Agilitymästerskap i Frankrike och på Sthlmsavd. Och lite om Anna Müllers bana.


Det är mycket just nu. Så mycket att jag liksom inte hinner berätta om allt kul som händer. Och lite mycket till. Men det är ok att det är mycket på hösten. Jag har ro att ha mycket nu, faktiskt. Blir lugn av att träden ändrar färg och att dagarna blir korta. Kan liksom krypa ihop i ett soffhörn med min dator och bara jobba, jobba, jobba, hur länge som helst och utan att tappa fokus. Nu, en kort uppdatering på vad jag hållit på med och hållit hus.

För ett par veckor sedan åkte jag och min lillasyster Moa (12 år) till Frankrike. Vi började med att spendera ett par härliga men intensiva dagar i Paris. Moa hade gjort ett tigth schema som inte bara innehöll sevärdheter och planer på hur vi skulle ta oss mellan dem utan också exakt vad hon ville prova på i matväg. Många sevärdheter skulle också bevistas både på dagen och kvällen, för att upplevas fullt ut, så exempelvis triumfbågen. (NB! Trapporna uppför blir liksom mycket längre när man vet att man ska gå dem en gång till samma dag.) Mina personliga absoluta favoriter var vattenkastarna kring Notre Dames torn. De var verkligen värda både köandet och klättrandet. Moa är också nöjd med Paris-trippen. Dels är hon nöjd med konceptet att hon fick bestämma allt, dels är hon nöjd med att hon fotat en hel del. 65 bilder av Eiffeltornet till exempel. Dessutom köpte hon ett tiotal miniatyr Eiffeltorn.

Efter två dygn i Paris drog vi vidare ut på landsbygden – mot världsmästerskapet i agility. Sammanfattningsvis var det det absolut sämst arrangerade VM jag har varit på. Informationen var USEL – det fanns exempelvis inga startlistor eller information om starttider varken i katalogen eller på hemsidan!!! I finalerna hjälpte speakern inte till särskilt för att förhöja stämningen – man fattade helt enkelt inte mycket om man inte förde bok själv. Vilket några på svenska läktaren gjorde. Hurra för dem! För att avsluta gnället på fransmännen så, ja, de var hopplöst dryga och otrevliga och inte bara ignorerade när man tilltalade dem på engelska utan ibland skrattade de till och med åt en! Fantastiskt.

Själva agilityupplevelsen lyckades fransmännen också ta udden av genom den usla matta hundarna tvingades springa på. Inte kul. Banorna var också tämligen lama, kanske som ett resultat av den kassa mattan? Hela VMs absolut intressantaste bana var den allra första – large individuellt. MEN där halkade hundarna rejält i vissa svängar – kanske anpassade domarna banorna efter det och kanske var det därför banorna blev tämligen menlösa? Jag vet såklart inte men det var så det kändes. Den första banan innehöll precis sådana handlings-/hoppteknik-svårigheter som jag själv sliter med: push-serp till exempel. Och det var kul att se världens bästa largeförare lösa den situationen. Smallhundarnas individuella bana (den andra för VM-helgen så det verkade lovande) var också intressant, bland annat med en sådan där tunnel i slutet av slalom situation som jag blev så uppmärksammad för när jag gjorde i Knivsta i somras. Och det skördade sina offer på VM också kan man lugnt påstå. Efter dessa två inledande banor var jag hoppfull inför resten av VM och jag kände mig också lite nöjd med att det så väl stämde med min egen träning och mitt dömande – kändes som att jag själv var på rätt spår liksom. 🙂

Men sedan tappade banorna karaktär. Det hände liksom inget och då är det svårt för de tävlande att bjuda på något riktigt intressant. Möjligtvis får jag göra en liten parantes för att de individuella agilitybanorna (finalen) innehöll mycket svårigheter i form av “makaronhopp”. Detta är inte riktigt min grej och kanske är det därför jag inte förstår tjusningen och vad som är läckert vad gäller dessa? Det blev i vart fall vad jag tog med mig hem från detta VM till egen träning – att få stil på de där makaronhoppen så att jag är med i matchen, liksom.

Största svenska framgång på detta VM stod Rickard Isoluma för, han knep åttonde platsen i small. STORT GRATTIS!!!

Väl hemma var jag naturligtvis väldigt peppad att köra agility, därför var det ganska trist att jag dels drabbades av magsjuka och dels är ju jag och Rasken knappast formtoppade för tillfället då det är lågsäsong och jag hade problem med ryggen under sensommaren. Dessutom är det ju aldrig lätt att tävla och arrangera samtidigt och vi var verkligen inte många som hjälpte till på klubbens klass III-tävling. På de officiella tävlingar som hölls på Stockholmsavdelningen i lördags lyckades vi följdaktligen inte med någonting och vi fortsatte diska oss på Sthlmsavds KM på söndagen.

Anna Müllers Agilityklass III bana som hon bloggat om här var något av det mest intressanta och roliga jag kört på länge! 🙂 Rasken kunde dock VERKLIGEN INTE flicka på kommando från kontaktfält visade det sig. (Och inte gick det bättre när vi körde det på TG3 igår heller.) Helt enkelt ännu mer att träna på på klätterhinder. Han var väldigt söt Rasken – han tog liksom flickkommandot men hade bestämt för sig att det var balansen igen sedan liksom. “Dubbelt till vänster.” Ja, ja…

I lördagens hoppbana och söndagens (KM) agilitybana diskade vi ut oss på threadles – det är tydligen en färskvara för mig och Rasken tål inget annat än att jag gör HELT rätt. KM-banan i hopp var nog faktiskt i det närmaste omöjlig att få till bra med en hund som springer mycket snabbare än handlern så att vi diskade den känns helt ok. Helt ok känns det naturligtvis inte att diska fyra lopp i rad. Det känns långt ifrån ok.

Råttan däremot gick mer än ok i de flesta lopp. Hon var riktigt duktig! Annas roliga Agilityklass ovan var vi riktigt, riktigt, nära att nolla. Vi klarade alla “svårigheter” men jag skrek och hade mig när Råttan var på vippen så att hon hoppade av strax efter mitten! Gah! 10 fel med andra ord och alla tio var mina… Hoppklassen inleddes med dubbelthreadle och Råttan ruttnade totalt. Jag blev nästan orolig, tänkte att det är nu jag får pensionera henne. Men så gick vi av på Järvafältet och hon gjorde värsta glädjerusherna…

KM på Stockholmsavdelningen känns i det närmaste avskaffat, som allt annat där, men i alla fall går KM från och med i år i öppenklass / klass II. Och det gillade Råttan. Efter att vi kämpat oss i mål med fem fel och många omvägar i hopploppet gjorde hon ett alldeles strålande agilitylopp! Och det räckte till seger!

Råttan blev alltså, fem år efter sin senaste KM-seger, klubbmästare på Stockholmsavdelningen 2011! Kanske blir hon historisk som klubbens allra sista klubbmästare?

/Mija

ps. Tyvärr kan jag inte publicera någon blid på Råttan med minnespriset från KM, för även de var tydligen avskaffade.

Advertisements
This entry was posted in Agility, Familjärt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s