Om emotioner, hundträning och att våga erkänna att man inte är perfekt


I förra veckan var jag på den sista av två träffar på Mindfulnesskurs hos Memea Mohlin och Åsa Nilsonne. “En kurs för den som vill utforska sig själv i relation till sin hund, och sin hund i relation till sig själv.”

Som jag skrev på Facebook när jag anmälde mig till kursen – gränsen mellan genialt och total galenskap är ofta hårfin… och jag var för nyfiken för att inte prova. Jag har haft både Memea och Åsa som lärare förut. Åsa har jag haft som lärare på universitet, i humanetologi. Memea var den som hjälpte mig sätta ord på att det faktiskt är perfektionism som driver mig i hundträning (och mycket annat såklart). Jag är dock långt ifrån pedant – det vet alla som känner mig. Eller ja, jag är inte pedant annat än i vissa specifika fall i varje fall. 😉 Jag hade för övrigt en diskussion med Åsa om hur störande “folk” uttrycker att det är att jag kritiserar mig själv i den här bloggen. Hennes förslag var att jag bara helt enkelt ska deklarera att jag vågar erkänna att jag inte är perfekt och jag mår inte dåligt utav det. Så nu vet ni det. 😉

I slutet av andra kursgången fick vi tillbaka vår skriftliga läxa (läs min läxa här). Jag fick bra kritik. Så här stod det:

“Du har koll på detta! Hur vill du utveckla?”

Vi får en chans till att göra läxan. Och jag, som stör mig som fan på att jag inte fullt lyckades följa instruktionerna vill naturligtvis ta chansen att “göra-om-och-göra-rätt”. 😉 Grejen var att man skulle undvika så kallade “dömande tankar”. Vilket jag inte riktigt lyckades med. Kanske delvis för att jag inte förstod begreppet. Nu har jag förstått, det handlar om värderingar. Och jag skrev både att jag var hopplös och att jag och Råttan hade ett bra samarbete och så vidare. Åsa gav ett tips på kursen – att man kunde försöka se sig själv utifrån, som i en film liksom. För att verkligen bara beskriva. Det ska jag nog testa. Det skulle kunna vara kul.

En övning jag skulle kunna tänka mig vore nyttig vore detta med närhet. Först för mig själv och sedan med Rasken med. Typ att han en människa alldeles för nära alltså. Blä. Jag mår dåligt bara jag tänker på det. Och det hjälper säkert inte Rasken. Om jag har någon kramgo läsare (fast kramas ska vi inte) som skulle kunna tänka sig att leka den här leken så att jag kan beskriva vad som händer med och i mig så kanske det skulle kunna vara kul. Eller i varje fall nyttigt.

Jag vill ju lyckas med läxan. Ju. Dessutom lyckades jag klämma in några “komplicerade sociala emotioner” också i min text. Respekt och tacksamhet. Dessa är markerade. Antar att det är oönskat då. Men jag fattar nog inte varför, så jag måste väl fråga.

Hur som helst, på kursen hade vi två kursböcker. Memea Mohlins “Lystra! – Från uppmärksam valp till tjänstvillig hund.” och Åsa Nilsonnes “Vem bestämmer i ditt liv? – Om medveten närvaro”. Åsas bok har en “systerbok” som hon gjorde lite reklam för under kursen. Anna Kåvers “Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans”. Jag tyckte såklart inte alls om den djävla titeln. 😉 Men jag tänkte att jag väl kan googla den. Och då hittade jag en mycket intressantare titel av Anna Kåver: “Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor.” 🙂 Det lät betydligt mer som något jag kanske kunde lära mig något av. För jag har faktiskt inget däremellan. Antingen är det ordning på saker och ting eller så är det ett/åt helvete. Och det tycker mina hundar med. Dessutom hade jag jättesvårt att känna någonting alls när vi skulle beskriva känslor i den där mindfulness-kursen. Om jag inte är lycklig, tillfreds eller förbannad känner jag ingenting. Tror jag. Men det är säkert bara inkompetens. Jag kan med andra ord bli bättre, säkert.

Som vanligt, när jag kollade på böcker, hamnade jag på den däringa smakprov.se. Och då läste jag följande i den där jävla gilla-läget-boken om att man ska ge upp typ (ja, ja, det var i varje fall så jag tolkade titeln):

“Du som nu har öppnat denna bok undrar kanske om du bläddrar i en instruktionsbok om underkastelse – håll ut en aning och läs vidare. Människor som jag diskuterar ordet acceptans med reagerar olika. Många får något stilla och längtande i sin blick men en del blir irriterade och några till och med riktigt förbannade. En del lägger politiska, religiösa, filosofiska eller feministiska aspekter på begreppet och fjärmar sig ifrån det egna och personliga. Ytterligare andra skrattar generat och tycker att det är ålderdomligt och förlegat att prata om acceptans. De tycker inte att acceptans som livsfilosofi stämmer med den moderna människans tempo och krav på förändring och utveckling. Det skulle på något sätt vara osunt och inskränkt att gå omkring och acceptera när så mycket måste förändras!”

😉

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Doggie Zen. Bookmark the permalink.

One Response to Om emotioner, hundträning och att våga erkänna att man inte är perfekt

  1. Anna & Juni says:

    Lästips: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186587447

    Att att vara närvarande “medveten”, “se sig själv utifrån”, observera tankar som kommer och inte värdera, inte identifiera sig med tankar. Fick tips av en som sa att boken förändrat hans liv. Håller på och läser och det är grymt!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s