Det ska de väl tåla?


– Sluta be om största möjliga tystnad på lydnadstävlingar, om ni vill ha publik! De orden uttalade jag redan för ett drygt år sedan och blev citerad i Hundsports lydnadskrönika. (Bilden nedan är tagen från den artikeln.)

Lydnad är nog helt enkelt ingenting för mig, konstaterar jag efter att idag fått skällning för att jag a) lekt med och b) belönat min hund inför och på lydnadstävling (som vi bröt). När man jämför med agilityn, där man tydligen ska tåla vad fasen som helst enligt vissa domare, blir lydnadens “största möjliga tystnad” hysteriskt fånig, tycker jag.

Vad var det då som hände på dagens tävling på Roslagens BK. Jo, först och främst fick jag lita på GPSen, eftersom de, trots mina och andras påpekanden fortfarande inte uppdaterat sin felaktiga vägbeskrivning. Men jag lät mig inte nedslås av det. Råttan var klart orolig, efter påhoppet förra veckan, på sittande och plats men hon var kvar och vi fick 8 i betyg på båda momenten. 🙂

Inför själva programmet ville jag verkligen se till att få henne på bra humör och jag använde mig då av en Kong Wubba:

Kong Wubban var en present Råttan fick igår på championatfesten vi hade för hennes norska championat, by the way. En jättetrevlig fest, tack alla som kom! 🙂 Kong Wubban är av hårt tyg och först och främst en kampmoj även om det är en, ganska mesig, pip i den. Jag tänkte att den skulle bli perfekt som uppladdning på lydnadstävlingen! Häftig utan att hon skulle bli så till sig att hon sprang omkring och slängde och dängde med den på ett sätt som inte passar sig på en tävlingsplats.

Men jag hade missbedömt lydnadsfolkets toleransnivå. För “de” började skälla på mig direkt när jag lekte med Råttan med denna inför start. Till saken hör att det var säkert 40 (fyrtio) meter till hunden som var på planen och som enligt uppgift “kunde” bli störd. (Ingenting tydde på att den blev det.) Jag svarade, ganska skarpt, att jag värmde upp och inte ville bli störd och blev faktiskt lämnad ifred.

Uppladdningen var verkligen inte optimalt avvägd. Råttan var ALLDELES för på och hon var liksom “vallhunds-smygig” i hopp om att få tillbaka kongen. Så kom vi till “rutan” och hon typ tänkte hoppa över konen och springa direkt till rutan. 😉 När jag väl sände henne till rutan var det som att hon plötsligt fick syn på något annat och bytte kurs. Vi har visserligen haft en del strul med rutan men något liknande det här hade inte hänt sedan… senast vi var på Roslagens BK och rutan var placerad på samma ställe. *roll*

Nå väl, jag meddelade i alla fall att jag bröt, skickade snabbt Råttan till rutan och belönade. Därefter sökte jag, lite undrande, kontakt med domaren för att höra om denne förstått något om vad som hänt på vägen till rutan!? Men domaren svarade inte på mitt tilltal, såg förbannad ut!? En kille som bakdömde svarade dock på min fråga. Tydligen finns det sådana där MH-papp-figurer i den linje Råttan sprang, kanske var det dem hon reagerat på? Därefter ville bakdomaren ge mig ett, citat, “litet tips”. Att jag inte skulle belöna hunden bara för att jag var sisten ut på planen för så kunde ju inte de andra göra. (?!? Jag fattar inte, kan någon förklara? Vad spelar startnumret för roll för möjligheten att belöna med leksak efter att du har brutit tävlingen?)

Därefter passade bakdomaren på att tala om för mig att jag kunde ha stört ekipaget innan med min uppladdning. Jag började försöka säga något men blev avbruten av skrivaren som kände sig nödgad att säga att det faktiskt hörts hela vägen fram till dem! Kulturkrocken var så total att jag inte ens kom på vad jag borde ha sagt. Förrän efteråt. På SBK språk heter det ju:

– Det ska de väl tåla?

Faktum är att de flesta lydnadshundar nuförtiden är ordentligt störningstränade. Så den där attityden känns bara mossig och tråkig. Faktiskt.

Annat är det som sagt i agility, där förutsätts man inte stoppas av vilda hästar ens. Ibland går det ju för långt på det hållet också, som för min vän Helene och hennes tollare Daisy förra helgen. De drabbades av en funktionäer som stod i Daisys väg, Daisy fick alltså springa runt funktionären, men fick ändå inget omlopp! Läs mer om detta i Helenes blogg den 28 augusti: “Det kostade bara några hundradelar”.

Lagom är bäst, skulle man kunna sammanfatta det hela. Och framförallt, både när det gäller lydnad och agility, rimliga störningar UTIFRÅN får man faktiskt bara ta – och träna på om det är problem. På planen däremot (och i dess direkta anslutning) kan man förvänta sig viss ordning och reda.

/Mija

ps. Jag och Råttan lyckades med vår målsättning – att ha kul – på planen idag! 🙂 (Trots att jag var tvungen att lyssna på en massa skitsnack om ungdomarna på klubben inför start. En av dem, som jag känner, namngiven.)

Advertisements
This entry was posted in Agility, Bruks och lydnad. Bookmark the permalink.

5 Responses to Det ska de väl tåla?

  1. Annica says:

    Enig! Naturligtvis

  2. Mari says:

    Nu blev jag ännu mindre sugen på att tävla lydnad.

    För övrigt var det lydnadsekipage som besökte agilitytävlingen i Köping enbart för att träna störning. Såg bland annat ett ekipage som höll sig mellan agilitybanan och framhoppningen, det vill säga precis i närheten av försäljningsmontrarna. Väldigt duktig hund. Och smart förare.

  3. linnea says:

    Känner att jag måste kommentera och be om ursäkt för min hemmaklubb. Tycker det är oerhört pinsamt att de beter sig så där, fortfarande, och tror att man inte kan köra lydnad med störning eller förstår varför man ska belöna sin hund. Jag har jobbat hårt för att ens få köra agility på klubben eftersom jag har en hund som blir väldigt exalterad och det stör tydligen deras träning att han låter och att även jag låter (läs belönar med röst och pipleksak). Inte alla stör sig men ett fåtal och tyvärr är det dessa personer som hörs och syns mest.

    Så tråkigt att de har den attityden och att de dessutom snackar en massa skit om andra som ingen annan en de är intresserade av att höra.

  4. Karro says:

    Usch va tråkigt att behöva höra om detta 😦
    Jag står för att lydnad är en fantastiskt kul sport men jag håller med om att dåligt bemötande på lydnadsplan och brukshundklubbar kan SABBA ens humör och hela dagen. Har (ironiskt nog) blivit illa bemött av agilityfolk (VALLENTUNA BK!!) på tävling och jag håller med dig om att man tvekar för att hålla på med sporten när man blir så taskigt mottagen. Allt jag kan säga är fortsätt tävla och förhoppningsvis blir du motbevisad, det finns många platser med glatt och vänligt folk som inser att man inte bara kört långt och betalat pengar för att komma dit.. men också att man har rätt att bli behandlad väl!
    … och JA, en lydnadshund skall klara av störning.. jag blir bara glad när folk stör runt om, fixar inte min hund det så är den helt enkelt inte tillräckligt arbetad för tävling.

    kram
    Karro

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s