20 år i agilitysvängen


Få saker har fått mig att känna mig så gammal som när jag insåg att jag i år har hållt på med agility, i en eller annan form, i tjugo år.

1991 var året då Smulan kom hem till oss. Smulan var den snällaste hund man kan tänka sig. En Cavalier King Charles Spaniel, av den klassiska typen. Smulan var långnosad, snäll och trevlig. Och hon hade massor av hår på tassarna. Vi gick lite lika, sa folk. Vi hade liksom samma säregna gångstil. Smulan följde med mig nästan vart jag gick. Jag hade inte tjatat till mig någon hund. Det var min mamma, som alltid hade haft hund, som tjatade till sig henne. Men mamma hade redan varit på brukshundklubben. Typ innan jag föddes. Och SBK var inget för henne. Så det var jag som fick gå dit med Smulan.

1994 gjorde jag och Smulan, efter några år av träning och inofficiellt tävlande i hundungdom, vår första officiella tävling på HUND 94. Det gick jättebra, vi placerade oss i både startklassen och debutantklassen och jag kom hem med två av de största, hundungdom-svart-gula, rosetterna jag sett, fortfarande. Brickorna i mitten av rosetterna var tunga, metalliska, och jag satte stolt upp dem på min väggen i mitt flickrum. Jag har dem fortfarande i på väggen i sovrummet. Numera inramade. De samlar inte så mycket damm då.

På slutet av nittiotalet hann jag med så mycket att jag knappt kan förstå det nu i efterhand. Det mesta är inte relaterat till ämnet för den här bloggen men på agility/hundfronten hann jag med att träna upp ytterligare två allroundhundar (agility var absolut inte den högst prioriterade hundsporten för mig då), Sasha (min mammas Cavalier född -96) och Jojje (min BC, född -98, ungefär samtidigt som jag flyttade hemifrån…), jag var väldigt föreningsaktiv och hann satt flera år som ordförande i Stockholms HU, som vice ordförande i Stor-Stockholms HU och som ledamot i Sveriges Hundungdoms Ungdomsråd.

Jag var alltså allmänt hund- och föreningsintresserad och inte specifikt agilityintresserad men ändå var det agilityn jag blev sammankopplad med. Antagligen för att jag var ung och högljudd. Mitt intresse för brukset meriterade dock i BK-sammanhang, i alla fall på vissa håll, och jag valdes till ordförande för agilitysektorn i Stockholmsdistriktet, vilket irriterade vissa i agilitykretsar, för att jag var ung, inte ens fyllda 20. Då förstod jag dem, barnstämpeln var hård mot agilityn och jag ville också tvätta bort den. Idag, när Stockholmsdistriktet fortfarande rekryterar agilityfolk på bruksmeriter, kan jag tycka att DET är ett större problem.

Det där uppdraget i Stockholmsdistriktet var i varje fall kul och lärorikt och det var faktiskt det som gjorde att jag gick domarutbildningen. I det i dagarna nyutkomna agilitymagasinet “Om AGILITY” är jag intervjuad som domare och svarar då på frågan: “Vad fick dig att bli domare?” Jag missuppfattade nog frågan. Jag svarade för att jag brinner för agility. Vilket är sant. Idag. När jag gick domarutbildningen brann jag inte för agility. Jag bara halkade in. Bokstavligen. Det rådde brist på domare i Stockholmsområdet och jag ansökte om att få arrangera utbildningen. Det var få sökanden, tre stycken närmare bestämt. Jag skulle fixa och dona. Administrera och koka kaffe, typ. Administrationen gick bra, kaffekokandet sämre. Efter första kursgången frågade kursledaren mig varför jag inte satt med på utbildningen… och sedan hade jag gått den, typ. Jag var kursetta till och med.

2000 tävlade jag och Sasha Agility-SM, i lag, i Göteborg. Det var en häftig upplevelse. Det var någonstans här det vände för mig, med agilityn, tror jag. Jag började tycka att det fanns folk som gjorde det så JÄVLA bra. Jag hade givetvis varit imponerad av folk och hundar redan tidigare. Men någonstans kring milleniumskiftet blev det så jävla mycket häftigare, allting. Och jag kände att jag bara måste haka på tåget.

2001 kom Råttan hastigt och lustigt in i mitt liv. Min högt älskade Jojje var inte särskilt frisk och jag insåg att det inte var värt att hoppas på någon agilitykarriär med honom. Samtidigt som jag fick de hemska beskeden skulle Kasta, Jojjes favvo-tik som vi också tränat sök med, paras med en skitball hane i sökgruppen. Jag ringde helt enkelt Gunvor och bad att få köpa en valp. Typ på avbetalning… Vid det här laget hade jag flyttat till Skövde för att plugga systemvetenskap.

Råttan blev min första riktiga agilityhund, även om också hon är i högsta grad allaround. Vi blev Årets nybörjare i Agilitybladets tävling när vi satte igång och vi har, som bekant, haft mycket skoj på agilitybanorna. Ibland har vi haft skoj tillsammans, ibland har Råttan haft skoj själv.

När jag flyttade tillbaks från Skövde var jag från början inställd på att söka mig bort från SBKs Stockholmsavdelning, där jag egentligen aldrig upplevt att jag passade in. En del kallade det att jag var mobbad redan på 90-talet, själv tänkte jag mer att jag inte passade in på grund av ålder och fel ras. Så jag tänkte om. Lite optimistiskt. Nu var jag ju äldre och hade brukshund. Klart att jag skulle passa in bättre. Dessutom hade vissa delar av agilityverksamheten som jag sått frö till växt till sig. Och andra delar hade utvecklas kanske tack vare att jag, och andra starka personligheter, släppt taget.

Jag såg helt enkelt utvecklingspotential i de resurser i form av männsikor som hade samlats på SBKs Stockholmsavdelning. Så även om jag hade en fot på Lidingö BK, där jag bodde, så återgick jag till att verka på SBKs Stockholmsavdelning. Stärkt i vissheten av hur mycket det är värt att träna tillsammans, något jag verkligen hade saknat under åren på Skövde BK (som förövrigt var, och säkert är, en underbar brukshundsklubb med en agilitybana som nästan alltid är ledig och med en liten sjö angränsande till appellplanen).

Utvecklingen av agilityn på Stockholmsavdelningen gick bra. Samtidigt engagerade jag mer och mer i centrala agilityuppdrag. Jag ingick under en period i landslagsledningen och rekryterades senare till centrala agilitysektorn (numera -gruppen). I agilitysektorn skulle jag säga att mitt absolut största bidrag var de landslagsuttagningar som vi redan, vilket glädjer mig oerhört, ser som en självklarhet.

Jag jobbade hårt för agilityn under denna period och det är verkligen inget jag ångrar. Jag drog mitt strå till stacken. Men det centrala uppdraget blev för tungt eftersom SBK fungerar för dåligt. Trots mitt hårda arbete fick jag egentligen aldrig något riktigt inflytande och jag uppmanades flera gånger av förbundsstyrelsen/förbundssekreteraren att vara lojal mot SBK. Tillslut höll jag helt enkelt på att spy på fascismen och slutade.

På 2000-talet fann jag i alla fall äntligen mitt eget uttryckssätt i agility. Jag hade haft mycket svårt att hitta mitt sätt tidigare. Tyckte att agilityinstruktörerna ofta var inspirerande men sällan systematiska. Gregs system gav mig systematiken och träningsgrupperna på Stockholmsavdelningen gav mig möjlighet att utvecklas på egna villkor.

Jag ångrar med andra ord ingenting. Inte ens alla de kurser jag håll på SBKs Stockholmsavdelning både på -90 och -00-talet. Att jag inte är bitter hindrar mig dock inte från att känna förakt för de styrelseimitatörer som satte stopp för min lust att jobba idéellt med kurser för en lokal brukshundklubb genom att först bryta ett avtal jag ingått med klubben (ett löfte om vidareutbildning då jag hade hållit i ett stort antal kurser) och sedan försöka få mig utesluten ur SKK för att jag inte accepterade den mobbning jag varit utsatt för sedan sent 90-tal. Förföljelsen av mig, och andra medlemmar, missgynnade såklart klubben.

Det var som en klok SBK-man sa till mig redan i slutet på 90-talet: Lita aldrig på en hundmännsika om du inte blir överbevisad om att han har rent mjöl i påsen.

2006 föddes Rasken. Råttans son. Min Stjärna. Jag har faktiskt knappt sett maken till ett liknande agilitygeni. Vi har haft så mycket kul ihop och har förhoppningsvis många år kvar. År 2011 kom han 9a på den nationella Årets agilityhund-listan.

Det rör sig i agilitysverige. Jag försöker påminna mig själv om att även om det kan kännas som en förbannelse att ha hamnat med toppen (?) av sin aktivitetskurva i förändringens tid så är det ändå så att det hade varit grymt mycket värre att vara med i SBK när min morsa provade på 70-talet. Hon fick ju aldrig ens för sig att ge skiten en andra chans.

År 2010 startade vi Solna agilityklubb. Med fart, fläkt och lek mot framtida segrar.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Familjärt. Bookmark the permalink.

6 Responses to 20 år i agilitysvängen

  1. Petra says:

    Intressant att läsa. För att du ska få en chans att känna dig inte fullt så gammal så blir det typ 25 år i agility-Sverige för mig nästa år om jag inte minns fel….

  2. maja o zoro says:

    intressant 🙂
    varför blev det ingen valp efter Kasta?
    och en fråga som jag inte ställt förut :
    varför valde du Kelpie? du vallar inte med dina hundar eller?
    oj det var 2… sorry 😉

    kram

    • Mija says:

      Jag måste uttryckt mig otydligt. Råttan är valp efter Kasta. Som kanske framgår mellan raderna i texten var det inte riktigt så att jag valde kelpien som ras – jag valde den kombinationen som jag tyckte verkade passa mig.

      Jag har vallat lite med mina hundar. Råttan är faktiskt helt ointresserad av vallning men vi har lyckats klara av kelpieklubbens anlagsprov så hon är nog inte helt kass. Men för mig som vallat med BC kändes det faktiskt ganska menlöst.

      Rasken är bättre men vi har inte prioriterat vallning på sistone. Körde fast lite och behöver hjälp för att ta oss vidare, och tiden och lusten att skaffa den hjälpen har inte riktigt funnits där.

  3. jessicas1980 says:

    Ja, åren går. Jag har hållt på med agility sen -93 ungefär, alltså 18 år. Jösses va det hänt mycket. Kommer med fasa ihåg rutan i startklass, min dåvarande tax ville inte inte ligga i gräset… Så inga placeringar, bara massor med tidsfel… I debutantklass gick det bättre men varken jag eller hunden var någon stjärna, vi lekte mest agility då.

    • Mija says:

      Min Cavalier Smulan och jag hade också ofta en del tidsfel. Fast Smulan lade sig gärna i rutan. Svårigheten var att övertala henne att GÅ därifrån… Ja, vi lekte också agility, mest. Jag var ju bara ett barn, faktiskt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s