Vargen: den tjuvaktiga dräparen, Rödluvan som sexobjekt och hur många behöver vi egentligen – nu och då?


…och så handlar det givetvis om sexualitet också. Så sa hon, Karin Dirke, idéhistoriker, mitt i sitt snack om värderingar kring varg på 1700-talet. Vad så, sex? sa jag förvirrat till min bänkgranne och kollega, Lovisa. – Ja men du vet, så där som i Rödluvan och vargen, svarar Lovisa. Dum, dummare kände jag mig som. Men det är nog karaktärsdanande. Och förvirring är väl många gånger första steget för att lära sig något.

Idéhistoria är verkligen historieämnets flaggskepp om du frågar mig. Att försöka utröna vad folk hade för idéer om saker och ting förr måste vara bland det mest intressanta man kan ägna sig åt. Karin Dirke berättade för oss om rovdjurspolitikens historik. Historiskt har utrotning alltid varit målet för rovdjurspolitiken. Det fanns med redan i 1649 års förordning och på 1700-talet var rovdjursutrotningen officiell politik. 1752 bestämde man att “vetenskapen om att döda vargar” skulle tas upp i varje kyrka i landet.

Rovdjur framställdes generellt i negativa ordalag och de hotade ständigt med att “invadera” från framförallt Ryssland, men även Norge. Vargar ansågs ifrågasätta och hota mänskliga hierarkier. Dessutom var de glupska och giriga, hungrigare och törstigare än andra djur, de saknade helt enkelt självkontroll.

Ordet varg är från början ett noaord (en annan benämning för ett djur som används folkligt för att inte framkalla djuret) som betydde tjuv eller dräpare.

Generellt har överheten historiskt velat behålla jakten för sig själv och inte släppa in andra rovdjur, härav mycket av retoriken (jämför med vår regerande konungs märkliga uttalanden, min kommentar). Anledningen till att överheten försökte framställa vargen i så dåliga dager som möjligt var givetvis att det var lättare att motivera utrotningen då. Vargen hade syndat och skulle betala med sitt skinn liksom.

Karin Dirke jämförde de processer som leder fram till vargutrotningen på 1700-talet med de tidigare häxprocesserna. Vilket ledde fram till att en uppmärksam person i publiken påpekade att det är samma platser i Dalarna där man nu är som mest hatiska mot varg som man under häxprocesserna var starkast förespråkare av häxfria områden. Karin Dirke sa inte emot detta men hon påpekade att man inte kan dra några slutsatser baserat på den korrelationen.

Linda Laikre (min chef) pratade naturligtvis mest populationsgenetik men hon fyllde också på historiebeskrivningen med lite nutidshistoria kring rovdjurspolitik:
1980-tal: Vargen är anpassad till inavel.
1990-tal: Visst, inavel är ett problem för vargar i djurparker men i naturen rensas skadliga anlag undan.
2000-tal: Visst, det finns inavelsproblem, men de är överdrivna.
2010-tal: Ok, inaveln måste brytas. (Så vi skjuter några, min kommentar.)

Linda gjorde ett tappert försök att besvara frågan hur många vargar vi behöver ha. Hon berättade om de tumregler som tagits fram via forskning om att för att bevara en art kortsiktigt behöver det vara en EFFEKTIV storlek på mer än 50 djur och för långtidsbevarande krävs 500-5000 i effektiv storlek.

Vad gäller invandring har det gjorts vissa simuleringar som visar att det skulle krävas ungefär 20 migranter från en i sig inte inavlad population för att få ned inaveln på en godtagbar nivå (ca 0,1). Men sedan skulle det krävas kontinuerlig införsel av djur från en sådan population för att hålla inaveln nere. Det här är ju väldigt intressant rent politiskt. Det krävs alltså ett metapopulationssystem och för detta krävs naturligtvis att flera länder håller varg. Om alla resonerar som så att “de kan bo någon annanstans” så finns ingenstans att få nytt genetiskt material ifrån tillslut.

Linda avslutade med en bild över jakten 2010, med siffror jag varit med och tagit fram faktiskt *creddar mig själv*, där man kan se att uttaget ur vargpopulationen 2010 inte alls var slumpmässigt med tanke på inavel. Man har skjutit sådana som var mindre inavlade än man skulle förvänta sig slumpmässigt. (Detta betyder inte att någon haft för avsikt att skjuta så bara att utfallet inte var slumpmässigt.)

Vill du veta mer?
Populationsgenetik mm kan du få en inblick i på vår hundkurs.
Karin Dirke skriver populärvetenskapligt i senaste numret av Forskning och Framsteg: Varghatets omvända klassresa.

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Jobb, Varg. Bookmark the permalink.

7 Responses to Vargen: den tjuvaktiga dräparen, Rödluvan som sexobjekt och hur många behöver vi egentligen – nu och då?

  1. Meta says:

    Bra att det inte bara var jag som kände mig dum 😉

  2. Jo says:

    Den där föreläsningen hade jag velat gå på, får försöka höra Karin nån annan gång. Funderar dock lite på metapopulationsmodellerna, måste verkligen “den andra populationen” vara helt oinavlad? Räcker det inte med att den inte har samma “typ av inavel” alltså andra fixerade alleler?

    • Mija says:

      Om du varit med på Facebook hade du fått reklamen direkt hem till dig… *pikar*

      Det handlar om utifall man inför gener från en annan population kontinuerligt. Då blir ju dessa tillslut inavlade “med sig själva” även i “vår” population.

  3. Jo says:

    Men initialt måste det väl inte spela någon större roll varifrån det nya blodet kommer? Alltså om vi tänker de allra första generationerna?
    Vem var det förresten som hade gjort de där beräkningarna?

  4. Jo says:

    Ok, då är jag med på resonemanget.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s