Självförtroende sökes


I de flesta fall tror jag att jag ska klara av saker. Men ibland tror jag mig inte om det. Som med Raskens sociala kompetens. Har haft en trevlig dag ihop med AnnaKarin i Linköping på freestyledomaruppdatering. Vi åt middag, och drack en del, på en tapasrestaurang i Linköping. Väldigt trevligt. Sedan gick vi på promenad med djuren längs ån. Mysigt. Gick över en bro, Rasken tyckte det var läskigt. Strax därefter kallade Annakarin på honom och han morrade… Hon kallade igen och han tog sig dit och det slutade med att han nafsade. Jag blir så förbannad rent ut sagt. Lyckades ändå hålla mig hyfsat lugn. Tacka ölen för det, även om den kanske är en del att skylla i hela situationen.

Oavsett. Det är inte första gången Rasken morrar när någon vill hälsa på honom. Han vill helst ta kontakten själv. Han är uppenbart dålig på att hantera situationen och jag borde träna på det. Men sådant där kommer långt ifrån “naturligt” för mig. Det känns extra illa att sådant här händer nu när jag kör den däringa människomötesträningen. Kan inte bestämma mig för om det hela handlar om att vi var på fyllan eller om det handlar om att jag borde ha kontrollerat “hälsa-situationen” bätte. Men va fan. Hundar “ska” väl fixa sådant? 😉 Jo, jag vet. Onödigt resonemang. Sanningen är att när han morrade och gick undan borde jag brutit alltihop. Men jag är inte “van” att ha en sådan här hund.

Människomötesträningen går i varje fall framåt, sakta men säkert. Det kan man inte riktigt säga om min och Raskens uppfartsträning. Den går bildligt framåt mer sakta än säkert och bokstavligt bakåt (på grund av belöningsplaceringen). Det tar helt enkelt för jävla lång tid och jag blir inte det minsta klar inför säsongen som kommer. Och jag är inte beredd att avstå hela säsongen. Kan man både ha kakan och äta den? 😉

Råttan och jag sliter med elitlydnaden. Det funkar rätt så bra på träning. Hon gör generellt vad hon ska liksom. Men vad hjälper det på tävling?

Det känns litegrann just nu som att jag inte alls är kapabel att träna hund.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Bruks och lydnad, Doggie Zen. Bookmark the permalink.

14 Responses to Självförtroende sökes

  1. Lojs says:

    Klart du är väldigt kapabel till att träna hund! Jag har aldrig ens tagit mig förbi klass 3 i lydnaden, det är liksom inte en självklarhet att man ens tar sig dit. Och det är knappast bara du som kämpar i år för att få ihop de tre förstaprisen i eliten.
    Angående Rasken så är det ju svår träning, Nemi har liknande tendenser om än inte i samma utsträckning. (Hon är i princip bara grinig inom familjen, utomstående får göra vad de vill med henne, antar att hon inte har nog pondus för att våga vara grinig mot de hon inte känner.)
    I alla fall, hennes träning på detta är en klar färskvara, jobbar jag inte med det på ett tag så kommer hanteringsmorrandet tillbaka, trots att jag flera gånger jobbat såpass med det att hon varit som en normal hund i en period. Hon gillar i grunden inte att man tafsar på henne helt enkelt och det krävs relativt färsk träning för att hon ska ha kvar den trevliga minnesbilden jag jobbat med att bygga upp. Om jag nu har en poäng med mitt svammel så är det väl att det inte är ett enkelt problem som är enkelt avhjälpt. (Det är väl dock i princip de enda problemet Nemi har som inte är pga min träning, hon är en väldigt enkel hund generellt, så jag har det rätt lätt som hundägare ändå, även om det inte är det problem man helst har med småbarn i huset.)

  2. Jo says:

    1) Du är visst kapabel att träna hund! Titta bara på allt annat som de är grymma på, Raskens förståelse för Gregsystemet och Råttans slalom t ex.

    2) Vet inte om jag är rätt person att uttala mig om hanteringsträning och liknande iom att 2/3 av mina hundar är rätt kassa socialt, antingen med hundar (Rulle) eller med folk (Rally och Rulle om det gäller barn). Däremot har jag ju en del erfarenhet av att leva med detta, och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det på något sätt handlar om att sätta upp “ramar” för vad man själv kan tåla och vad man “utsätter” hunden för, samt att vara så konsekvent med detta att hunden lär sig att lita på det.

    På rak arm kommer jag på två exempel på detta, det ena handlar om Rulles relation till andra hundar, den blev ljusår bättre sedan hela familjen fattat ett gemensamt beslut om att aldrig låta honom hälsa på främmande hundar. Hundar han kände sedan tidigare gick bra men i övrigt skulle han hållas isolerad, lösspringande hundar jagades bort och om inget annat hjälpte fick vi bära honom. Det tog ett halvår, sen var han helt trygg med att främmande hundar inte kommer fram och hade i princip slutat med att anfalla i förebyggande syfte. När jag skaffade Rally fick han ett kraftig återfall i detta men lugnade sig när hon blev för stor för att ta stryk. Med Rejsa körde vi kompostgaller i ett halvår och sen var han trygg med att hon inte skulle komma fram och kan nu dela både bilbur och biabädd med henne.

    Det andra exemplet är ett pågående projekt med Rally som går ut på att hon sitter i komposthage/bur när det kommer folk på besök, ingen hälsar på henne och hon hälsar inte på dem. När allt är lugnt, alla sitter ner och Rally har legat snällt och tyst en stund så får hon komma ut och mingla lite. Gästerna har order om att inte bry sig om henne men får gärna mata, klappa och klia om hon kommer fram. Om Rally hetsar upp sig eller situationen blir “obehaglig” för henne på något sätt så får hon sitta i bur/hage igen, inte som ett straff utan som en trygg punkt i tillvaron.

    Naturligtvis är det svårt att tillämpa allt detta i varenda situation i vardagen, men jag upplever faktiskt att det hjälper. Det svåra är att komma fram till vad man vill ha för regler och se till att följa dem även om man t ex har druckit lite öl. Vilket vi för övrigt borde göra typ snart 🙂

    • Mette says:

      Jag är helt inne på Jos linje här.
      Ozzy var inte alls bra socialt och han reagerade mycket så som Rasken, om någon tog kontakt med honom så morrade han och bet/nöp till. Det bästa jag gjorde för den hunden var när jag faktiskt slutade att träna hanterande/hälsande utan istället bestämde att jag styra omgivningen istället.

      Jag bara bestämde mig för att min hund gillar det inte det här, hur mycket jag än tränar det så kommer jag aldrig kunna lita på honom. Så i alla situationer där jag visste att problem kunde uppstå så sa jag bara till folk att ignorera min hund, prata inte med honom, klappa honom inte, bara ignorera honom. Med det blev han mycket bättre än han någonsin blev med all träning som jag utsatte honom för. De sista åren fungerade det riktigt bra när folk kom hem hit, han accepterade folk mycket snabbare och var mycket mer avspänd.

      Dessutom var det faktiskt rätt skönt att faktiskt lägga över lite ansvar på andra istället för att konstant passa min knäppa hund.

      • Mija says:

        Tack för alla svar! =0)

        Det som gör att jag har lite svårt att bara acceptera att det är så här det ska vara är att jag faktistk tror att detta är något som “uppstått” det senaste året. Först när “bara” när han var fastbunden och någon tog kontakt och sedan har det eskalerat till att tydligen handla om att någon lockar honom till sig, i vissa lägen.

        Saken är väl att för det mesta litar jag på honom. Det vanligaste som händer är “bara” att han stelnar men i flera fall har han morrat och i ett par fall nafsat.

        De gånger han ligger i helt fel ända av skalan har jag alltid varit ur balans på något sätt.

        Det som stör mig är nog att det känns som att han tränar sig, på fel sak. Jag vet ju till exempel att när han var ett par år hade han ALDRIG några problem med att någon gick fram och klappade honom när han var uppbunden. Det testades regelbundet på räddningshundkursen. Så varför blir han sämre? Han vågar väl säga ifrån nu. Absolut – uselt av mig att inte inse hur mycket han hatade det där. Får väl försöka försvara mig med att jag ändå hoppade av räddningshundsutbildningen, till slut.

        Självklart ska jag ta ansvar både inför min hund och hans omgivning. Det är inte det jag säger. Jag bara fattar inte varför det går åt “fel” håll vid fem års ålder. Är det inte lite märkligt?

      • Jo says:

        Kul att få medhåll 🙂

        En liten brist med den här metoden som jag ser nu när jag försöker tillämpa den på Rally är att det är svårare med en stor hund än med en liten (allra helst om den ser ut som nåt man köper i leksaksaffären). Det är helt enkelt svårt att som nödlösning bära 15,5 kg aussie på ena armen samtidigt som man försöker hindra lösspringande hundar/barn från att antasta densamma. Men jag tror mer på den här metoden än någon annan, så det är väl inte så mycket mer att göra än att träna på och drömma om ett hus lååångt ute på landet när man kan kontrollera allt…

  3. Tina says:

    Ibland så går det upp, och sen så går det ner…
    Till och med Du måste få lov att ha en svacka eller två.

    Man får faktiskt ta en paus ibland, skita i allt vad träning heter och bara vara.
    Man får faktiskt det, även Mijor får det!

  4. Jo says:

    Rally går inte heller åt rätt håll, men jag lär mig mer och mer vad jag ska förvänta mig av henne i olika situationer, dvs kommer till insikt om att jag inte kan lita på henne och erkänner det för mig själv. Vilket ju ska vara första steget till att bli av med ett problem har jag hört…

    I hennes fall tror jag att det är en kombination av att hon “vågar” mer nu (knäppt ord när hunden är rädd) och att hon många många gånger har upplevt situationer där jag faktiskt inte har löst det på ett sätt som hon är trygg med. Under en ganska lång period lät jag t ex alltid henne springa fram och hälsa på lösspringande hundar när det blivit uppenbart att de var utom kontroll, det slutade alltid med att hon lekte med dem och allt verkade vara frid och fröjd. Men nånstans måste det ha funnits en osäkerhet, för en dag vände hon beteendet och kom på att hon kunde jaga bort hunden istället = problem. Detta blir tydligt bättre ju fler lyckade hundmöten vi får till men direkt sämre igen så fort vi blir antastade av nåt lösdrivande.
    Goda vanor igen alltså. Men det är som sagt inte helt lätt när man inte kan kontrollera omgivningen fullt ut.

  5. Mija says:

    Har funderat lite och inser att många av de åtgärder ni föreslår har jag åtagit av mig själv liksom. Tänker på när folk kommer hem till oss, då får Rasken sitta i soffan helt enkelt och inte delta i välkomstkommittén i hallen. För han bara knockar folk då, framför allt barn. När alla satt sig till bords och saker och ting lugnat ned sig brukar han få “frikommando”.

    På jobbet försöker jag alltid förklara för folk, särskilt icke-hundfolk, att de ska låta honom vara. Inte för att det hänt något i den situationen utan för att jag helt enkelt insett att det är den lättaste utvägen. Möjligtvis för alla utom mig dock, för han ser ju så lycklig ut, Rasken.

    Det är väl det som gör det här så komplicerat. Jag har ju massor av vänner som träffar Rasken flera gånger i veckan och som gjort det under hela hans liv och inte kan förstå vad jag pratar om när jag säger att han är socialt inkompetent. Han är väl bara lite för glad och ouppfostrad, typ?

    Och så har jag några vänner som förstår precis vad jag pratar om.

    En sak jag funderade på angående din kommentar, Mette, är hur du tränade Ozzy?

    Hitintills har jag väl jobbat rätt mycket med habitueringsträning och det har uppenbart funkat till en viss gräns och i vissa situationer (veterinären tillexempel funkar kanon) men problemet är väl att man inte ändrar känslan?

    Jag undrar väl helt enkelt om det finns någon risk att belöningsträning och motbetingning skulle kunna göra mer skada än nytta?

  6. Mette says:

    Kan inte svara där uppe så trådningen försvinner nu.
    Jag tror att många hanhundar som från början har integritet får mer med åren så kanske det inte har med träningen att göra alls? Givetvis så skall du gå på din magkänsla men så här i efterhand så måste jag säga att jag ser på det som jag gjorde med Ozzy som träning. Det blev träning även om det inte var tänkt som det från början.

    Själva träningen blev väl att han fick känna sig trygg med att folk inte tränger sig på, att han istället för att gå och passa på att folk skall tränga sig på istället kunde fokusera på att han ville ha kontakt, för det ville han.

    Jag försökte verkligen motbetinga genom folk gav honom godis, jag gav honom godis vid kontakt och all den typen av träning. Det blev bättre av det men så fort någon hade trängt sig på honom så var vi tillbaka i ruta ett eller kanske till och med minus ett. Jag tror att det lite beror på att även om de får godis/belöning av främmande så finns det ett element av påträngande vilket kanske ger blandade känslor.

    Någonstans så känner jag att nyckeln ligger i att de verkligen känner att jag kan slippa om jag vill, folk kommer inte tränga sig på mig och när de finner den tryggheten så blir de mer avslappnade. Men jag har ju bara erfarenhet från en hund så det är ju väldigt, väldigt lite.

  7. Mette says:

    Är lite trött så mina inlägg blir rörigare än vanligt. Jag vet inte hur du har tränat men när man läser böcker om hundar som är reserverade på ett eller annat sätt så är det mycket motbetingning. Det fungerar säkert på många hundar, ffa om de är blyga. Men som Ozzy, han var inte blyg, han var inte direkt rädd för folk han ville bara att folk skulle respektera när han ville vara ifred. Därför tror jag det blev fel när träningen fokuserade på att han inte skulle få vara ifred, att han skulle tolerera hantering.

    Om jag hamnade i den situationen igen så skulle jag ha tränat hanteringsträning men lagt stor fokus på att försöka lära mig och min hund att hantera ‘jag vill inte, jag vill vara ifred-grejjen’ på ett bra sätt, dvs inte morra och bita. Att lära min hund att gå undan och att han blir respekterad när han går undan, att man kan titta bort om man inte vill ha kontakt osv. Ja, den typen av saker. Jag vet inte exakt hur jag skulle göra men någonstans så tror jag att det är en trygghet för hunden att känna att jag måste inte om jag faktiskt inte vill och jag behöver inte bli arg för att visa att jag inte vill.

  8. Mija says:

    Tror absolut du har en poäng. Träningen innehåller även träning i att hunden får visa att den inte vill och gå därifrån – och bli belönad för det. Och jag hade gott om sådana tillfällen i lördags, om jag bara tänkt på det. Men jag är inte “där” i tanken ännu, har svårt att förstå vad det är han tycker är så j-la farligt. Ska bli bättre dock.

    Om man tänker sociala situationer – visst borde jag kunna lära hans omgivning att låta honom vara. Jag har ju i princip lyckas lära omgivande hundar att låta Råttan vara och folk borde ju vara lättare att kommunicera med. 😉 Jag får skärpa mig.

    Om man tänker hantering – visst kan han få backa och gå iväg. Eftersom han tillåter hantering hos veterinären så finns det ju inga livsviktiga hanteringssituationer. Så då borde han ju kunna få välja själv om han vill stanna och få rikligt med belöning eller gå och få en liten belöning för det. Typ.

    Kan nog vara så att hanhundar, och tikar med för den delen, får mer integritet med åren. Inte att blanda ihop med rädslor då, för det är väl det man gör när man tänker att de ska “växa ifrån det”?

    • Jo says:

      Nu blir jag ännu mer sugen på att veta mer om den där ***träningen! Hur lägger man upp övningarna för att få hunden att gå iväg ur en situation som är jobbig? Ett av mina stora problem med Rally är att hon kombinerar osäkerheten med en stor nyfikenhet, vilket är bra när hon får för sig att plastpåsar är farliga men mindre kul när hon reagerar på folk och faktiskt inte tycker att det är mindre farligt bara för att hon inser att det är en människa.

      *** Jag har varit tvungen att frångå mina principer om att aldrig redigera kommentarer på agilitybiten på grund av att nämnandet av den aktuella metoden eventuellt strider mot amerikanska varumärkeslagar. /Mija

      • Mija says:

        Ja du, vet inte om jag kommit hela vägen ännu men om jag förstått det hela rätt gäller det att i varje liten övning komma ihåg att dels belöna spontana “gå därifrån” från hundens sida, dels att kommendera “gå därifrån” och belöna det. Se till att det är ett beteende som lönar sig och som hunden vet är önskat, helt enkelt.

  9. Jo says:

    Ok, då var det inte så stor skillnad mot det jag redan gör, men en bra påminnelse om att göra det 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s