med pendlande till annan ort. Orkade inte träna hundar, inte tävla och inte träffa folk över huvudtaget. Spydde när jag hörde ordet agility som ändå är min (liksom din) passion. Orkade ingenting och ville ingenting.

    Ingenting. Kunde sitta och stirra in i en vägg några timmar på kvällen efter jobbet. Inte så friskt.

    Slutade med att jag sade upp mig från jobbet utan att egentligen veta var pengarna skulle komma ifrån (inget nytt jobb) och träffade en KBT-terapeut 5 ggr. Nu känns livet *mycket* bättre och mitt bästa råd är att vila upp dig rejält. Tillåt dig att inte vara anträffbar. Tillåt dig att ha tråkigt utan att ha dåligt samvete. Skit i vad andra tycker du borde och lyssna på dig själv och vad du vill. Egentligen.

    Vill du inte träna men känner att du måste är det bättre att strunta i det. Hundarna känner ändå att du inte har hjärtat med dig. Vill du gå i skogen fyra timmar och sitta på en sten med en termos när du borde kolla mailen och svara folk- gör det.

    Ta nu för fan och vila upp dig och lyssna på kroppen!

    kram på dig och kom ihåg att du är välkommen till ön när du vill. Nästa vecka är det lugnt här och jag tänkte ägna mig åt det jag vill. Jag har liksom planerat ett påsklov för mig själv utan planer!

    Den enda planen som finns här hemma är agilityplanen. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s