Resedagbok, fältkurs i Tanzania januari 2011


(Nej, min resa betalades inte av skattepengar. Jag betalade transporten och avgifterna själv. Doktorandkursen däremot anordnades av Göteborgs universitet och var kostnadsfri för mig, ”utbytespengar” typ. Om man doktorerar måste man läsa ett visst antal veckor doktorandkurser. Vissa är obligatoriska på institutionen och/eller avdelningen, andra väljer man själv eller så väljer ens handledare. Det här var något jag kom på att jag ville göra. Men jag kunde ha valt en gratis statistikkurs i Stockholm istället. Till exempel.)

Torsdag 13/1
Lämnar Stockholm med en flygbuss vars busschaufför hade ett sannerligen gott humör. Han skrattade glatt åt mina svordomar över den jävla biljettautomaten som inte funkade och sjöng högljutt med till ”Hotel California” med flera innan han imponerade nog avslutade med att berätta om Arlanda på fyra språk; svenska, engelska, tyska och arabiska. Alla utom det sistnämnda vet jag var tydligt och klart. Arabiska kan jag tyvärr inte alls.
Flög med British airways från Stockholm till London och från London till Dar es Salaam. Jag hade inget emot nattflyg som jag hört så mycket ont om. Massor av underhållning ju och bra service. Sov som en stock tills jag vaknade av att de sa i högtalaren att man kunde se Kilimanjaro till höger. Vilken syn!

Fredag 14/1
Även om jag sov gott på flyget så var det bara typ fem timmar och jag sov förbi frukosten så jag var jävligt trött när vi landade i Tanzania. Jag var först av planet och det var liksom långt ifrån solklart vart jag skulle ta vägen. Vart jag inte skulle gå var däremot solklart. Där stod det vakter med sådana där rostiga k-pistar som British museum hade en utställning med i somras (man hade köpt in sådana vapen och gjort ”konst” av dem). Genom att undvika k-pistarna hittade jag så småningom fram till visa-kön.
Efter ett par timmar blev vi (de andra doktoranderna anlände i omgångar) upphämtade med en mindre buss som skulle ta oss mellan Dar es Salaam och Morogoro. Det var en upplevelse. I Dar es Salaam försökte folk stjäla genom att sticka in händerna i fönstren på bussen. Och busschauffören var nästan lika go och glad som han i Stockholm men han körde inte lika säkert. När jag senare hörde att universitetet vi besöker, Sokoine university of agriculture, är döpt efter en premiärminister som dog på just den vägen efter att han varit iväg på grundandemötet för universitetet är jag inte ett dugg förvånad.
En av höjdpunkterna under resan var att vi såg en babian korsa vägen. Cool!
Väl framme inser jag att jag missat att ta med mig sandaler och ger mig, tillsammans med några kurskamrater, in emot staden för att försöka få tag i några. Men sandaler finns bara i högklackat för kvinnor… Riktiga sandaler existerar i storlekar över 40 och under 30… Får tillslut tag i ett par väldigt vackra och inte alls ofunktionella för inga pengar alls. Precis som allt annat. Allt är otroligt billigt.

Lördag 15/1
Klockan 05.30 sätter jag mig raklång upp i sängen. Det är ett jävla liv utanför hotellet. Det är den lokala imamen som manar till bön. Gah.
Nästa gång jag vaknar är det dags för frukost. Får i mig några ananaser. Maten är långt mycket bättre än vad jag väntat mig men fortfarande klarar jag inte av att svälja mycket. Får i mig tillräckligt för att klara av promenaden till universitetet i varje fall. På vägen dit möter vi barn på väg till skolan. Kristna i skoluniform och muslimer där pojkarna har uniform och flickorna heltäckande. Vidrigt. Det kan möjligtvis förklaras av att flickor kommer tidigare i puberteten i Västafrika än i Europa men ändå.
Otroligt intressanta med föreläsningar på universitetet, både ur ett ämnes- och kulturellt perspektiv. Det är uppenbart så att forskning inte är lika effektiv i Västafrika som hemma. Och varför skulle det vara det? Människor som forskar i Tanzania har sin försörjning klar. Inget är livsnödvändigt. Och ingenting i landet är bråttom. Ingenting i schemat hölls. Varken tiderna, föreläsarna eller ordningen. Och ämnena hade ändrats dagen innan.
Föreläsningarna var som sagt mycket intressanta. Särskilt en om elefantbevarande gillade jag massor. Det var så uppenbara paralleller med vår situation hemma, med vargarna (på vilka jakten startade denna dag). Förutom att det faktiskt händer, årligen, att elefanter dödar människor. Annars var det detsamma. Problemen är konflikter med människor och tjuvjakt. Känns det igen? Visserligen har de problem med uppdelning av habitat också för elefanterna. Så vi har något mindre problem. Men i alla fall. Det är uppenbart – vill vi ha vilda elefanter? För någon är det en kostnad. Exempelvis för den lantbrukare i Tanzania vars hela försörjning beror av tomatodlingen en elefant förstör på en natt. Vargproblemen vi har i Sverige är uppenbart ett i-landsproblem.
Jag snubblade på universitetsområdet och gjorde mos av min högra lilltåt… Så jag har numera en journal på studenthälsan/sjukhuset på Sokoine universitetet.
På vägen hem cyklade en pojke förbi oss med en tunna majs på pakethållaren. Han ramlade och tappade majsen. Mitt hjärta blödde nästan bokstavligen. Jag funderade på vad majsen kostade och tänkte ge honom pengarna. Ingenting kostar något här. Men jag insåg att jag inte visste och var orolig att genera honom om jag gav för mycket. Jag försökte titta medlidsamt när han med sårad sjuårig stolthet plockade upp majskorn ur gruset. Och så gick jag därifrån. Fel beslut.

Söndag 16/1
Jag är med om min första fågling. Riktigt roligt att fånga fåglar i nät faktiskt. Kul också att jobba på labbet och se skelett på university of Sokoine. Fick höra lite av professor Mbassa om deras projekt med landminssökande råttor. Han var förvånad över min dumma fråga tror jag, varför råttor och inte hundar? (Hundar är dyra i drift…) På eftermiddagen åkte vi, med livet som insats utan säkerhetsbälten till nationalparken Mikumbi. Lodgen är som en dröm. Resten av eftermiddagen spenderades med kikare och öl vid/i poolen…
Däggdjur skådade från pool-side:
• Impala
• Buffel
• Sebra
• Elefant
• Babian (gul)
• Vårtsvin
• Giraff
• Elandsantilop (Älgantilop)

Måndag 17/1
Lejon! Vi såg lejon! Så jäkla coolt. Måndagen var hopp-och-lek-på-safari typ. =oD En oförglömlig, fantastisk dag. Även om fågelskådarna stannade lite väl ofta och länge för varenda småpippi vi åkte förbi. 😉 Dagens höjdpunkt var utan tvekan lejonen. Vi hade den oerhörda turen att se dem precis när en medlem i lejoninnflocken återvände efter en antagligen längre tur. Att se hur det hälsade, kollade av och visade respekt för varandra var magiskt!
Minst bra med dagen var att vår chaufför och guide av någon anledning fick för sig att vi skulle ut och skåda på motorvägen (i 10 km/h). Vi var två kvinnor i bilen och vi sa båda ifrån, det här är farligt och obehagligt. Tanzanianerna lyssnade inte på oss. Det gjorde de för övrigt dåligt överhuvudtaget. Enda gången de riktigt lyssnat på oss var när vi var i en ”tjejbil”. När alla var tjejer i bilen fanns det ingen kille att vända sig till och då var vi uppdragsgivare. Äntligen. (Tillägg i efterhand: tillslut, när vi kulturkrockat klart, fick vi riktigt bra kontakt de här mysiga unga guiderna och jag. Saknar dem massor.)
Vi tittade alltså på massor av intressanta fågelarter. För att nämna ett par: Buffelvävare (de har penis), Hjälmpärlhöna (skitsnygg), Blåkråka (europeisk flyttfågel), Marabou-storken (som äter allt, verkligen allt *fnissar*).
Vi skådade givetvis en hel rad däggdjur också. Nya sedan gårdagen:
• Gnu
• Lejon (har jag nämnt det förr?)
• Markatta (grön)
• Bush baby / Dvärggagalon – som en ekorre fast apa typ, hur söt som helst när den hoppar runt i träden.
• Epålettflyghundar
Fladdermössen skådade vi i taket under baren, med teleskop. Det var så himla häftigt. De var såååååååååååååå söta. Verkligen såååååååååååå söta. Med stora ögon, lena kroppar och fladdermusvingar. Och tvådelad nos. Som om den ville säga: – Nä. Jag är inte alls söt. Jag är farlig. Titta på mig då. Faaaaarlig. 😉

Tisdag 18/1
Inte den bästa dagen. På schemat stod populationsestimering, nyttigt och lärorikt på många plan men inte den bästa dagen för mig. Jag fick mens och efter själva datainsamlingen var jag tvungen att gå att lägga mig. Var då svimfärdig. Kraftig yrsel och magknip. (Note to self: kontakta läkare vid hemkomst.) Min tältkamrat skulle duscha och lyckades då få med sig kranen så det bara rann och rann… Så personalen fick stängde av allt vatten, inklusive toaletten. Precis vad jag behövde. Man går inte direkt ut i en buske på savannen…
Datainsamlandet gick bra även om mens-Mija kanske tycker det är lite konstigt att pojkar har så svårt att göra EXAKT som det står i protokollet. Det är liksom viktigt för vetenskapliga undersökningar att alla följer protokollet. Exakt. Men män tycker liksom inte det. Åtminstone inte om det ”bara” är övning. Men problemet är att man ju måste öva inför verkligheten och då är det nog bra att försöka göra saker så exakt som möjligt. Redan på övningen liksom. Ja, ja.
Statistiken var i varje fall inte svårare än att jag kunde få ihop detta med datorn i knäet sängliggandet och resten av min grupp renskrev våra protokoll.
Nya däggdjur:
• Jackal
• Bohor reedbuck

Onsdag 19/1
Flyttade till en camp i en annan del av parken. Hög standard på denna också. Fast när vi spolade i toaletten kom det upp saker… Gamedrivade mellan kamperna och åt lunch vid en ”hippo-pool” där vi såg inte bara flodhästar utan även krokodiler!
Nya däggdjur:
• Hyena
• Reedbuck
• Flodhäst
(Får mess från Jo. Hon tycker lite grann om Rasken tror jag. Och svenska jägare har fyra vargar kvar på kvoten. Glad att jag slipper följa det där. )

Torsdag 20/1
– Let me tell you about the birds and the bees and the flowers and the trees… Nästan exakt så (fast bina lämnas utanför) later våra inhemska chaufförer/guider när de försöker mata oss med så mycket information vi klarar av om savannens växter, däggdjur och fåglar.
– Hakuna Matata. Inga bekymmer. Så sa den härlige bartendern när jag hade förklarat för honom varför vi kom och beställde öl mitt på blanka eftermiddagen. På morgonen hade vi utfört distance sampling på lilabröstad blåkråka, långsvansad fiskal, elefant och giraff. På eftermiddagen var det meningen att vi skulle analysera data och göra ett densitetsestimat. Men campen gick på generator och vi alla hade prioriterat att ladda samma sak under natten – kameran. Så datorerna dog som flugor. Det blev inget av med att jobba med uppgiften helt enkelt. Hakuna Matata, tyckte bartendern. Det kan ni göra imorgon.
– Rödfinken är utrotningshotad world wide, ni har tur som får se den. Så uttryckte sig vår fågelguide Liz när vi åkte förbi en fågel klädd i matta färger.
– Jag brukade skjuta lejon förr, innan de kom och utbildade oss i vår by, sa David, en ung man i 20-årsåldern som jobbar som däggdjursguide/chaufför. Nu vet jag att man inte ska göra det, det visste jag inte förut, fortsatte han. Och jag visste inte att det fanns mzungu som betalar massor av dollar bara för att få ta ett kort på dem. Nu när vi vet det skrämmer vi bara bort dem. Och byn får ta del av parkavgifterna.
Nytt däggdjur för dagen:
• Buskbock

Fredag 21/1
En mycket bra dag. Nya däggdjur för dagen:
• Leopard
• Hongungsgrävling
• Genett
Egentligen är det nog inte så att leoparden är svårast att få syn på av ovanstående. Men det kändes onekligen häftligast. Även om honungsgrävlingen är häftig på sitt sätt den också. De var väldigt lika vissa kelpievalpar de där honungsgrävlingarna… Försvarade ”sin” mat som små monster och till och med lade sig platta över den, ivrigt morrande. Genetten ser helt overklig ut, helt enkelt.
Att se en leopard var så jävla häftigt rent ut sagt. Vet inte vad jag fått detta ifrån men jag hade nästan fått för mig att det var omöjligt och när vi hörde ryktas om att andra sett en leopard hänga upp sitt byte (en reedbuck) i ett träd åkte vi genast dit, det var så klart stor chans att den skulle återvända dit. Vilket den också gjorde! Ett mycket skyggt djur dock och det var inte mycket vi fick se av den innan den flydde undan igen. Vi beslutade oss för att låta den återhämta sig några timmar och sedan återvända. Tyvärr blev det en jävla massa bilar på platsen tillslut och den stackars leoparden låg och tryckte i buskarna så det blev inte mycket mer än så. Men känslan när vi först såg den och när vi satt och väntade i hopp om att den skulle komma igen är obeskrivlig. Och när jag fick syn på den darrade jag så jävligt på händerna att jag knappt kunde ta något foto.
Ps. Vi såg utterspillning (räknas det till något?) och terrapin-sköldpadda också.

Lördag 22/2
Dags att lämna savannen för regnskogen. Avresedagen började med ”uppsamlingstid” för att färdigställda uppgifter som vi inte hunnit med på grund av brist på laddade datorer och kanske lite för att vi alla prioriterat att sitta och titta på ett träd dit en leopard kanske skulle återvända… Resultat från vår distans-sampling av fiskaler: Det finns 8,6 långsvansade fiskaler per kvadratkilometer i parken vilket ger totalt 27611 st.
Den tidiga morgonen (varje morgon har klockat stått på sex…) hoppade jag för en gångs skull över. Hitintills hade jag varit med på varenda exkursion (frivillig eller ej) men efter att varit nära att somna på fredagskvällens genomgång bestämde jag mig för att erkänna att jag inte är någon morgonmänniska. Dessutom tog jag mig tid att utföra min ”gympa” äntligen. Idiot. Jag skulle ju göra det varje dag. Nu blir det skärpning…
På vägen mot den nya destinationen (denna gång lyckades jag hamna i en bil med säkerhetsbälte och svensk chaufför) stannade vi i en liten by för att köpa lite hygienprodukter och annat som behövde fyllas på. Jag hade bara på mig en väldigt kort solklänning eftersom det är väldigt, väldigt, väldigt varmt att åka bil i Tanzania. Sammanfattningsvis hade det varit bra om jag hade haft något att skyla mig med när jag behövde gå ur bilen, dessutom fanns det en hel del påflugna tiggare där och situationen blev faktiskt direkt obehaglig. När vi väl anlände till vårt student-vandrarhem vid Udzungwabergen gjorde inte bilen med vår packning det. Så jag fick fortsätta lalla runt i min solklänning. Så där.
Vandrarhemmet i sig var helt ok men toalett och dusch föll mig inte helt i smaken. Toaletterna var ett sådant där ”hål i golvet” och duscharna var liksom ”över toan” typ. För mig som har svårt för offentliga duschar även hemma i Svedala blev det lite väl mycket. Men jag skulle bli tvungen att komma över skräcken.
Nytt däggdjur för idag:
• Blå markatta

Söndag 23/1
Att få besöka en regnskog är en dröm jag närt sedan jag var barn, en dröm som gick i uppfyllelse på min 32:a födelsedag. Jag kommer ihåg bilderna från diplomen man fick när man köpte regnskogsandelar i pandaklubben och hur jag tyckte att det såg helt fantastiskt ut! I verkligheten var det minst lika fantastiskt! Jag trodde liksom kanske att de där bilderna på diplomen inte var representativa, att man visade de platser som var mest diversa. Men om man gjorde en liten ”naturruta” vartsomhelst i skogen så fanns där hur mycket olika arter som helst. Allt var precis som jag tänkt mig, fast såklart så mycket bättre i verkligheten. Nära marken var det relativt mörkt eftersom solljuset inte släpptes ned när allt tävlade för att vara högre och högre för att nå ljuset.
Det var verkligen ingen lätt vandring upp för Udzungwabergen. Vi något mindre positivt ögonblick jämförde jag det med ett jävla step-up-pass i en jävla bastu typ. Lite likt att springa efter Linda Laikre i Jämtlandsfjällen men med den lilla skillnaden att rangern vi gick efter här hade gevär för att det var farligt att hamna på efterkälken och att det inte är så fuktigt och varmt i Jämtlandsfjällen.
I Udzungwa var det stekhett och svetten inte bara rann. Den forsade. Vi var alla totalt genomblöta. Därför var det så otroligt extra härligt att vi gjorde paus ett par timmar vid en ”pool” vid botten av ett vattenfall en bit upp för berget. Platsen var vackrare än vad som går att beskriva med ord. Och jag kände mig verkligen som ett barn på nytt. Simma, klättra runt på klipporna, vila ut i solen, plaska i vattenbrynet, fånga småfisk (och i det här fallet krabbor), äta medhavd matsäck och att bara vara och ta en allt det där som kan te sig så självklart för den som sett det förut men som för den som är ny i miljön, eller ett barn, är av stort intresse.
På kvällen följde nästan hela gruppen med till det närbelagda hotellet där vi firade min födelsedag. En mycket trevlig kväll med givande diskussioner. Särskilt gillade jag en längre diskussion vi hade om olika perspektiv på frågan var gränsen går för vad man kan acceptera att äta av med tanke på djurvälfärd (och/) eller hållbart nyttjande. Att befinna sig i Afrika ställer saker lite på sin spets, samtidigt som det inte gör det. Visst går det att argumentera att man får ta seden dit man kommer liksom. Samtidigt var våra Tanzanianska fågelguider vegetarianer, något som är mycket ovanligt i Tanzania, även om det då och då förekom vegetariska alternativ.
Själv var jag rätt så nöjd över att jag inte äter kyckling efter att bevittnat dödandet av en höna vi skulle ha till middagen (middagstillagningen började bokstavligen med avrättandet av middagsmaten) och transporterna av djur på vägarna var under all kritik. Vilket å andra sidan transporterna av människor många gånger också var.
Nytt däggdjur:
• Svartvit Guereza

Måndag 24/1
Måndagen var till sin organisation ganska lik söndagen men givetvis var det nya platser vi besökte och stannade på och denna gång gick vi lite lugnare, för att hinna se mer av det vi passerade och kanske för att inte bli så utslitna. Alla mådde helt enkelt inte bra efter söndagens övningar. Själv klarade jag mig hyfsat bra och jag behövde ingen extra motivation för att utföra ”mina” stretchövningar efteråt och att om den läskiga duschen skulle användas eller ej blev också en icke-fråga.
Nya däggdjur:
• Röd Guereza
• Sanje mangabey (vilka om jag förstår saken rätt bara finns i Udzungwa)

Tisdag 25/1
Fysisk återhämtning på basen med föreläsningar av olika slag. Det fanns såklart mycket intressant att berätta om den forskning som bedrivits och bedrivs i Udzungwa-parken och om parkens underhåll och förvaltning.
Något ganska uppseendeväckande, tycker jag, är att man upptäckt ett nytt däggdjur bara för några år sedan. Grey faced sengi. Typ en mus med snabel ser den ut som. Fascinerande att man fortfarande kan upptäcka obeskrivna däggdjur. Det är bara att konstatera att det finns mycket vetenskapen inte känner till.
Ganska beklämmande var det sätt på vilket parkens säkerhetschef tillsynes nöjd berättade om hur de minsann sätter åt tjuvjägare hårt. Att skjuta en elefant i parken kostar sju år i fängelse. I alla fall för de fattiga stackare som inte har råd att muta sig loss. I den prydliga och mycket bra powerpointen visades vi plötsligt bilder på förtvivlade handfängslade män som gripits för tjuvjakt. Vi kved och teg. Gäster i ett främmande land. Förväntade han sig att vi ville höra det här? Att allt vi brydde oss om var djuren?
Efter att spenderat nästan två veckor i Tanzania och hört forskare, doktorander, guider och lokalbefolkningens åsikter i viltfrågorna kändes vår svenska vargdebatt minst sagt pinsam. I Tanzania dödas 40 – 50 människor av elefanter varje år och 50 – 60 dödas av lejon. Vad gäller de ekonomiska värdena i jordbruken är smådjur som insekter, krokodiler, babianer, råttor och vårtsvin egentligen ett större problem men människor rasar mot elefanter. Vårt största landlevande däggdjur förstör över en natt års-skörden för en jordbrukare, bara genom att gå igenom den.

Onsdag 26/1
Förmiddagens exkursion gick ut på att titta på en lite ”tamare” forsknings/turistgrupp av Sanje mangabey. De var självklart inte tama utan bara så människovana att de inte genast tog till flykten. Vi hade tur, de var inte så långt borta. Efter bara en dryg timmes promenad fann vi dem (förarbetet hade gjorts av lokala guider, annars hade det säkert tagit längre tid). Inte helt lätt att se dem ändå i den täta vegetationen. Sanje mangabey äter på marken och eftersom det var så tätt och snårigt var det svårt att se dem även då de bara var ett par meter bort. Men häftigt både att skymta dem och de gånger man fick se dem ordentligt, såklart.
Eftermiddagsexkursionen var för min grupp en ”transect” där vi under en promenad försökte uppskatta avståndet till aporna vi såg från en viss ”stig” som forskarna går regelbundet, detta för att uppskatta densiteten. Och så badade vi vid ett vattenfall, såklart.

Torsdag 27/1
Näst sista dagen i Tanzania och vi åkte tillbaka till Morogoro där vi skulle spendera den sista natten. Jag var åksjuk i bilen, vilket jag sällan är numera. Under kvällens avslutningsmiddag började jag känna mig febrig och jag hade ingen aptit. Under natten fick jag feber. Hög feber. Det var vidrigt att ha feber i tropisk hetta.

Fredag 28/1
Transporten mellan Morogoro och Dar es Salaam gick febern till trots rätt så bra och väl på plats i Dar drogade jag mig med Alvedon för att orka med lite soveniershopping, vilket jag är väldigt glad åt såhär i efterhand, köpte bland annat ett gäng Tinga Tinga målningar som jag är mycket nöjd med.
Sedan var allt som i en dvala. Jag mest sov hela tiden. Glad att jag hade några kurskamrater från Göteborg på samma plan mellan Dar es Salaam och London. Annars vet jag inte hur det hade gått. I Nairobi var jag tvungen att uppsöka sjuksköterskan på flygplatsen. En mycket intressant upplevelse med en hel del kulturkrockar. Jag var hela tiden orolig för att de skulle få för sig att sätta någon nål i mig… Affischen på väggen om att man inte får återanvända nålar oroade mig liksom mer än det lugnade mig. Att nålar inte ska återanvändas får gärna vara helt självklart för min del. Fick en del tabletter som jag var tvungen att ta om jag skulle med flyget, vad vet jag inte riktigt. Fick en del annat med mig. I små bruna papperspåsar utan etikett. Men på en av påsarna stod att de inte fick tas med alkohol. Det fick mig att tro att det var antibiotika. Jag sov hela vägen mellan Nairobi och London i princip.

Lördag 29/1
Hemma i Sverige enligt tidtabell! Härligt att träffa James på flygplatsen. Såg fram emot ”lördagsmys”. Men så blev det inte riktigt. Istället slutade kvällen på akuten och natten med att jag blev inlagd på KS-infektionsavdelning. Men det är en helt annan historia.

Det har varit en alldeles, alldeles underbar resa! Jobbig på många sätt men utan tvekan värt det. Tanzania är fantastiskt!

Advertisements
This entry was posted in Tanzania. Bookmark the permalink.

7 Responses to Resedagbok, fältkurs i Tanzania januari 2011

  1. Nina B says:

    Verkar ha varit en helt underbar resa och upplevelse, blir nästan lite avundsjuk 😉
    // Nina

  2. Jo says:

    Håller med Nina, resan låter helt grym!
    Och ja, jag gillar Rasken, han är en skön hund, Rejsa håller med (så länge han inte springer över henne…). Rally däremot tyckte att han var alldeles för svårmobbad.

  3. Sickan says:

    Tack för spännande reseberättelse! Jag har suttit här och läst en lång, lång stund nu. Drömt mig bort. Långt bort från min verklighet framför datorn i Lannafors, Närke. Exotiskt. Jättekul att du tog dig tid att skriva ner allt detta!

  4. Michaela says:

    Vilken härlig resa du varit med om. Är verkligen avis till max!

  5. martinae says:

    Allvarligt talat: jag har sett att du ibland skrivit att du har problem med att skriva…
    Förutsatt att du inte haft en spökskrivare till texten ovan så tycker jag det är dags att du lägger ner det komplexet 😉

    Jag brukar ofta tröttna på att läsa långa blogginlägg, men du höll mig kvar hela vägen 🙂

    Underhållande och intressant 😀

  6. Annica says:

    Väldigt bra reseskildring!
    Tack

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s