Om reglerna inte misstolkas så kan de istället missbrukas, i SBK


Jag känner på mig att den här texten inte kommer att bli lätt att få ihop. För jag har liksom inte tänkt färdigt. Och jag har inte riktigt tid att göra det, för jag har ett jobb att sköta. Men jag måste börja bena upp det här som satt sig på hjärnan på mig för tillfället. Vi kan börja med en liten uppgift till dig som läser detta. Läs Brukshundklubbens grundstadga om SBKs uppgift och mål här. Sedan kan du väl hjälpa mig förstå om agility och annan ren hundsport faktiskt ingår där?

Det som fick mig att reta mig på SBK, idag igen, var att jag idag fick svar på den fråga jag ställde till SBKs kansli den 10e februari 2011: – Vilket år “belönades” jag med förtjänsttecken i brons av SBKs Stockholmsavdelning? Precis som en uppmärksam agilityaktiv på Stockholmsavdelningen påpekat för mig borde jag enligt alla konstens regler belönats med förtjänsttecken i silver på det senaste årsmötet. Men så blev det inte, som ett led i mobbningen mot mig. För att jag uppfyller kriterierna är ställt bortom rimligt tvivel. Det räcker nämligen att de senaste fem åren ha varit tävlingsfunktionär (exempelvis som domare eller speaker) ELLER utbildningsfunktionär (exempelvis instruktör eller träningsledare) ELLER föreningsfuktionär (administration, förtroendeposter, sektorsledamöter) ELLER ha jobbat som ungdomshandledare. Det är alltså inte som det förtjänsttecken jag fick av Sveriges Hundungdom (Maskotnålen) som handlar om att man har gjort något särskilt. I SBK har det gått inflation i förtjänsttecken. Ändå lyckas inte ens våra mesta och bästa agilityfunktionärer erövra dem i någon större utsträckning.

Istället för att förtjänsttecknen blir något som belönar förtjänstfullt arbete delas de alltså ut till alla som uppfyller en miniminivå förutom vissa, som undertecknad, som ska mobbas ut helt enkelt. Att på detta sätt visa att man inte uppskattar en persons arbete blir ett nästan lika effektivt mobbningsmedel som att utestänga personer från möten och andra tillställningar där beslut fattas.

Eller som en vän till mig skrev på Facebook i morse angående att Stockholmsavdelningens styrelse 2010 höll inne det förtjänsttecken i silver jag uppenbart förtjänat: “Pinsamt är bara förnamnet. Tröttsamt o småsint. Illvilligt o odemokratiskt.”

Mobbning är faktiskt odemokratiskt. Jag har inte riktigt förstått det förrän jag själv blev utsatt för det, men självklart är det odemokratiskt att försöka få oliktänkande uteslutna ur föreningen. Det där att folk rackar ned på ens person är rätt så lätt att ta – det kan jag faktiskt leva med. Sannolikt tycker jag inte om dem heller. 😉 Men att jag fråntas min rätt att verka demokratiskt – det kan jag inte acceptera.

Det är helt enkelt mycket som är rätt så odemokratiskt i praktiken i SBK. Och då menar jag inte bristen på direktdemokrati vilket många agilitymänniskor skriker om. Jag menar verkligt odemokratiskt. För att illustrera vad jag menar har jag ritat ett litet flödesschema.

Behöver du en förklaring? Det hela handlar om vad som händer när en agilityperson, eller någon annan liten medlem, har ett förslag i SBK. Det vanligaste som händer symboliseras av pilarna längst till höger – medlemmen förstår inte, eller missförstår stadgan. SBKs stadgar är onödigt krångligt skrivna, vilket i sig är odemokratiskt. Helene har skrivit om detta på ett alldeles utmärkt sätt i sin blogg den 12 februari – Krångliga stadgar hotar föreningsdemokratin, heter inlägget.

Om nu förslaget är korrekt ställt finns det en stor risk att något liknande det som hände med mitt förslag till Stockholmsdistriktet händer. Läs mer här. I korthet ställde jag ett formellt helt korrekt förslag till distriktsstyrelsen via distriktets agilitysektor. Och fick senare veta att jag borde läsa på (!) och att förslaget skickats i papperskorgen. Argumentet “Du har gjort fel och borde läsa på stadgarna” används alltså BÅDE mot den som gjort fel och den som gjort rätt.

Om ditt korrekta förslag ändå når mötet i fråga bör du inte vara en “agilityperson” med ett “agilityförslag”. För då kommer ditt antagligen demokratiskt röstat ned på mötet. För agilitypersoner har på grund av strukturell diskriminering inte tillträde till de rum där besluten fattas.

Om du hävdar att det är något annat än strukturell diskriminering som gör att det, exempelvis, aldrig har valts in en agilityperson i förbundsstyrelsen. Då ber jag dig tänka över vad du hade tänkt om det aldrig valts in en kvinna? En ung person? En invandrare? (Ojdå, har de senare två kategorierna varit representerade?)

Nu blev det rörigt igen. Saken är i varje fall att stadgarna inte är till för att slå i huvudet på folk som har bra förslag med bred förankring. Inte om de gör formellt fel och framförallt inte om de gör formellt rätt.

/Mija
ps. Det är inte så att jag blivit SBK-kritisk för att jag utsatts för mobbning. Jag har däremot blivit mobbad för att jag är och har varit SBK-kritisk. Redan i början av 2010 lämnade jag mina centrala uppdrag i SBK då jag inte kunde stå för “SBK”.

Advertisements
This entry was posted in Agility, Föreningsliv. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s