Om agilitylärarutbildningen. Vad händer?


Det har nu gått ett drygt år sedan vi (den 24 oktober 2010) avslutade det första steget (A3) i det som var tänkt att bli en lärarutbildning i agility. Under sista kurshelgen diskuterades tänkbara datum för det sista steget men av planeringstekniska skäl gick det inte att fastslå datum på plats. Lärargruppen lovade dock att återkomma inom kort. Det gjorde de också men bara för att meddela att SBK tyvärr inte hade fattat de nödvändiga besluten. Efter upprepade kontakter med Anne-Marie Folkesson meddelades jag till slut i somras att en agilitylärarutbildning planerades till första hälften av 2012. Anne-Marie lovade också att utbildningen skulle annonseras senast den första september 2011 (tio månader efter det att vi lovats att datumen skulle fastställas inom kort).

Jag själv har sedan slutet av 90-talet följt utvecklingen kring lärarutbildningen i agility. I slutet av nittiotalet satt jag i SHUs förbundsstyrelse – ungdomsrådet. Därigenom fick jag information om vad som hände och skedde bland annat via Lena C Carlsson som var en av dem som först involverades i det som var tänkt att bli en agilitylärarutbildning i samarbete med SBK. Lena C Carlsson var då ungefär i den ålder jag är nu och hon har idag tyvärr hunnit avlida. 😦 Själv har jag hunnit bli både vuxen och lite till – och agilitylärarutbildningen är fortfarande inte färdig.

Så vitt jag förstår, det verkar ju inte finnas några officiella dokument utöver anteckningar från distriktskonferenserna 2005 och 2009, gäller fortfarande de riktlinjer för lärarutbildning i agility som jag själv (som representant för dåvarande centrala agilitysektorn) presenterade för distriktskonferensen 2009. Första delen av utbildningen (A3) handlar om hundträning och inlärningsteori – att lära in beteenden för agility. Den andra delen av lärarutbildningen (som nu dras i långbänk) skulle handla om pedagogik, kursupplägg och om hur man inspirerar instruktörer.

Sedan ett antal år (större delen av 2000-talet) har agilitylärarutbildningsuppdraget legat på en grupp som i SBK har kallats agilitylärarutbildargruppen (eller liknande, SBK byter ju organisation och namn på saker stup i kvarten). Dessa agilitylärarutbildare har gjort ett gediget arbete och de har genomfört ett antal utbildningar, nu senast A3-utbildningen 2010 – med ett gott resultat.

I utskottet för hundägarutbildnings (där aglityutbildning numera ingår då hundägarutbildning på något för mig oförklarligt sätt omdefinierats) första protokoll för året står att läsa att “Utskottet håller på med ett genomgripande arbete för att finna samsyn och höja kompetens inom de olika verksamhetsdelarna som ingår i hundägarutbildningen. Utskottet är medvetna om att det finns ett stort behov av en agilitylärarutbildning och frågan om att starta en sådan står på agendan.” (Protokollsutdraget har jag fått mig tillsänt för att jag ställt frågan som diskuterades, jag kan fortfarande inte logga in på Fido.)

Efter det möte utskottet för hundägarutbildning hade i början av januari har det hänt ett par saker:

– Ett brev har skickats ut till oss som gått A3 där vi alla A3:or (mot reseersättning) uppmanas komma till ett möte och hjälpa till med att inventera vilka ämnen som bör ingå i SBKs centrala agilitylärarutbildning (en inventering som redan har gjorts av “agilitylärarutbildargruppen” tillika våra lärare på A3. Brevet är undertecknat e u (vilket tydligen betyder enligt uppdrag) Anne-Marie Folkesson, SBK, Utskottet för Hundägarutbildning (A-M är chefskanslist).

– Till ovanstående möte har SBK-distriktens agilityansvariga (ryktet säger att även de lokala kennelklubbarna har fått brevet, fast de står inte på mottagarlistan) ombetts yttra sig kring: “synpunkter på vilka ämnen som bör ingå i SBKs centrala agilitylärarutbildning, med utgångspunkt att A 3 utbildningen är en förkunskap. Vi vill också inhämta tankar och synpunkter på upplägg av lärarutbildningen vilka är viktiga för att den kommande utbildningen kompletterar den tidigare genomförda A3-utbildningen.”

Ni får dra era egna slutsatser. Själv är jag redan mobbad och förföljd för att jag säger och skriver sanningar. Men ett par saker kan ni lita på vad gäller mig – så vitt jag vet är det jag skriver alltid sant. Och jag har alltid belägg för det jag skriver offentligt. Du kan alltså utgå ifrån att jag vet mer än vad jag skriver, men jag skriver bara det jag har belägg för. Det senare är något av ett personlighetsdrag och kanske är det just vad som attraherat mig till forskning.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Föreningsliv. Bookmark the permalink.

4 Responses to Om agilitylärarutbildningen. Vad händer?

  1. jessicas1980 says:

    Tack Mija för att du säger sanningen, tack för upplysningar om sånt som vi vanliga agilityfolk inte har en susning om!!

  2. Jörgen says:

    Jag, som är mkt intresserad av detta men inte särskilt insatt och inte har ngt historiskt perspektiv, undrar vad du Mija drar för slutsatser. Vad kan vi förvänta oss av framtiden? Hur skulle du vilja att utbildnigen såg ut, i stora drag? Det har du kanske redan skrivit om.

    • Mija says:

      Nja, alltså, jag brukar bli hängd för min slutsatser eftersom de inte alltid är så SBK-vänliga så jag försöker vara försiktig med dem. 😉 Folk har liksom väldigt svårt att skilja på sak och person. Men jag kan svara på dina frågor: allt tyder på att vår agilitylärarutbildargrupp inte längre har kontrollen över agilitylärarutbildningen och att denna (utbildningen) ska “bruksifieras”.

      De utbildningar som agilitylärarutbildargruppen (kärt barn har massor av namn och har bytt många gånger) har haft har genomgående haft hög kvalité och man har som elev har som elev haft tillfälle att lära sig och utvecklas massor. Det har också ställts höga krav på eleverna. Vid den första agilityinstruktörslärarutbildningen som hölls i denna tappning underkändes de flesta av eleverna! Detta var naturligtvis inte så populärt! Men man lärde sig av det och det är därför utbildningen nu är uppdelad i A3 och lärardel.

      Det jag, och många med mig, är rädda för nu när även denna agilityutbildning ska bruksifieras är att man helt enkelt inte kommer att lära sig lika mycket agility. Dessutom, generellt i SBK fungerar det så att om man anmäler sig till en utbildning blir man godkänd oavsett vad man presterar.

      Men nu ska vi väl inte ta ut något i förskott, det finns såklart fler än ett sätt som kan bli bra.

      Hur jag skulle vilja att utbildningen såg ut, i stora drag? Nämnda grupp har ju under det senaste årtiondet jobbat med den här frågan och lagt fram ett förslag som jag tycker är utmärkt. (A1, A2 (tävling), A3 (hundträning), lärarutbildning (instruktörsutbildare, agilitydidaktik, att våga ge kritik). Av någon anledning ska nu vi elever (godkända som underkända) och distrikten göra om det jobb som redan är gjort. Varför förstår jag egentligen inte.

      Eller ja, en sak har jag förstått – det handlar delvis om pengar.

      Ja

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s