Lisebeeeeeeerj, Doggy och handikapp-agility


Sitter här med en JÄVLIGT stel rygg. Jag går inte rent, helt enkelt. Synd på en, annars, väldigt trevlig helg!

Fredagskvällen spenderades på Lisberg, på Doggys bekostnad, inför riksfinalen i Doggy Professional Agility Cup (man kan fråga sig varför man använder alla dessa engelska uttryck, mitt största motiv för att köpa Doggy är att det är svenskt…) Det var verkligen JÄTTE- jättekul att vara på Liseberg med ett gäng härliga agility-hundungdomar! STORT TACK till Doggy och sällskapet! Jag gillar verkligen berg-och-dal-banor och sådant. Verkligen. Kanske blev det lite för mycket av det goda? I efterhand inser jag att det nog var bra att jag deltog en halvtimme i pensionärsaktiviteten kolla på Orup. “Magaluf” är faktiskt rätt så bra… Fast Stockholm är inte alls kallt (ja, jag fattar att texten har en djupare innebörd).

Lördagen var det dax för riksfinal i Doggy Professional Agility Cup. Jag skötte mig helt ok, vädret var strålande, publiken var stor och (h)underhållen och hundungdomarna bjöd på bra agility med stor inlevelse. Särskilt härligt tycker jag att det är att se, i mästerskaps-sammanhang, lite mindre rutinerade ekipage som sätter det första loppet och låter nervositeten hjälpa dem att sätta det andra. Sådant är bara underbart att se! Bäst när det gäller!

Finalen i Doggy Professional Agility Cup var helt enkelt ett väldigt lyckat arrangemang ur många perspektiv. Som domare har jag dock tre önskemål: information, vatten och mat. Alla dessa tre strulade och även om det löstes på ett bra sätt av hundungdomar så förvånar det mig att det, tydligen, är så svårt för vissa att sätta sig in i en agilitydomares situation. Vi är människor. Vi behöver information, vatten och mat för att jobba effektivt en hel dag i strålande solsken.

I dag hade jag både svårt att vakna och att ta mig ur sängen. Snoooozade flera gånger och var stel i ryggen när jag skulle stiga upp. Och ryggen har tyvärr bara blivit värre under dagen. Agilitytävlandet på SSBK började med en agilityklass där både Råttan och Rasken gick i tunnelfällan efter balansen (de skulle fästa på vägranslinjen på ett hopp var det meningen – skitsvårt) och avslutades med en hoppklass som jag knappt klarade av banvandringen för då ryggen var stelare än stelast. Körde i vart fall (en gång krånglade ju faktiskt min rygg på ett SM – och då måste man kunna prestera i alla fall). Rasken fick en rivning och en fulsnurr som absolut kan skyllas på min oförmåga att axa. Skitläskigt, jag ville liksom accelerera men kroppen var helt stum. En rivning fick han av, för mig, obegriplig anledning. Andra hävdade att det berodde på det ojämna underlaget. Råttan och jag gjorde ett bra lopp, henne styltade jag med, men tyvärr med ett slalomfel vilket kostade både fel och tid.

Nu undrar jag mest vad som hänt med min rygg (var det berg-och-dal-banorna, kånkandet på packning och stålbur i Göteborg eller dömandet) och vad jag ska göra åt det (massage hjälper, men bara tillfälligt)?

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility. Bookmark the permalink.

11 Responses to Lisebeeeeeeerj, Doggy och handikapp-agility

  1. Åsa o Kaia says:

    Va, jag trodde man gick in i nån slags robotdräkt när man dömde? Mat verkar iaf helt överskattat. Däremot blir man ofta itutad kaffe i parti o minut, nåt jag inte ens dricker…

  2. Michaela says:

    Kom väl fram till att de är lättare o kånka på munkorg o tygbur. Sen är det ba å åk!! 😉

  3. Gudrun says:

    Jag tror inte folk inser hur jobbigt det är att döma agility, att man måste vara på precis hela tiden. Folk accepterar helt enkelt inte att man råkar vara ouppmärksam en tusendels sekund när just de springer med sin hund. Då ska domaren vara på topp, precis som resten av dagen. Självklart är det viktigt med mat och dryck samt information. Camilla brukar vara HELT slut när hon kommer hem efter ett domaruppdrag, nästan inte talbar för att hon har koncentrerat sig så länge och under press. Ni gör ett superjobb, Sveriges agilitydomare! Alle Achtung!

    • Mija says:

      Det är nog så, ja. Jag blir alltid förvånad att det inte är självklart att man till exmepel behöver vatten. Men det är det nästan aldrig! Och det beror nog på att man inte förstår hur ansträngande det faktiskt är att döma agility.

      Jag vill förtydliga att jag inte förväntar mig att få vatten, men jag tar med mig. Just på DPAC var det någon som snodde min LOKA citron. Och jag hade ingen humor just då. 😉

  4. maja o zoro says:

    vi har verkligen hafft det toppen 😀 tack för att du dömde och var med i helgen 😀

  5. Meta says:

    jag är skyldig till alla tre sakerna du saknade, typ… 😦

    • Mija says:

      Tror jag INTE Meta. Dessutom var det inte själva grejen att det saknades utan VISSAS attityd när jag påpekade det. Just då, just där, när man ska döma har man inte så mycket tid att diskutera. Jag tycker du gjorde ett bra jobb.

      • Meta says:

        jo då, det var ABSOLUT mitt ansvar att se till att någon (annan?) hade sett till att allt sånt var kollat i FÖRVÄG och att det var ordnat/fanns när jag väl var på plats… kan skylla på en massa saker men låter bli 😉 attityden däremot får den aktuella personen ta helt själv, jag får lite hjärnblödning bara av att tänka på det :S

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s