Oxveckor


Det är rätt tungt just nu.

Febern har inte helt gått ned efter den afrikanska bakterien och jag har dragit på mig en hederlig svensk dunderförkylning som krydda.

Jag har jobbat varje dag i tre veckor, fler eller färre timmar, utom lördagen den 26 februari, då var jag faktiskt ledig. Fast den dagen var det ju till att sitta vid datorn och betala räkningar. Sammanfattningsvis har jag hysteriskt mycket att göra på jobbet och till råga på allt stampar jag liksom vatten. Det mesta visar sig vara återvändsgränder.

Privata projekt har jag svårt att hinna med och det tär och irriterar.

Solna agilityklubb växer så det knakar vilket är JÄTTEKUL men innebär mer och mer jobb för mig som ordförande.

Råttans träning består mestadels av lydnadsklass och det går, som ni vet, inte direkt framåt. Jag har kommit fram till att det är i princip meningslöst för mig att träna utan kommendering och att jag skulle behöva träna ofta, typ varannan dag, för att få någon hållbar effekt. Svårt att få till och även om jag försöker se alla möjligheter stör det mig att jag inte har ett perfekt träningsupplägg.

Rasken tränar framförallt uppfarter och Doggie Zen. Båda långtidsprojekt som det gäller att inte tänka så mycket på slutmålet i, för då inser man hur jävla långt det är dit… Jag försöker ta ett träningspass i taget och glädjas åt att det går framåt. För det gör det, om än långsamt.

Doggie Zen-ish träning är verkligen nyttig för mig. Det är liksom allt det jag aldrig gör. Som att förstärka lugna beteenden, till exempel. :-p

Grundpelarna i människomötesträningen är följande beteenden:
1. Att lungt se på en människa och sedan (i en spontan kedja) vända på matte, typ som skvaller.
2. Att “hälsa” på kommando genom nosdutt på handen.
3. Att stå bredvid en person och låta sig tas på.

Man börjar träna på känd person, i vårt fall husse. Vad gäller det första beteendet så gör Rasken faktiskt det riktigt bra nu! Men vi hade stora problem att få till det där med lugnet… Nosduttarna går såklart ganska bra men om vi kan få lugn i övningen återstår att se. Och så lär han ju inte få göra det med öppen mun… Jag är lite skraj för det här projektet.

Ett litet steg i taget…

Min egen fysiska träning går riktigt, riktigt dåligt. Först hade jag den afrikanska bakterien och när jag äntligen kom igång igen sträckte jag mig rätt så illa. Och nu är jag alltså jävligt förkyld. Skador och sjukdom är såklart problem för alla som försöker träna men det stör mig att det gäller mig också. 😉

Allt är liksom tungt och svårt och det kommer dröja länge innan jag kan skörda frukterna efter det arbete jag lägger ned nu och det känns som att även fast jag sliter för att hinna med hinner jag ändå inte med allt jag borde, eller i alla fall gärna skulle vilja, hinna.

Därför är det extra roligt med handlingscirkeln i SAgK där man i alla fall en gång i veckan får släppa loss på agilitybanan och bara köra, liksom. Igår körde vi 30 (eller snarare 29)-hindersbana och jag blir nog bättre på detta med långa banor för igår hade jag inga problem att minnas den!

I ärlighetens namn har jag i varje fall hunnit med att vara lite social nu när jag prioriterat bort agilitytävlingar. Exempelvis var vi i veckan som gick på “Samirs Gryta” (som Taboulli heter i Milleniumserien) och firade att Linda blivit professor (grattis igen!). I fredagskväll var det spelkväll med två andra par. Veckan som kommer bjuder på ett par jobbluncher, Gröna villan på torsdag och en “journal club special edition” där jag ska snacka om fältkursen jag gick i Tanzania och så ska vi ha förfriskningar. AW har jag tackat ja till fler den här vårvintern än på flera år tidigare tror jag. Värst var den när Sofie var hemma från Irland, för jag räknade liksom inte med att AW skulle pågå halva natten!?

Jag antar att det är ungefär så här normala människor lever sina liv. Det har sin charm. Ikväll, efter att jag och Jenny J har tränat lydnad i ridhuset, ska James och jag se Wallander på TV. Det ni!

/Mija

Advertisements
This entry was posted in Agility, Bruks och lydnad, Doggie Zen, Familjärt, Föreningsliv, Inlärning. Bookmark the permalink.

3 Responses to Oxveckor

  1. Petra says:

    Var rädd om dig, det finns bara en av dig!

    Ett tips angående lydnaden, spela in kommendering (finns nog färdiga att köpa annars), kanske du kan få till några träningar innan hon genomskådar det… annars radioprat eller hög musik taggade Lira igång på när hon var som värst, kanske nåt?

    Vad roligt för Linda, stort grattis!!!

    • Mija says:

      Vart tror du man kan köpa det? Och hur spelar du upp det!? Finns det fortfarande bergssprängare att köpa? :-p Radioprat och musik har funkat i agilityn så det kanske kan funka här också faktiskt.

      För övrigt gjorde Rasken för första gången sitt nya uppfartsbeteende med mig på lite avstånd idag. Då var det värt rätt så många timmars slit. =o)

  2. Petra says:

    Härligt med framsteg!

    Såg att de bara hade för lydnadsklass 1 men här är det:
    http://www.fidoshundsport.se/

    Klart det finns “bergssprängare”! 😉 Jag har använt en sån där liten cd-spelare som även går på batteri, kostar bara några hundralappar.

    Kom på en sak, skickat ett meddelande via FB om det! 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s