Värst av allt är likgiltigheten.


Såhär: även om man är hundmänniska borde man faktiskt veta att USA har en svart president numera tycker jag. Det kanske är hårt, men jag tycker att det är varje världsmedborgares förbannade skyldighet att hålla sig lagom informerad. Inte bara om USA givetvis. Det jag vill säga är bara att om man bor i Sverige och inte har koll på den amerikanska presidenten är det något som inte står helt rätt till, med tanke på vilken typ av nyheter vi matas med. Man måste liksom blunda med både ögon och öron för att missa en sådan sak. (Gäller det en människa med ett begåvningshandikapp är det naturligtvis helt ok att inte veta.)

När läget nu börjar lugna sig på hundklubben i Kista, alias Stockholmsavdelningen, finns det människor som hävdar att de inte velat ta ställning. Och de säger det på ett sätt som att det är något positivt!? Det är liksom fint på något sätt. Att inte bry sig. Att se att det brinner men att inte göra något. Att låta människor brinna inne.

Några av dessa människor “närmar” sig nu mig på olika sätt. Inte på något rättframt sätt där de står för vad de har gjort och sagt såsom faktiskt en del människor som “ångrade sig” gjorde i höstas. Det var modigt. Nej, dessa personer skickar hälsningar med folk direkt eller indirekt och försöker inbilla mig att de liksom bara inte ville ha “tjafs”.

Nu handlade styrelseimitatörernas förföljelse av mig inte om tjafs utan om mobbning. Mobbning definieras genom en grupps “vilja” att trakassera och utestänga en person och den tysta massans möjliggörande av detta. (Det styrelseimitatörerna ville var att få mig utesluten ur SKK. Jag skulle avauktoriseras som domare och instruktör samt få tävlingsförbud.) Att säga sig vara neutral i en mobbningssituation är alltså helt enkelt inte hållbart för en vuxen människa. Det är bara brist på civilkurage.

Det verkar ofta vara så med “tjafs”. Att det helt enkelt handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Om ingen hade tjafsat hade det troligen inte blivit slut på slaveriet i USA och kvinnor i Sverige hade aldrig fått rösträtt. Det ansågs säkert minst sagt bråkigt att strida för sådant på sin tid. Men hundklubben går väl inte att jämföra med mänskliga rättigheter, undrar någon. Kanske inte, men om vi inte kan få det att funka på hundklubben så kan vi antagligen aldrig få demokratin att funka i någon större skala heller, eller?

Den här svenska (som jag uppfattar det) idén om att det skulle vara något fint med att vara feg, att inte ta ställning, att vara likgiltig. Jag undrar om den har något samband med att våra politiker matar oss med att det är så fint att vi är “neutrala” i krig? Det har nog varit smart, absolut. Men visst skäms man lite över det där att nazisterna knatade genom Sverige utan problem? Visst suger hela idén om att kalla sig “neutral” någonstans? För vad fan betydde det för dem som satt i koncentrationsläger? Jag bara undrar? Var ett neutralt land fint för dem? Tillåt mig tvivla. Att vara neutral är ett sätt att rädda sig själv, inget annat.

Det är inte så att jag förespråkar civilt- och/eller militärt-våld, tvärtom. Jag försöker bara säga att om någon håller ett vapen mot mitt barns huvud (om jag nu haft något) och bad mig säga att demokrati och öppenhet är fullständigt onödiga mänskliga rättigheter så skulle jag sagt ja och amen. Om någon däremot säger till mig att jag riskerar mina möjligheter att tävla agility (som jag ju älskar) om jag förespråkar demokrati och öppenhet så kommer jag att fortsätta förespråka just demokrati och öppenhet, för detta är för mig högre värden, värda att försvara i stort och smått.

En person, Jenny Morales, skrev i en “bloggkommentar” på sin egen blogg i våras när jag hade bloggat om demokrati, eller snarare bristen på den, på Stockholmsavdelningen att det var något av en skymf mot exempelvis hennes pappa som levt i ett odemokratiskt land. Jag hävdar att det är tvärt om. Om vi inte ens vågar visa civilkurage i “små” frågor, hur ska vi då någonsin våga göra det i stora och riskfyllda sådana?

Och jag tycker att ni, som nyttjat mina tjänster som ideellt arbetande i SBKs Stockholmsavdelning, borde ha klarat av att försvara mig. Vilket de flesta av er också gjorde*. Jag förstår att det kan vara jobbigt med socialt tryck. Men det är ju faktiskt just bara det. Det var inte som att ni hade ett vapen riktat mot tinningen.

Jag har tyckt att jag har varit rätt så duktig på förlåtelse. Jag kan förlåta både hot, våld och svek i största allmänhet (jag pratar nu inte om förhållanden) liksom otrohet. Det är liksom inga större problem, tiden läker alla sår och folk är inte mer än människor. Om jag ser saker ur deras perspektiv…

Vad gäller de här nissarna som var “neutrala” relativt styrelseimitatörernas försök att få mig utesluten ur SKK så finns det dock ett stort problem – min respekt för dessa människor. Jag har ingen respekt för människor som inte klarar av att ta ställning när så krävs utan hellre blir aktörer i en mobbningssituation. Faktiskt tycker jag nästan att saker och ting vore bättre om sådana människor knappt hade rösträtt (om man inte kan ta ställning borde man inte få rösta säger känslomänniskan i mig). Jag inser att detta inte är det minsta PK och jag kommer nog att mogna och lära mig hur man förlåter allt.

Jag tror att mitt problem är att jag tycker att det är värre att vara likgiltig än elak på något sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men det känns som att de människor som försökte få mig utesluten ur SKK på inga grunder alls i varje fall tog ställning. De likgiltiga däremot…

Eller så är det bara lättare att förlåta en fiende än att förlåta en vän, som det gamla talesättet säger.

Och förlåt dina fiender om det är det sista sättet att komma åt dem…. 😉

Den kloke förlåter men glömmer inte. (Män glömmer men förlåter aldrig. Kvinnor förlåter men glömmer aldrig.)

Att förlåta alla är lika omänskligt som att inte förlåta någon.

Att fela är mänskligt, att förlåta är inte bolagets policy. =o)

/Mija

* Det börjar kännas tjatigt, men ännu en gång TACK! Det är så himla fint att veta att det finns så många människor med hjärtat på rätt ställe och huvudet på skaft och att ha er som vänner är helt enkelt alldeles, alldeles underbart utvecklande!

Advertisements
This entry was posted in Föreningsliv. Bookmark the permalink.

9 Responses to Värst av allt är likgiltigheten.

  1. Ninnie says:

    Jag har haft förmånen att flera gånger äta middag och diskutera med Sioma Zubicky när han föreläst på vår skola. Han är mest känd för att ha tillbringat en del av sin ungdom i Auschwitz 1944-1945.
    I sin föreläsning tar han just upp hur viktigt det är att odla tolerans i det lilla. Rasism och diskriminering börjar med att någon säger “vi och dom”. I det perspektivet är antirasister lika illa (nästan) som rasister eftersom båda skiljer på folk och folk.
    Men framför allt: Endast 10% av Tysklands befolkning var medlemmar av NSDAP. Färre än så var aktiva motståndare. Den stora massan, mer än 80% av Tysklands befolkning, utgjordes av den stora tysta massa som lät förföljelse och folkmord ske…
    Vi lär tydligen ingenting av historien…

    • Mija says:

      Det där är ju för jobbigt för att tänka på, nästan. Fast ärligt talat tänker jag rätt så ofta på förintelsen. Har mardrömmar om det, särskilt om hur familjer skiljs åt.

      Vill inte se de svartvita dokumentärerna på TV för att jag vet att jag mår så dåligt efteråt. Samtidigt som jag tycker att det är viktigt att de sänds, just av de anledningar du beskriver.

  2. Jenny says:

    Nja nu blev det lite fel. Jag skrev en blogg om en annan persons blogginnehåll, inte din. Tagen ur sitt sammanhang så blir det feltolkat ..för jag tycker verkligen att små saker gör helheten!
    Börjar man med roten så kan man ta hela roten sen.
    Tystnad är aldrig ett bra tecken på någonting. Det hela handlar nog om vilken rot man ska ta och varför. Det är det svåraste.

    Det är en smakfråga.

    • Mija says:

      Då var det någon som kom med felaktiga uppgifter till mig då, synd. Fast egentligen spelar det ingen roll, du skrev om demokrati i hundklubbar som att det var en liten sak och särskilt för den som upplevt verkligt förtryck. Och jag håller inte med dig.

      Din kommentar ovan förstår jag tyvärr inte. Alls.

      Om du tror att det finns en “rot” (vad skulle det vara?) till gruppdynamik och /förenings/kultur så är du ute och cyklar. Att leta syndabockar är mobbning i ett nötskal. Att kalla vilken syndabock man utser en “smaksak” är direkt osmakligt.

      • jennymorales says:

        “Börjar man med roten så kan man ta hela roten sen.
        Tystnad är aldrig ett bra tecken på någonting. Det hela handlar nog om vilken rot man ska ta och varför. Det är det svåraste.

        Det är en smakfråga.”

        Förklaring: Om man börjar med roten (små delar) så bildar det en helhet. Det hela handlar om vilka små delar man ska engagera sig i och varför är ju om att man har ett intresse i dom eller inte. Det är absolut en smakfråga om vad man ska engagera sig i för frågor.

        Om vi inte tycker lika i den frågan så är det fint det med.

        Ovan var ett medtyckande i att jag tycker små saker är viktiga dom med. Om du inte förstår nu eller vill lägga in värderingar i det hela så får du göra det på egen hand. Jag ville rätta det sammanhanget du skrev ut mitt namn på. Det var allt.

      • Mija says:

        Jenny – jag hoppas andra förstår din rättelse. Jag gör det inte. Och det handlar inte om att jag lägger några “värderingar” på något medvetet sätt i det du skriver. Det handlar om att du konkretiserar alldeles för dåligt, det blir flummigt och praktiskt taget omöjligt att förstå vad du menar.

  3. Helene says:

    Det kan ibland vara svårare att visa civilkurage i små frågor än i stora. Det kan också vara svårare att bedöma vad som är civilkurage i röran på en hundklubb än i ett land med militärdiktatur. Fast just den här gången tyckte jag personligen ändå att det var rätt enkelt.

    • Mija says:

      Som väl är tycker de flesta normalbegåvade, vuxna människor att sådant här är rätt så enkelt. I just det här fallet blev jag, som du ju vet, faktiskt positivt överraskad. Men så har jag väl inte heller så höga tankar om folk.

  4. Sickan says:

    Håller med 120%. Värst av allt är likgiltigheten. Bra att du skrev ner just det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s