Råttan har fyllt tio år och går på mindfulness-kurs


2011-04-19 fyllde älskade Råttan 10 år!

För tillfället går vi på mindfulness-kurs, jag och Råttan. Tänkte i den här bloggen dela med mig av hemuppgiften vi gjort.


Mindfulness för människa och hund april 2011 – hemuppgifter

Båda de situationer jag tänker beskriva utspelar sig på Gåsahoppet, en agilitytävling i Nils Holgersson hallen i Skurup. Loppet i fråga är en öppen agilityklass.

Råttan och jag befinner oss i närheten av startfållan. Jag sitter ned och kliar Råttan på magen, hon ligger således halvt på rygg. Vi är lugna och avslappnade men samtidigt uppmärksamma och laddade. Runt hörnet kommer en border collie. Den har bara ”vägarna förbi” men den ”glor”, så klart. Råttan ligger lugnt kvar, men jag tar reflexmässigt tag i hennes sele. Tänker egentligen ingenting. Jag drar efter andan och tar tag i hunden, bara.

Jag tror att Råttan upplevde att allt är ”som vanligt” inför en agilitystart. Vi måste vänta på vår tur. Vid tio års ålder har hon lärt sig hantera det. Hon är ganska lugn men ändå förväntansfull. Låter sig klias på magen och står ut med att jag rycker tag i henne utan synbar anledning. Hunden var ju bara på väg förbi.

Man kan naturligtvis tolka situationen som att min reaktion var motiverad och att min hets var det som gjorde Råttan lugn, men det är inte så särskilt troligt.

Situationen fick mig att tänka att jag är hopplös. I just detta sammanhang verkar det inte få några som helst positiva konsekvenser att jag tänker att jag är hopplös – för jag gör ju inget åt att jag är som jag är. Jag bara konstaterar att jag är hopplös.

Nästa situation jag vill beskriva är ett agilitylopp (en så kallad öppenklass) som jag och Råttan genomförde efter ovanstående händelse. Det är svårt att beskriva vad som ledde fram till detta lopp. Åratal av träning och tävling kanske?

Jag tyckte vi gjorde en bra insats och vi hade ett bra samarbete. Jag tror att Råttan också tyckte att vi hade ett bra samarbete (givetvis finns det andra tolkningar, men dem vill jag inte tänka på…)

Jag tänkte en massa om det här loppet. Främst att det är skönt att jag när hon nu fyllt tio år accepterat henne som hon är. Slutat försöka förändra henne. Visst tränar vi enstaka detaljer som jag försöker förklara för henne hur jag skulle vilja ha det. Men i det stora hela har vi uppnått en kompromiss.

Kriterier för starter och kontaktfält uppfyller minsta gemensamma nämnare mellan vad vi båda kan acceptera. Handlingen är numera mindre än ett antal signaler och mer av kommunikation.

Jag känner respekt inför hunden med den starka viljan, vilken inte trubbats av nämnvärt på 10 år.

Jag känner tacksamhet för att vi fortfarande kan hålla på med det vi båda gillar mest av allt.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Doggie Zen. Bookmark the permalink.

6 Responses to Råttan har fyllt tio år och går på mindfulness-kurs

  1. Helena och kelpiesarna says:

    Är det Izi och mitt kompromissande du beskriver?! En riktig fullträff i så fall.

  2. Helene says:

    Mycket i det här blogginlägget tyder på att du inte alls år hopplös – du kanske bara behöver lite mer tid på dig än Råttan? Skämt åsido, jag tycker det är riktigt, riktigt viktigt – och väldigt underbart – att nå det där ömsesidiga accepterandet och därmed en fördjupad ömsesidig respekt.

  3. Tina says:

    Ni är helt enkelt helhärliga ihop, du och din älskade lilla Råtta.
    Grattis Råttan – hoppas du fick tårta :0)

  4. Mari says:

    Jag känner mig precis lika hopplös som du. Hade också tagit tag i den situationen. För hundar som glor är inte poppis. Särskilt inte i en så laddad situation som inför en agilitystart.

    Men jag gillar din beskrivning av kompromisserna, respekten och samarbetet. Det är åtminstone dit jag strävar.

  5. Nina B says:

    Håller med Helene i det hon skriver, kunde inte sagt det bättre själv :-). Vill skicka en stor grattiskram till världens bästa Råttan på hennes stora dag och ge henne en stor eloge för att hon lyckats “uppfostra” dig så bra :-).

  6. Pingback: Om emotioner, hundträning och att våga erkänna att man inte är perfekt | Agilitybiten

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s