Rallytävlingen igår arrangerades av Apollogruppen i Vikbergs ridhus, där samma klubb brukar köra lydnadstävlingar (det var jättekul att se Råttans min, typ under lugg, när hon insåg att det faktiskt inte skulle bli någon jävla lydnad). Tyvärr var denna tävling inte lika välarrangerad som vi är vana vid från lydnaden (det var helt enkelt mer eller mindre kaos) men värmen fanns där och problemen löstes.

Jag har fortfarande jättesvårt att “förstå rally”. Jag tycker bedömningen är ologisk och jag tror att det beror på att jag inte har förstått grundidén med sporten, typ. Till exempel får man -10 poäng (av de 100 poäng man börjar med) om man gör “fel moment”. Exempelvis om hunden sitter när den ska stå, eller tvärtom. Eller om föraren tar fel antal steg. Men sedan kan man DESSUTOM få fel för utförandet av detta moment. Som alltså redan har underkänts. Det känns lite som när jag en gång på en tenta rörde ihop de latinska namnen på malariamyggan och dess parasit och läraren som rättade tentans skrev “0 poäng. Helt fel!” Det räcker liksom med noll poäng. Tycker jag.

Nåväl, inte bara Råttan utan även Rasken blev faktiskt godkänd den här gången. Jag gick fot tio minuter på parkeringen med Rasken innan start, då hade han bara lite ADHD. Tyvärr lyckades jag få ett “fel moment” med varje hund. Förbannat. Men, Råttan är i alla fall bara en “pinne” ifrån uppflyttning nu.

Idag har jag och Rasken varit och tävlat agility med lag “Gilla läget” hos rutinerade Knivsta BK på klassiska tävlingsplatsen Lagga ridskola. Agilityklassen gick okej för både mig och Rasken (nolla, om än dålig) och laget (onödig pinne). Hoppklass A diskade hela laget utom Helena och Caspian. I hoppklass B hade vi en disk och två nollor när det var min och Raskens tur. Och så lyckas vi skrapa ihop 15 fel! Gah!!! Förbannat.

Mitt och Raskens absolut största problem idag (det var det som sket sig i första och tredje loppet) är att han reagerar väldigt mycket på kommando “vänster”. Det krävs nog både lite mer träning och lite mer tävlingserfarenhet för både mig och Rasken med dessa riktningskommandon för att det ska funka bra.

I andra loppet var han, vilket är ganska ovanligt, HELT galen! Skällde, vrålade, kröp och körde någon slags fjärrdirigering i starten. Jag gav mig inte förrän han låg men när jag släppte iväg honom var han som en kanonkula. Jag är inte förvånad att det loppet slutade i disk. Vi lär träna starter inför Luleå, även om det tredje loppets start, då jag använde mig av lite klassiska “krav” i starten, var helt okej.

/Mija

Men det där är såklart inte hela sanningen. De senaste åren har jag ofta hamnat i yttrandet: – Varför skulle jag byta klubb? (Många läser in …och inte de. Men egentligen är det inte det jag menar. Vad mina mobbare gör rör mig inte i ryggen.) Detta får nog många att tänka att det hela är någonslags maktkamp. Och det är det kanske. Men inte ifrån min sida.

Jag vill bara att jag, mina agilityhundar och min favoritsport ska få möjlighet att utvecklas till vår fulla potential. Men att skapa sådana förutsättningar på SBKs Stockholmsavdelning har varit långt ifrån smärtfritt.

För något år sedan tänkte jag att “nu är det nog”. Jag kunde inte längre stå för att vara med i SBKs Stockholmsavdelning. Och jag bestämde mig för att byta klubb. Sagt och gjort, jag betalade medlemskap i SoSu BK bytte klubb på SBK Tävling. Men några agilityklubbkompisar fick mig att ändra mig(!!!). Jag insåg att det jag inte kan stå för är bruks- och lydnadsbiten. När jag var ute och tävlar bruks- och lydnad och de klagade på dito tävlingar på Stockholmsavdelningen så skämdes jag. Jag ville inte behöva skämmas över min klubb. Och insåg att det behöver jag inte heller! Numera är jag stolt tävlande för SoSu BK i bruks, lydnad och rally!

När “Styrelseimitatörerna på Stockholmsavdelningen” (som de har kommit att kallas) förföljde mig insåg jag hur beroende jag var av en lokalklubb i en organisation som inte fungerar för agilityn. Samtidigt fanns flera andra klubbkamrater i Stockholmsavdelningen som kom till samma insikt (antagligen av liknande anledning). Tillsammans startade vi Solna agilityklubb och för åtminstonde ett par av oss var en del av syftet att slippa vara så beroende av nyckfulla SBK. Idag kan vi bara konstatera att vi har lyckats väldigt bra. Vi har i en knapp hinderpark, en duglig plan och riktigt, riktigt bra vinterträning. Vi är, ett och ett halvt år efter bildandet, något av det mest ambitiösa av Stockholms agilityscen.

Så, varför stannar jag i SBKs Stockholmsavdelning? Trots att även årets vinterträning kantas av bråk, mobbning och trakasserier? Jag älskar mina träningskompisar (i både Sthlmsavd och SAgK). Ni är bara bäst! Vi som tävlar agility för SBKs Stockholmsavdelning står fortfarande, trots allt och mot alla odds, för Stockholms bästa agilityträning.

Kram Mija

- Mitt fotarbete i threadles är fel. Så här ska det vara: plant – mot hundens landningspunkt; back n forward – mot hindret.

- Framförbyten behöver inte nödvändigtvis vara så nära nästa hinder som möjligt utan bara så nära att det inte finns någon konflikt i budskapet.

- Jag gör nog helt enkelt för många serpentiner “för säkerhets skull”.

På lunchen (och vid den trevliga middagen på stan igår) hade vi en intressant diskussion om kopplingen hoppteknik/handling. Fanny menar att det krävs tre saker för bra hoppning:

- Fysisk färdighet hos hunden (hoppteknik),

- tydliga signaler (för att exempelvis hoppa långt eller kort),

- värde för signalerna (hundens motivation).

Jag tyckte att detta var väldigt intressanta resonemang. Och jag tror att många brister här. De vanligaste felen skulle jag säga är att man inte alls tränar hoppteknik (eller att man, som jag, haft svårt att koppla grundövningarna till tävling och att träna situationsspecifikt), att man inte tar ansvar för att ge hunden tydliga signaler (man använder sig inte av tempoväxlingar utan låter hunden ta smällarna) och att man inte bygger värde för hoppandet utan bestraffar rivningar.

Det var en kort sammanfattning av en mycket givande kurs! Tack Fanny!

/Mija

Långhoppslektionen bestod till stor del av handlingsövningar på långhopp. Det jag kanske mest av allt tog med mig är att jag faktiskt bör vara lite tidigare med signalerna på långhopp än på hopp. Självklart krockar mitt handlingstänk lite med Baches där då jag undviker både stolpar och pre-cue. Men det hindrade inte lektionen från att vara givande även på detta plan – det är ju ändå, för oss alla, resultatet som räknas.

En annan, mer generell handlingsgrej som jag tog med mig och som VERKLIGEN är tänkvärd var detta med planering av gas och broms. Jag, och jag vet att andra gregorianer har lite av samma problem, hamnar lätt i att springa till våra positioner, liksom. Tidigare har jag (och Helene) diskuterat detta i termer om att “hålla kontakt” med hunden. Men Bache fick mig att förstå att det handlar om något helt annat, och mindre flummigt, nämligen att det ryckiga rörelsemönstret från handlern som springer och stannar, springer och stannar ger ryckiga rörelser från hunden. Det blir helt enkelt mindre flyt. Och man riskerar att skicka iväg hunden i för stora svängar när man väl rör sig. Bache förespråkade helt enkelt mindre tempoväxlingar – spring mindre så slipper du liksom stå still sedan. “Det är inte alltid en fördel att vara först.”

Visserligen är inte heller detta (med flytet och att ge hunden väg) någon ny kunskap för mig men det var en aha-upplevelse i sammanhanget. Och det är alltid skönt att höra framgångsrika förare, som anses vara offensiva berätta att det hela först och främst handlar om planering. Intressant var också att jag fick beröm, även av Veronica, för mina bakombyten. Det är många som sagt att de är välplanerade och offensiva vid det här laget så det börjar jag ta till mig som en kul sanning.

Vad gäller själva långhoppet så klarade Rasken övningarna ganska bra, men i den allra sista övningen, där man skulle framförbyta på ett sätt så att själva långhoppet blev en flick hade han svårigheter. Som han dock löste på ett par försök! SÅÅÅÅÅ häftigt! Det slog mig att långhoppet är rätt så likt slalom på så sätt. Och han hade samma problem med det i början, skillnaden är väl att med långhoppet har jag inte tränat det lika strukturerat. Men det gör Bache. Hon berättade att med gamla Joplin hade hon till och med, EN gång, bara för att testa, skickat henne på hindret “bakifrån”. Och Joplin fattade! Tänk vilken grej!

/Mija

Jag själv har sedan slutet av 90-talet följt utvecklingen kring lärarutbildningen i agility. I slutet av nittiotalet satt jag i SHUs förbundsstyrelse – ungdomsrådet. Därigenom fick jag information om vad som hände och skedde bland annat via Lena C Carlsson som var en av dem som först involverades i det som var tänkt att bli en agilitylärarutbildning i samarbete med SBK. Lena C Carlsson var då ungefär i den ålder jag är nu och hon har idag tyvärr hunnit avlida. Själv har jag hunnit bli både vuxen och lite till – och agilitylärarutbildningen är fortfarande inte färdig.

Så vitt jag förstår, det verkar ju inte finnas några officiella dokument utöver anteckningar från distriktskonferenserna 2005 och 2009, gäller fortfarande de riktlinjer för lärarutbildning i agility som jag själv (som representant för dåvarande centrala agilitysektorn) presenterade för distriktskonferensen 2009. Första delen av utbildningen (A3) handlar om hundträning och inlärningsteori – att lära in beteenden för agility. Den andra delen av lärarutbildningen (som nu dras i långbänk) skulle handla om pedagogik, kursupplägg och om hur man inspirerar instruktörer.

Sedan ett antal år (större delen av 2000-talet) har agilitylärarutbildningsuppdraget legat på en grupp som i SBK har kallats agilitylärarutbildargruppen (eller liknande, SBK byter ju organisation och namn på saker stup i kvarten). Dessa agilitylärarutbildare har gjort ett gediget arbete och de har genomfört ett antal utbildningar, nu senast A3-utbildningen 2010 – med ett gott resultat.

I utskottet för hundägarutbildnings (där aglityutbildning numera ingår då hundägarutbildning på något för mig oförklarligt sätt omdefinierats) första protokoll för året står att läsa att “Utskottet håller på med ett genomgripande arbete för att finna samsyn och höja kompetens inom de olika verksamhetsdelarna som ingår i hundägarutbildningen. Utskottet är medvetna om att det finns ett stort behov av en agilitylärarutbildning och frågan om att starta en sådan står på agendan.” (Protokollsutdraget har jag fått mig tillsänt för att jag ställt frågan som diskuterades, jag kan fortfarande inte logga in på Fido.)

Efter det möte utskottet för hundägarutbildning hade i början av januari har det hänt ett par saker:

- Ett brev har skickats ut till oss som gått A3 där vi alla A3:or (mot reseersättning) uppmanas komma till ett möte och hjälpa till med att inventera vilka ämnen som bör ingå i SBKs centrala agilitylärarutbildning (en inventering som redan har gjorts av “agilitylärarutbildargruppen” tillika våra lärare på A3. Brevet är undertecknat e u (vilket tydligen betyder enligt uppdrag) Anne-Marie Folkesson, SBK, Utskottet för Hundägarutbildning (A-M är chefskanslist).

- Till ovanstående möte har SBK-distriktens agilityansvariga (ryktet säger att även de lokala kennelklubbarna har fått brevet, fast de står inte på mottagarlistan) ombetts yttra sig kring: “synpunkter på vilka ämnen som bör ingå i SBKs centrala agilitylärarutbildning, med utgångspunkt att A 3 utbildningen är en förkunskap. Vi vill också inhämta tankar och synpunkter på upplägg av lärarutbildningen vilka är viktiga för att den kommande utbildningen kompletterar den tidigare genomförda A3-utbildningen.”

Ni får dra era egna slutsatser. Själv är jag redan mobbad och förföljd för att jag säger och skriver sanningar. Men ett par saker kan ni lita på vad gäller mig – så vitt jag vet är det jag skriver alltid sant. Och jag har alltid belägg för det jag skriver offentligt. Du kan alltså utgå ifrån att jag vet mer än vad jag skriver, men jag skriver bara det jag har belägg för. Det senare är något av ett personlighetsdrag och kanske är det just vad som attraherat mig till forskning.

/Mija

CS hade vidare fått information från SBK om att frågan om flytt av huvudansvaret (huvudmannaskapet) för agilityn kommer att tas upp till diskussion och beslut vid SKKs nästa kongress i maj 2012. CS beslutade att bordlägga frågan till efter SBKs kongress i maj 2012.

Det SBK har gjort är att skapa en arbetsgrupp som ska se över den svenska agilitysportens framtid. I denna grupp ingår ingen som faktiskt stödjer agilityförbundsfrågan (i alla fall har det inte kommit till min kännedom och jag har frågat). Problemet med SBKs utredning, utifrån vårt perspektiv som agilityaktiva, är att den inte utreder vad som skulle vara bäst för agilityn. Huvudfrågan man ställer sig är: Vad skulle SBK behöva göra för att förbättra relationen med agilitysporten? (Läs mer i Mari Edmans artikel “Arbetsgrupp utreder agilityns framtid” i Hundsport 12/2001).

Diskussionen som förs på kongressen kommer antagligen inte involvera särskilt många agilityaktiva då det skulle vara rekord om det satt en handfull personer med någon kännedom om agility i den församlingen. Då jag för en tid sedan var i kontakt med ARG uttalade de sig positiva till att delta på kongressen, men de hade inte fått frågan. Vi kan bara hoppas att vi, via SKK, kan få till en oberoende utredning om hur agilityn bör organiseras, med sportens bästa för ögonen, om SBK skulle komma fram till att de vill fortsätta använda agilityn som mjölkko. Vilket kongressen förmodligen gör.

Spännande är dock att SKKs Arbetsgrupp för freestyle (AF) lämnar här förslag som innebär att freestylesporten från och med år 2014 sköts av en egen, ny specialklubb – Svenska hundsportsklubben. Denna specialklubb har inget rasansvar utan är helt fokuserad på verksamhet.

Ibland blir jag så himla less på att jag är född i fel tid liksom. Alla de här frågorna kommer säkert att vara lösta om 20 år. Å andra sidan – det kunde ha varit värre. Min mamma var med i SBK en kort period på 70-talet. Hon gav det aldrig en andra chans…

/Mija

Men låt oss ta det från början. Vid Stockholmsavdelningens höstmöte 2011 antogs två motioner som berör SBKs centrala nivå och därmed hela organisationen.

“Namnmotionen” föreslår att Svenska Brukshundsklubben ska byta namn för att bättre motsvara organisationens och medlemmarnas verksamhet.

“RF-motionen” föreslår att agilitysporten ska ingå i Riksidrottsförbundet genom att SBKs samarbete med Svenska Draghundsportförbundet utökas till att omfatta även agility.

Stockholmsdistriktets styrelse (det har inte tagits upp på något möte där distriktets klubbar varit samlade eller så) har därefter med egna yttranden överlämnat motionerna till SBKs förbundsstyrelse (FS). Nu ska även FS yttra sig över Stockholmsavdelningens motioner. Motionerna kommer sedan, tillsammans med Stockholmsdistriktets och FS yttranden, att behandlas vid SBKs kongress i maj.

Du kan läsa både motionerna och Stockholmsdistriktets yttrande över dem här.

Tyvärr innebär Stockholmsdistriktets yttrande rätt så tråkig läsning. “Namnmotionen” avstyrker alltså Stockholmsdistriktet, som jag antydde inledningsvis, med motiveringen att frågan är för tidigt väckt. Vad gäller “RF-motionen” som Stockholmsdistriktet benämner som en motion angående agility (vilket säger en del om inställningen) så väljer Stockholmsdistriktet att inte ta ställning…

/Mija, till er tjänst

På förmiddagen tränade jag lite med Rasken enligt vad Helene föreslagit – nämligen att lite gå-och-gå-och-gå utan att det händer så mycket och belöna när han koncentrerar sig och hittar position. (Han har två problem, det största är att han jagar upp sig förbannat. Det andra är viss pendling.) Jag måste erkänna att det faktiskt var lite ballt när jag faktiskt såg hur han “föll tillbaka” och koncentrerade sig.

Sen eftermiddag hade jag och Råttan bokat en privatlektion med Memea Mohlin. Det var faktiskt inte bara obehagligt utan lite kul också! Vi fick med oss många tips. Skriver ned dem här så att jag har en chans att komma ihåg:
- Vi körde lite mer lekfullt fritt följ med slalom/snurrar och sådant som belöning. Det var kul och bra för bådas våras attityd.
- Mea tyckte inte att Råttan såg döende ut med låg svans, mer koncentrerad.
- Råttan bör såklart få mycket belöningar, ett system som Mea kör ofta med är många belöningar i början av programmet, sedan en lång sträcka utan belöningar och slutligen många belöningar igen.
- Råttan verkar ta backande, sidorörelser osv som korrigeringar. Antagligen för att stegförflyttningar och sådant SKA ge belöning för att löna sig i hennes värd. Tänk på att träna sådant i kedja med transport efter och SEDAN belöning!
- Fria följet blev genast mycket sämre med kommendering.

Vi kollade också lite på min uppfattning om Råttans position. Och faktum är att jag såg ganska bra om hon låg bra eller för långt fram! Däremot såg jag mindre av när hon rörde sig ut åt sidorna, kanske måste jag vara mer uppmärksam på det bara?

Generellt känner jag att jag kan för lite om fria följets bedömning, också. Borde nog försöka sätta mig in i det.

Råttan och jag skulle behöva strukturera upp lydnadsträningen lite mer, på något sätt. Det jag satsar på nu är, i princip uteslutande, att belöna smådelar och få bra attityd och stolt hållning från Råttan. Detta innebär:

Platsliggning – underhållsträna då och då med trygga hundar.
Sittande – belöna företrädesvis genom att gå tillbaka. Lugn och trygg även här gäller just nu. (Se upp så att hon inte blir för lugn igen, bara…)
Fritt följ – se ovan.
Z – vi övar dels på nya z:at i smådelar och belönar och tjoar massor. Dessutom tränar vi hopp-stå numera.
Inkallningen – kanske borde jag väva in hopp-stå i inkallningen? Men det känns jävligt långt borta… Träna den måste vi göra med massa belöning i varje del.
Rutan – positionen i rutan måste övas och belönas, massor.
Apporteringsdirigering, vittring, hoppapport – fokus på att hålla fast, träna med tävlingsledare…
Fjärr – belöning under magen a la Jo tycker Råttan tydligen är kul!

Saken är att en del av detta kan jag inte träna själv, annat kan jag inte träna ute och ytterligare något behövs andra hundar till… Skulle behöva göra något slags schema helt enkelt. Hur fan ska man hinna med att träna allt?

/Mija

Den senaste veckan och lite till har det varit väldigt mycket SAgK för min del. Den intensiva perioden började förra tisdagen med telefonmöte och på onsdagen höll jag och Eva Marie i avslutningen på tävlingspsykologicirkeln. SAgKs fredagsträning avstod jag för att träffa min kamrat Sussie på puben Dick Turpin här i Solna. Lördagen spenderades först med att hämta ett A-hinder till ridhuset och sedan körde vi banträning. Även söndagen tränade vi med SAgK i ridhuset och den dagen hann jag också med att shoppa material till vandringspriser samt att träffa klubbens revisor för att byta papper.

I denna vecka har jag kopierat papper, fixat och mejlat inför årsmötet. Och tillverkas budget-vandringspriserna. Folk påstår att de blev fina men de är mest bara snälla. Men de var inte svindyra i alla fall och de tillverkades med stor kärlek.

Vi har stora planer för 2012. Läs mer på Solna agilityklubbs hemsida.

/Mija

1/ Jag hade bestämt mig för att målet var att nolla. Att skicka honom själv över en hel balansbom hade varit en chansning. Och det föreföll omöjligt.
2/ Jag höll inte huvudet tillräckligt kallt. Jag borde ha klarat av att analysera banan, alternativt huggit någon att prata om den med. Både small och medium hade kört klart och jag hade gott om duktiga vänner i publiken.

Jag har haft svårt att reda ut det här. Jag vill ha som mål att nolla men jag vill inte att det leder till korkade beslut. I natt, när jag sov, löste jag knuten. Visst är sådant fantastiskt? Målet på årets SM (och andra mästerskap) är:

Att vara bestämt och att nolla. Att hålla huvudet kallt i bananalysen och väga risker mot varandra.

/Mija